torsdag, februari 04, 2016

Februarikalendern 4 - efterkloka råd

Här är råd jag ofta ger till patienter. Dock i genren "det är lätt att vara efterklok".
  • Gå med i facket.
  • Gå med i a-kassan.
  • (Om du tjänar bra  - skaffa inkomstförsäkring.)
  • Spela in/spara/logga samtal med chefen och liknande personer.
Allvar. När du blivit överkörd, när du står utan inkomst, när din chef plötsligt slutat svara på samtal, och du har panik - ja, då kommer du vända dig till psykolog. Men jag kommer inte kunna göra så mycket för dig. Däremot kommer du ångra att du inte gjort ovanstående.
 

onsdag, februari 03, 2016

Februarikalendern 3 - prioritera det du kan påverka

Det finns ytterligare en princip som man kan tänka på när man ska prioritera vad man bör lägga sin energi på. Det är att prioritera det du faktiskt kan påverka.

Ibland är man drabbad av en riktig jävla VIKTIG och STOR och HEMSK kris. Sjukdom. Anhörigs död. Hotande vräkning. Jag möter ju dagligen personer som är där. Och ibland kan det nog kännas väldigt off att psykologen börjar prata om sådant som att äta tre gånger om dagen, att ta promenader, eller att öppna brev som dimpar ner på hallgolvet. Det är ju KRIS, vilka jävla brev, vilket jävla "ät yoghurt"?!

Och ja, det kan mycket väl vara så att krisen är både akut och viktig. Men man ska ändå inte prioritera den, om man inte kan påverka. Så det här lilla koordinatsystemet är också högst användbart.

 Fig 1. Icke-ifylld figur


Exempel ur verkligheten. När jag skulle sterilisera mig visade det sig att min mamma gärna ville ha barnbarn. Det var viktigt med barnbarn. Dock fanns det en hake - min mamma har noll att säga till om gällande min kropp, och mitt eventuella skaffande av barn (fig. 2). Krysset låg en bra bit åt vänster redan innan jag faktiskt hade gjort ingreppet, men då fanns det ändå lite utrymme att påverka, så mamma försökte prata och resonera med mig. Det påverkade dock ingenting, och när äggledarna väl var igentäppta så hamnade det röda krysset stabilt till vänster, och min mamma avbröt alla försök till samtal om barnbarn.

Fig. 2.  Mamma vill ha barnbarn, rött kryss

Så vad gjorde min mamma? Hon gick och skaffade en hund (fig. 3). Var hunden lika viktig som barnbarn? Självfallet inte. Hunden kan mycket väl varit ännu längre ner på viktigt-axeln än krysset jag satte upp. Ersätter hunden ett barnbarn? Självfallet inte. Men hunden har en väldigt stor fördel - hundskaffandet kunde min mamma faktiskt påverka. 

 Fig. 3. Mamma skaffar hund, blått kryss


Och det är av exakt samma anledningar som jag ser till att mina krisdrabbade patienter att äta, sova, röra på sig, och öppna brev. Inte för att det stora problemet är oviktigt. Inte för att KBT är ytligt och inte tar hänsyn till Det Verkliga Problemet. Utan för att de små sakerna kan man faktiskt påverka (fig. 4). Har man begränsat med energi (vilket alla har) så är det rätt kasst att lägga ner den på sånt man inte kan förändra.

Fig. 4. Universalexempel



BONUS 
Den här modellen är väldigt användbar om man vill bryta ned ett enskilt problem, och se hur mycket av lösningen är påverkbart och fundera på ifall det är värt det. Om jag exempelvis vill vinna stor summa pengar på Triss kan jag påverka inköp av lott, men inte att den ger vinst. 

tisdag, februari 02, 2016

Februarikalendern 2 - återhämtning är viktigt

Kolla på gårdagens matris. Ni kanske tänker att det där inte funkar. Man måste ju ha kul ibland. Och ja, det måste man. För att en sak som är viktig men inte brådskande är återhämtning.

Återhämtning är saker som man hämtar energi ifrån. De kan se olika för olika människor. Det mest grundläggande är såklart att sova, men man behöver även mer aktiv återhämtning för att må bra. Det är väldigt sällan bråttom att måla naglarna, eller bygga knäckebrödshus med kollega på lunchrasten. Men det är viktigt.

Exempel på aktiviteter som kan vara återhämtning:
  • Träffa vänner
  • Få vara hemma ensam
  • Brodera korsstygn
  • Lösa korsord
  • Ta en promenad
  • Åka på lyxkryssning 
Vad som är återhämtning är olika från person till person. Men det ska vara aktiviteter som laddar en med energi och får en gladare och lugnare. 

måndag, februari 01, 2016

Februarikalendern 1 - prioritera det viktiga

Hej!

Längesen, jag vet! Nu ska jag göra en grej som jag tänkt lite på och tror jag pallar. Jag ska göra en februarikalender med psykologtips och -tankar. Det är alltså som en julkalender, fast inte i december. Och som nyårslöfteshjälp, fast nu när ni gett upp på era nyårslöften. Plus att det är en kort månad, trots skottår.

Prioriteringsmatris!

Det här är ett behändigt litet verktyg för att prioritera bättre och hinna med mer vettigt med mindre vild panik.



 Viktigt
 Oviktigt
 Brådskande


 Inte brådskande



Fig 1. Tom prioriteringsmatris.

Okej, vad ska man prioritera först? Det är ingen kuggfråga. Man ska prioritera det som är viktigt och brådskande.



 Viktigt
 Oviktigt
 Brådskande
 1

 Inte brådskande



Fig 2. Korrekt ifylld prioriteringsmatris.


Okej! Man är klar med allt viktigt och brådskande. Vad ska man prioritera härnäst? Ett problem blir man att man lätt gör som i fig. 3. Obs titeln på inlägget är en spoiler.


 Viktigt
 Oviktigt
 Brådskande
 1
 2
 Inte brådskande



Fig 3. Inkorrekt ifylld prioriteringsmatris

FEEEEEL! Bara för att nåt är brådskande så behöver man inte prioritera det. Men man gör det lätt, om det känns att nu är det jääåäävligt bråttom. Det är därför man kör med tidsbegränsad rea. Det är därför man kollar Facebook-meddelanden för att man fick pushnotis och det signalerar att man måste kolla NU NU NU. Men det är alltså fel. 


 Viktigt
 Oviktigt
 Brådskande
 1

 Inte brådskande
 2


Fig 4. Korrekt ifylld prioriteringsmatris

Man ska göra saker som är viktiga först. För att om man gör oviktiga brådskande saker så blir de icke-brådskande viktiga sakerna under tiden mer brådskande. Då måste man släcka bränder i vild panik, istället för att ta det lugnt. 

Exempel på fig. 3 i verkligheten. En stilig psykolog jag känner har de senaste 2,5 åren pendlat från Stockholm till Malmö varannan vecka. Hon har haft schemat flera månader i förväg. Hon har sparkonto att ta såna utgifter från. Ändå köper hon ofta biljetterna några dagar innan, och då kostar de mer, och dessutom köps in vid halv ett på natten när hon plötsligt minns att hon måste köpa biljetter och genast blir klarvaken. Var smarta. Var inte som den stiliga psykologen. 

torsdag, oktober 15, 2015

Lost in translation/Kärlekens språk

En grej jag säger till mina patienter som jag tycker är bra. Och vet inte riktigt var jag snott ifrån.

Varje person har sitt sätt att visa kärlek, och sitt sätt som den behöver få kärlek visad på. De är olika för alla. I en relation pratar således båda olika språk när det kommer till att visa och ta emot kärlek.

Så för att en relation mellan två personer ska funka maximalt bra så behöver båda 1) kunna uttrycka sig på den andres språk, 2) kunna översätta från den andres språk till sitt.

Behöver inte handla om just romantisk kärlek och såna relationer, såklart. Kan lika gärna vara kollegor som visar uppskattning. Eller vad som annat.

tisdag, september 22, 2015

Pelmeni eller vareniki? Izba eller khata? Björk eller solros?

"Hon är väldigt... rysk. Ja, du fattar"
- Barndomsbästis beskriver en barndomsväns fästmö 2009

"Dunka fisk i bordet? Det är väl de i Ryssland som gör sånt. Du vet, Ryssland"
- Pappa pratar öltilltugg 2015


Embedded image permalink
Samtal med mamma. Det där att pappa på nåt sätt skulle vara ättling till tjerkessisk adel stämmer nog inte, tyvärr. Hade han vart det så hade det märkts.

Följer ni mig på twitty så vet ni att jag ibland försöker prata om skillnaden mellan rysk och ryssländsk. Jag inbillar mig att i och med de stora mängderna ryssar som hamnade utanför Ryssland efter Sovjet kollaps, och i och med att en hel generation blivit vuxna sedan dess, så måste man verkligen börja prata om ryssar som ett folk som till stor del inte är kopplad till landet. Jag tror att kriget i Ukraina har delvis lett till att människor i väst börjat fatta det. Ryssland har ju alltid haft attityden att ta närliggande folk, ta över deras områden, och hävda att jamen nu är ni ju (nästan) ryssar, ett brödrafolk, vi är ett. Oavsett vad folken ifråga tyckte. Man har liksom osynliggort genom att kalla alla för ryssar, fast vissa ryssar är ryssare. Men nu har många ryssar i Ukraina gjort det helt motsatta mot Rysslands vanliga grej - tydliggjort att de är ryssar, men inte har nåt med ryska staten att göra. Föredömligt!

Och så har jag länge tänkt att skriva om min nationella identitet. Folk har ju idéer ibland. Häromdagen flippade jag för att min artikel på Wikipedia hävdade att jag har rysk-lettiska rötter. Och det stämmer ju inte. Jag är baltryss, och det är nåt helt annat. Vill ni läsa detaljer om min faktiska biografi så finns det ett fint inlägg. Jag ska prata identitet som ryss. Jag har nämligen en identitet som ryss. Eller, jag har två. Och båda är tydligt avståndstagande från landet Ryssland, eller den ryska folksjälen överhuvudtaget. Jag är baltryss och Kuban-kosack. Okej? Okej. Vi kör.

Lettland är ett land jag tycker genuint synd om. De fick typ aldrig vara eget land, ständigt överkörda av Ryssland, Sverige, Polen-Litauen... ja, alla som iddes och nådde. Efter första världskriget fick Lettland självständighet. 1940 ockuperades landet av Sovjet. Sedan ockuperades landet av Tyskland. Och efter 1945 blev Lettland, som de övriga två baltstaterna, en del av Sovjet. Sovjets övertagande av landet skedde till stor del genom att man byggde en massa fabriker och flyttade in en massa högutbildade ryskspråkiga (OBS typiskt rysk imperialism att kalla den gruppen för "ryssar" fast det var en del vitryssar och ukrainare t ex). Så kom min mammas familj dit på 60-talet. Sen var vi kvar.

Baltikum är Europa. S:t Petersburg är f ö också Europa. Moskva - ja, där märker man ju att det inte längre riktigt är Europa. Men Lettland är verkligen verkligen Europa. Alla svenskar som hävdar upplevd erfarenhet av att ha vistats utanför Europa för att de vart på baltikumkryssning är inget annat än töntar utan koll. Det är okej, man får vara det. Men lita på mig bara, det är Europa. Och baltryssar är väldigt europeiska ryssar. Några generationer in så har det blivit en del av identiteten att vara europé. Allt är lugnare, och smakfullare, och lite mindre extremt. Mindre vulgärt, mer av det som man skulle kalla civiliserat. Baltryssar är stadsryssar. Det är förstås en direkt följd av politiken (Lettland har fortfarande sned uppdelning med mer letter på landsbygden och mer ryskspråkiga i städer), och av landets kultur.

Så jag är baltryss. Inget snack om saken. Sen är jag också kosack. Det är på pappas sida.

Repin Cossacks.jpg
En av mina favorittavlor någonsin. Typiskt kosacker som beter sig som kosacker gör. 

Kosacker är typ ett folk som består av livegna bönder som rymt, allmänna rövare, och typer som gillade att ha lite action i livet. Kosacker blev väl en grej på 1600-talet, då började de leva rövare vid ryska väldets gräns vid Svarta havet. De fick hållas på premissen att de höll koll på denna gräns. Och de verkade tycka det var en bra deal. Det fanns massor med handelsvägar att plundra och fiender att hugga ner från hästrygg. Sen hade Ryssland expanderat sina gränser så pass att kosack-områden I Zaporozhje blev en del av landet, och kosackerna ombads av Potemkin att sticka och fara. Så småningom gav Katarina den Stora dem tillåtelse att bosätta sig kring floden Kuban. (Det finns även Don-kosacker, som i Stilla flyter Don, men dem pratar vi inte om, för att jag inte är en sån.)

Kosackbosättningar är ca paramilitära klansamhällen. För att vara ryssar är kosacker väldigt uttalat förtjusta i frihet, på ett sätt jag helt kan relatera till. De har traditionellt varit väldigt lojala till Ryssland, så länge de fått göra som de vill. Så fort de inte fick göra som de ville så var det inte lika roligt. Ni som sett mig vara föreningsaktiv kan nog känna igen detta. Till kulturen hör uppsluppen stridsanda, jordbruk på bördig mark, rida på häst, sjunga mycket, att kvinnorna är handlingskraftiga. En detalj som jag tror är vanligt i samhällen som bygger kring våld, är att kontrollförlust inte är nåt som ses väl på. Hedern är viktig. En kosack ska kunna supa till, men inte supa ut sig, för att ta ett exempel. Där finns det, skulle jag påstå, en klar skillnad mot inlandsrysshet. Inlandsrysshet innebär också det ryska vemodet i blicken. Jag kan ibland åberopa slaviskt vemod när jag gillar Sjostakovitj, men spontant har jag närmare till kosackandan - aggressiv och glad.

En annan skillnad mot inlandsrysshet har min pappa en gång sammanfattat med att "Kuban-regionen är ju traditionellt rik". Det är träffsäkert. Det är verkligen traditionellt rikt. Det ligger precis där Kaukasus-bergen börjar. Det är kulturblandning, det är islam tätt inpå, det är klansamhälle och än relevant adel (nåt som inlandsryssland inte ens försökt återskapa efter Sovjets fall, medan det aldrig helt försvann i Kaukasus). Det är tjänster och gentjänster, handelsvägar, svartjord, vackra vapen, stora bilar, mattor, kryddor, modernt jordbruk, vindruvor, connections, teatrar, Svarta havet. Människor för sig annorlunda än i inlandsryssland. Inlandsryssar skäms ständigt för sitt elände. I Krasnodar ber man inte om ursäkt.

Det är den delen av Ryssland som är närmast Krim. Man ser Krims kust från Tuzla, en smal halvö på flera kilometer som delar av Svarta havet från Azovsjön. Det är därifrån Ryssland nu vill bygga bro till Krim. Lokala affärstidningar skriver om hur annekteringen påverkar business (man kan dock inte exportera varor till Krim för att det är för fattigt, juridiska konsultationer och säkerhetsfirmor). Regionen ligger geografiskt i Ryssland, mycket av det som på senare tid synts i nyheterna kring Ryssland har hänt där (Ukrainakonflikten, OS i Sotji), men det är inte Ryssland.

En av mina bästa anekdoter någonsin är att för kanske tio år sedan så hade Tuzlas fäste sköljts bort från fastlandet, vilket gjorde halvön till en ö, och innebar att Ukraina fick mer rätt till avgifter från skepp som passerar Kertj-sundet. Ukraina påminde Ryssland om det lite taktfullt sådär, och diskussioner om hantering av situationen började i Moskva. Under tiden tog regionschefen i Kuban ett gäng värnpliktiga, ett gäng lastbilar med grus, åkte dit över natten, och fyllde igen den delen av halvön som sköljts bort. Höjdarna i Moskva tittade på det och sa "okej, låt gå, men blir det konsekvenser så blir de ditt problem".

Jag struntar helhjärtat i hur sant detta är. För mig är det en fantastisk modern sammanfattning av min kosackidentitet.

Det här med nationell identitet är lite som horoskop, såklart. Man tar det man tycker passar. Och så är det ju såklart beroende av ens faktiska erfarenheter och uppväxt - jag växte ju upp blandat i baltikum och Kuban. Och om någon frågar mig om jag känner mig rysk så svarar jag solklart ja, jag gör det ju. Men av någon slump eller högre makt har det fallit så att båda mina ryska identiteter inte är... ryska. Ja, ni fattar.

fredag, september 11, 2015

Naturliga barnamatande bröst



Såg denna bild i en feministisk grupp, och började skriva kommentar, men insåg sedan att jag vill utveckla detta mer offentligt och ordentligt. Och det jag pratar om gäller inte endast den här bilden, utan argumentationen kring bröst i offentligheten överlag.

När personer försvarar rätten att ute i samhället visa det som uppfattas som kvinnobröst så används ofta argumentet att det borde åtminstone tillåtas i två sammanhang
1) När bröst ammar barn, ty det är deras naturliga funktion
2) När brösten inte är sexuella

Jag tycker det borde vara fritt fram att visa brösten offentligt. Fucks sake. Men jag är helt emot den där argumentationen, av två anledningar. 

För det första är det sexuella också bröstens naturliga funktion. Bröst och bröstvårtor är ofta erogena, så det är ju lite shaky att säga att brösten är till att mata barn och därför borde vara tillåtna. Bröst är till för att mata barn och för att vara erotiskt trevliga. Och överlag är det ju rätt fånigt att prata om olika kroppsdelars naturliga funktioner. Vad är händernas naturliga funktion? Ögonbrynens? Kukars och fittors? Varför pratar vi om naturliga funktioner av olika kroppsdelar lverhuvudtaget? Jättekonstig diskussion. Men ska vi prata bröstens naturliga funktioner så är babymat inte den enda.

För det andra är det dumt att säga att saker är okej att visa för att de inte är sexuella. Sexuella bröst är nämligen exakt lika 100% ofarliga att beskåda som asexuella bröst. Läs här om ett konkret fall där jag förklarar hur man plaskar i den vanliga sexnegativiteten när man tycker att glada naturliga bröst inte är anstötväckande. 

Om vi ändå håller på - det här väcker så många frågor... Vad sitter bruden på bilden i för sorts transport egentligen? Ser ut som ett baksäte i bil men ändå inte. Varför har hon inte bälte? Var är hennes tumme?

torsdag, augusti 20, 2015

Rosa Viagra




Det är nån sorts "rosa Viagra" som FDA (USAska Läkemedelsverket typ) godkänner. Jag stör mig. Det är så mycket dumt som kommer upp till ytan i samband med detta. Igår flippade jag på Twitter. Idag skriver jag här.




Nu till det negativa.

  • Kan folk sluta använda "Viagra" som synonym för "magiskt sexmedel"? Viagra är inte superoptimalt som sexpiller. Pfizer är säkert jätteglada att ordet används så, men utöver detta blir det mest fel och dumt.

  • Här har jag ett förslag på en sexförbättrande åtgärd - ha sex på sätt som funkar. Jag har tjatat sönder Twitter om det som kallas för the Orgasm Gap, och jag kan tjata ännu mer nu. Fittor är rent potentialmässigt lika bra på att ge bäraren orgasm som kukar. Det beror dock på hur man stimulerar dem. Och idéer om hur Riktigt Sex(tm) går till har mer med kukorgasm än fittorgasm att göra. Så vill man förbättra kvinnokåthet bör man använda munnen till annat än att snacka rosa Viagra. Och händerna till annat än att skriva om rosa Viagra. Och teknik till annat än att Twittra. Om ni fattar vad som menas. 



  • Apropå det så läs allt av Emily Nagoski, typ nånsin. Lite väl mycket snack om män och kvinnor som skilda, för min smak. Dock delvis för att det är förankrat i forskning som gärna jämför män och kvinnor som grupper. Hon har skrivit en bok nyligen, Come As You Are. Läs den förihelvete. Annars drar jag in ert körkort för "skriva om kvinnlig Viagra".


  • Lust är för övrigt till stor del responsiv. Först utsätts man för sexuella stimuli och kroppen kommer igång. Sen kommer lusten. 

  • Innan man ens börjar prata att män har lust mer än kvinnor, så tycker jag att man ska tänka på det här. Alltså återigen att hur lust ser ut på ytan, vem har det eller inte, det kan se ut olika helt enkelt på grund av hur sexpraktiker funkar. Vilka som är vanligast. Att lusten är responsiv. Etc.

Jag gillar posthumanism. Jag gillar piller. Men jag gillar också att man tar till enkla rimliga lösningsmodeller. De här tre faktorerna tror jag är viktigare i "problemet med kvinnors bristande lust" än alla mirakelpiller.


1) Inlärning som påverkar framtida beteenden sker till stor del genom tidigare erfarenheter, men även sådant man lär sig av att lyssna på andra. Grundläggande KBT, detta.

2) Den generella uppfattningen om vilka sexpraktiker som används vid "vanligt sex" gynnar dem med kuk och missgynnar dem med fitta.

3) Lust är responsiv, och kommer upp som resultat av tolkning av input. Input kan vara fysiska signaler, tankar, omständigheter. 

Skriv upp på lapp, sätt upp lappen på kylskåp, meditera över detta. Tack.

tisdag, augusti 18, 2015

Älska din kropp. Älska ditt liv. Lyssna inte på läkare.

Displaying 20150818_141049.jpg

Hej okej. Jag har hittat en tidskapselvinnare. Det är tidningen Hälsa & Fitness från i mars i år och den är i särklass lämplig att lägga i en tidskapsel. Den har allt. Den har kakor gjorda av bönor. Den har latte gjord av svamp. Den har hjärngympa. Men det här är kronan på verket. Det här är en kröniketext om hur en PT går till ortoped pga smärta i hälsenorna, ortopeden säger att personens hälsenor inte lämpar sig att springa med, och personen bestämmer att skriva en hel text om hur hon struntar i ortopedens råd.

Jag citerar bara lite best of för er som inte pallar hela texten. Den finns f ö i bra kvalitet på PDF genom personens hemsida.
"Där och då ville jag ge henne en rejäl smocka och be henne flyga och fara! Hur kunde hon? Fem års studier eller vad det nu kan vara för att sitta där med sin fina titel som ortoped och efter att ha tittat på mina hälsenor i vadå? Nittio sekunder. Iskalls säga att de inte lämpar sig att springa med."
Sen får PT Frida A. Werander tips om inlägg, vilket hon fnyser åt hela texten.

"Det är klart att det kommer vara svårt, svårare och rent ut sagt en utmaning för mig eller vem som helst att bli smärtfri i sin hälsena eller var smärtan nu sitter." 
När man vet att ortopeder står rätt långt ner i hierarkin bland läkare (källa: läkare) blir det här förstås extra roligt.
"Det ska gå. Jag vet att det går att få den smärtfri. Om inte annat för att jag vill bevisa för den där Dr. Ortoped med sina fina betyg att jag visst lämpar mig för löpning. Att jag visst kan. Jag vill inte lägga mig platt som något offer och ge upp. Lyssna på hennes ord och få dem till en sanning. Hennes ord får det verkligen att koka inom mig. Hur många andra har hon sagt så till? Hur många fler själar har hon dömt ut och sagt att de aldrig mer kommer kunna springa?"
Efter denna utläggning om Dr. Ortopeds djävulska själadömande natur fortsätter Werander till att ifrågasätta ortopedens yrkesetik.
"Ge mig inte bara ett inlägg och säg att det kanske hjälper. Jag får ont av en anledning på grund av en felställning, broskbildning något som stör och det måste ju kunna gå att fixa. Inte sant? Jag vet att det går. Precis som att alla sår läker. För jag har inte brutit benet, det är inget som gått av. Men att säga att något är kroniskt. Att det aldrig någonsin kommer att bli bättre är för mig helt skrämmande. Vad är hennes yrkesmoral?"
Vad har du legget till, Dr. Ortoped?!?! Hade du sagt det till Akilles, till exempel? Ja jusste.
"Tänk om jag skulle säga så till mina PT-kunder? --Nä, du lämpar dig helt enkelt inte för att vara smal"
Ja, tänk om. Eftersom en bra massa folk inte kan gå ner till smal på ett hälsosamt sätt. Så det vore faktiskt bra.
"Överbelastning och skadade, onda kroppsdelar går att läka, att rehabilitera men det krävs kunskap, finess och vilja. Framför allt vilja."
Det går att läka och rehabilitera. Åtminstone till en del. I det ingår dock att man lyssnar på läkare. Gör rehab. Accepterar att vissa saker skadar en. inte...
"Jag känner mig som en trotsig tonåring med jag ska ge henne en riktig näsknäpp och springa varenda lopp som tänkas kan."
Såhär, va. Jag sitter ju också (bokstavligen typ) på långvarig och kanske obotlig smärtproblematik som hindrar mig att enkelt göra någonting jag älskar. Jag känner igen desperationen. Det innebär dock inte att man ska behandla smärtproblematik med att vägra lyssna på ens läkare och envist fortsätta att anstränga "sin hälsena eller var smärtan nu sitter". Det innebär inte heller att jag känner mig lugn inför att denna person får påverka andra genom att skriva krönika och vara PT. Människan föreläser om "kost, träning, och mental inställning". Jag är väldigt väldigt skeptisk. Men å andra sidan är den här texten föredömlig om man någon gång vill förklara vad man menar med att modern träningshets har någonting osunt i sig. För den här krönikan publicerades ju i Hälsa & Fitness med käcka sloganen "Älska din kropp. Älska ditt liv", som "har på kort tid blivit en av Sveriges populäraste tidningar om hälsa och träning". Exemplariskt samtidsobjekt. Vill ni låna så har jag lagt den i en kapsel två meter djupt, femhundra steg nordväst från tredje kärnkraftsreaktorn. 

torsdag, augusti 13, 2015

De överkänsliga

Onödiga trigger warnings är ett ämne som många tagit sig an på sistone, senast en skribent på the Atlantic. Jag har tidigare skrivit om ett närliggande ämne, men inte egentligen tagit upp vad jag tycker i kärnämnet. Nu ska jag skriva lite funderingar jag har kring det. De rör sig om huruvida folk är överkänsliga, samt varför det kan vara rimligt att klaga på kurslitteratur som inte är PK nog.

Överkänslighet

Personer som "överreagerar" på "småsaker" anklagas ofta för att vara överkänsliga, och uppmanas att gå och ägna sig åt kamp mot "riktig rasism/sexism/transfobi/etc". Jag tror inte att dessa personer generellt sätt är överkänsliga - snarare tvärtom. Jag tror dessa personer är underkänsliga, om något. För det rör sig om personer som dagligen utsätts för små men ack så verkliga utfall av förtryck, och de reagerar verkligen inte varje gång. När jag en dag klagar på sexualiserade dekorkvinnor i reklam har jag varit tyst om ämnet de övriga 364 dagarna på året. När en transkvinna kommenterar att transkvinnor återigen blivit punchline i ett skämt på teve så har hon redan gått en hel dag i en värld som låtsas att hon inte finns. Det är väldigt sällan jag råkar på personer som är överkänsliga utan att också vara underkänsliga. Värt att tänkas på. 

Kurslitteratur

I texter om onödiga trigger warnings anklagas studenter att klaga på kurslitteratur som de helt enkelt inte gillar. Studenter anklagas också för att sakna förmåga att läsa kurslitteraturen som historisk text i ett sammanhang, och använder moderna mått på hur exempelvis könen bör skildras. Det förekommer säkert. Jag vill dock ge min bild av de gångerna jag har sett studenter klaga på litteratur för att inte vara PK nog.

I många fall jag sett har det inte handlat om att studenterna känslomässigt ogillade texterna, eller att studenter saknade ett perspektiv. Det har handlat om att texterna, genom att inte vara PK nog, inte lärde ut de kunskaper studenterna faktiskt behövde. Eller att texterna, genom att inte vara PK nog, förvrängde verkligheten de hävdade sig representera. Texterna var väl helt enkelt dålig vetenskap och dålig kurslitteratur.

Ett exempel är texter om anknytningsteori där barnets anknytningsperson ständigt benämns som "mamman". Att klaga på sexism här handlar inte om att vara överkänslig eller onödigt PK. Det handlar om att det är helt åt skogen ovetenskapligt att låtsas bort föräldrar som är pappor. Att sådan kurslitteratur får stå okommenterad innebär i förlängningen konkreta verkliga konsekvenser exempelvis för hur pappor behandlas i vården eller i vårdnadstvister. Samma sak gäller exempelvis litteratur som helt bortser från att HBTQ-personer existerar. Eller litteratur som utmålar monogama äktenskap som den enda eftersträvansvärda relationen. 

Studenter som klagar på sådant kan uppenbarligen se sammanhang och tänka på möjliga konsekvenser. På ytan kan det se ut som att studenter är lättkränkta gnällspikar, men det studenterna pratar om är inte att de personligen ogillar texterna. Det handlar istället om att texterna presenteras som god vetenskap och gott underlag för att lära sig färdigheter, men inte är det. Det skulle vara bra om texter om studenters onödiga PK-klag tog hänsyn till det. 

onsdag, augusti 05, 2015

Känslor och allierade


Jag skrev om en nätdiskussion häromdagen och jag vill fortsätta. Jag skrev om skuld då, skuld som enligt mig inte är en känsla, utan an situation man helt enkelt befinner sig i. Nu vill jag skriva om skuldkänslor. Huruvida det är bra eller inte att de privilegierade får jobbiga känslor. För det talas ofta om att det bara är negativt. Att människor inte kommer lyssna om man ger dem negativa känslor.

Vi börjar med en kort genomgång av känslor och vad känslor är. Jag kommer förenkla lite, men i stora drag ser jag på känslor på följande sätt - känslor är typ signalsystem och de har ett antal funktioner. Vill du läsa på mer kan du läsa det här till exempel. Men vi börjar med dessa tre punkter.

  1. Att bedöma en situation. Exempelvis att känna fara innan man ens är klar med att tänka genom situationen. Eller att känna behag när man umgås med en viss person.
  2. Att reagera adekvat i situationen. Kroppsfunktioner aktiveras för att kunna bete sig passande i en situation. Exempelvis att pulsen ökar och man vaknar till fara, så att en kan slåss och springa bättre.
  3. Att kommunicera med andra. Exempelvis underlätta omgivningen om att det är fara utan att behöva förklara, utan bara genom att rädsla "smittar". Eller genom att vara glad och på det viset muntra upp andra.

Känslor är typ som en varningslampa, eller brandlarm, eller andra liknande signaler som man behöver ha koll på men inte behöver lyda blint. Tänk brandlarm. Ett brandlarm i sig är ju inte farligt, men kan vara svinjobbigt. Att agera blint på ett brandlarm är att varje gång det tjuter dränka sitt kök i vatten och brandsläckarskum. Att permanent stänga av brandlarmet för att det är jobbigt kan innebära att ens kök brinner upp. Det man ska göra är att när larmet tjuter kolla av vad som händer, och tjuter det av en anledning så släcker man branden. Tjuter det utan anledning så kan man förhoppningsvis få larmet att tystna. Fast det är svårt att alltid lyckas med att få känslor avstängda med vilja. Så ett falsklarm lär sluta med att du sitter med ett tjutande larm och försöker sköta ditt fast det är jobbigt.

Jämförelsen håller kanske inte 100%, men det håller tillräckligt. Så funkar känslor, typ. I idealfall ska man kunna märka av dem utan att nödvändigtvis dras med. Fast i många fall så kommer den känslomässiga reaktionen att vara rimlig och bra för en.

Och nu är vi tillbaka till skuldkänslor som potentiella allierade kan få. Tillbaka till diskussionen om hur man ska tala till personer i privilegierad position så att de lyssnar och börjar hjälpa till i kampen mot förtrycket. Det låter ofta att man inte ska vara hård mot personer så att de inte får skuldkänslor, eller skamkänslor, eller några negativa känslor överhuvudtaget. Framför allt inte gentemot sig själva. Det låter ofta som att man inte ska framkalla/lägga på/ge sådana känslor till exempelvis män som läser om patriarkalt förtryck.

Det är fullständigt möjligt att ge personer skuldkänslor. Det är fullt möjligt att andra att skämmas. Det är faktiskt till och med en härskarteknik, ett effektivt sätt att kontrollera människor på. Ibland nödvändigt, men oftast oönskvärt. Men för mig känns det som att det oftast låter som att de skuldkänslor som potentiella allierade får (alltså, t ex vita i samtal om rasism, män i samtal om patriarkat, cisheteros i samtal om HBTQ) antas vara pålagda. Visst kan det förekomma, men jag tror det är sällsynt. och jag tror vi borde vara mindre rädda för att någon ska råka få skuldkänslor. Det är nämligen helt rimligt att må dåligt när man gjort nåt dåligt.

Jag upprepar det en extra gång med större bokstäver, så det verkligen blir tydligt.

Det är helt rimligt att må dåligt när man gjort nåt dåligt.

Och det här borde alla tänka på lite mer då och då. Så att man inte blir rädd att någon blir ledsen om den får kritik. Så att det inte uppfattas som fel när en vit person läser om dumheter vita ofta gör. Det är liksom poängen med känslor, att signalera att man gjort fel när man gjort fel. Sedan bör man såklart gå till signalen och kolla om den är rimlig i ens tycke, och sen bör man agera. Vi lever i ett samhälle där man ofta förväntas agera tvärtemot sina känslor . Det är behagligt att ligga kvar i sängen och obehagligt att ringa samtal till Skatteverket. Ändå förväntas människor klara av det för det mesta. Hindras man så pass av rädsla eller skam att man inte kan funka i vardagen så rekommenderas man uppsöka ett proffs *vinkar* Jag vill se mer av denna attityd när det kommer till allierades läsning av texter om förtryck. Det vore underligt om det kändes behagligt att läsa om att man deltar i förtryck. Det är bara rimligt att det känns dåligt. Det är bara mänskligt.

Det är många som pratar om att de inte gillar att "känna sig anklagade". Men det är rimligt att känna sig anklagad när en blir anklagad. Det är också rimligt att inte gilla att bli anklagad, att det känns obehagligt. Och jag vet att jag nu tjatat om samma sak i ett allt för långt inlägg. Och jag vet att jag inte alltid lyckas med detta själv, men ju mer jag försöker desto bättre blir jag. Men det jag vill se är större tilltro till egna och andras förmåga att ha känslor, tänka "handlar det här om mina känslor?" och agera utifrån svaret på frågan. Som väldigt ofta är "nej".  

måndag, augusti 03, 2015

Den som är satt i skuld är inte fri

För ett tag sedan startade jag en diskussion i ett forum. Den handlade om att jag inte begriper människor som hävdar att de inte vill känna kollektiv skuld så fort någon nämner att en priviligierad grupp de tillhör förtrycker. Det blev ett bra samtal, som bland annat berörde skuld och skuldkänslor. Jag har tänkt på det samtalet och andra liknande samtal. Det finns två saker jag vill skriva om.

Jag har funderat på detta skuld som jag borde eller inte borde känna som exempelvis vit, cis, hetero, medelklass. Jag tror att jag landar i att skuld i detta fall inte är en känsla utan ett faktum. Jag har fått fördelar på andras bekostnad. Andra har jobbat och jag har tagit. Jag är i skuld till dessa personer eller grupper eller hur man nu väljer att se det. HBTQ-personer har exempelvis jobbat för ett trevligare samhälle hur länge som helst, och fått genom en massa förändringar som även jag som hetero mår bra av. Jag är i skuld, och andra hetros med - och det är liksom fakta, ingen åsikt. Likaså folk som arbetar nästintill gratis så att jag ska få billig mat - detta för att jag råkade få flytta till Sverige lagligt och med alla papper fixade, men inte de. Jag är i skuld. Denna skuld är ingen känsla.

onsdag, juli 29, 2015

Got a bow on my panties because my ass is a present



Hej Blekk har skrivit om paketsexualitet, ett ord jag hittade på för nåt år sedan. Jag håller helt med om att det finns helt tråkiga regler om hur sextransaktioner ska se ut, men det är egentligen inte riktigt det jag menade med ordet. Michaela pratar mer om det som ska leda till sexet, jag pratar mer om själva sexet. Vad en ska förväntas tända på. Vad ens roll förväntas vara när man väl avklarat restaurangnotan och de första tre dejterna.


Men det mina tankar kanske främst fastnar i är att Michaela skriver om att "köpa" en kvinna. Jag skriver om kvinnan som en "gåva". Jag funderar på vad skillnaden skulle vara. Det kan ju bara vara det banala, att bilden av kvinnan som en gåva tar bort det tråkiga från att erkänna att byteshandel äger rum. Typ på samma sätt som personer försvarar prostitution med att prostituerade är jättekåta och hittar ett sätt att stilla kåtheten och tjäna pengar på köpet.

Fast det är också något mer där, i skillnaden mellan gåva och köp. Det är nåt med begär, och att begära att vara en gåva. Och det är någonting med agens. Fast jag vet inte riktigt hur.

Jag mindes mitt inlägg om paketsexualitet när Nicki Minajs Pinkprint kom ut. Jag ondgjorde ju mig över alla jävla inslagningar jag kan köpa åt mig själv i sexbutiker (och på underklädesavdelningen i ca varenda klädkedja) och att jag inte hade minsta lust att slå in mig själv och hävda att det handlar om min sexualitet. Men på Get On Your Knees (ljud, text) rappar Nicki "Got a bow on my panties because my ass is a present". När jag hör den raden har jag en intensiv känsla av agens och styrka över detta med att slå in sig själv. Jag känner att det är en sexuell handling. Sedan går det alltid över.

Jag kommer nog tänka på detta ett tag till.

När jag pratar om paketsexualitet pratar jag inte främst om när det är "tillåtet" att sex äger rum. Jag pratar mer om vad en förväntas begära, vad en begär. Att såväl slampor som fina flickor förväntas begära att slå in sig i spets och snöre. Och vad det nu kan innebära när heteroparet väl nått till punkten då sex har "förtjänats".