tisdag, oktober 28, 2014

Tre saker jag lärt mig om relationer av att vara i relationer



Jag stirrade länge på bilden och tänkte "hur faaaan blir det där 'yolo'????"


Kanske banalt. Kanske självklart. Men dessa tre saker är sådana där ögonöppnande insikter jag fått av specifika personer i specifika relationer.

Relationer tar slut och man kan leva med det

Jamenja, jag har ju alltid fattat att relationer kan ta slut. Fast precis som många andra har jag haft bilden av att detta ska hanteras med att man liksom blundar och kör ändå. Sedan hamnade jag i en relation som från början, uttalat, skulle ta slut. Den var väl inte så seriös från början, så då var det ju lätt att säga så. Sedan blev den seriös och det fortsatte vara lätt att säga. Min favvohobby blev att på frågor "har ni vart ihop så länge, när ska ni flytta ihop?" svara "vi ska inte flytta ihop, vi ska göra slut". Jävlar det blir intressant stämning om man säger så.

I den relationen har vi kunnat prata framtid, fast en framtid då vi inte längre är ett par, utan gamla vänner och jag är cool vuxen förebild för hans barn. I den relationen har vi kunnat prata om hur slutgörandet sannolikt kommer att se ut. Så har jag tänkt i mina relationer sedan dess. Det har gjort mig oerhört mycket tryggare i relationerna. Det har gjort slutgörandet mycket enklare att hantera. Det har för all del också lätt till romantiska uttalanden typ "åh den här relationen funkar så bra, jag vet inte ens varför vi kommer göra slut!".

På ett större plan var det så jag lärde mig hur man lever fast man vet att man ska dö.

Det är beteendet som räknas

*ler KBT*

Människor menar så jäkla olika saker med kär. Jag tycker att kär är förälskad, men älska är en annan sak. Andra tycker att kär och älska är samma. Jag vet förresten inte ens hur kär känns längre, jag tänker att tyckaom är min nya relationskänsla. Trivsmed. Blirgladav. Asbra känslor. Bästa känslorna. Och en gång i en relation där jag tyckte jag var kär så sade motparten att han inte var det, och jag kände bara - och..? Jag borde ju blivit ledsen, eller problematisera ojämlikheten, men jag brydde mig faktiskt inte alls. För det jag brydde mig om var hur personen var mot mig. Och när jag är med någon spelar det väl egentligen noll roll vad jag känner exakt i vilken nyans. Det är liksom mitt bekymmer och min interna angelägenhet. Det som gör relationen är ju inte mina känslor, det är vad jag gör. Inte hans känslor, utan vad han gör. Känslor finns, absolut. De är värda att ta på allvar, och känna, och kanske kommunicera till varandra. Men sedan han som inte var kär är detta sekundärt för mig. Det blir lättare att vara kär. Det har blivit lättare att vara kär i.

Man behöver inte vara kär hela tiden

Jag tror det gick till såhär. "Är du kär i mig?" frågade jag. "Ibland" svarade han. "Smart!" sa jag.

Nej, den här dialogen utspelade sig över längre tid, det här är en kort stiliserad sammanfattning. Men när han sa detta om att vara kär ibland, då blev jag lite ställd över hur rimligt detta var. Fast jag aldrig hade hört eller sagt det förut. Man pratar om det när man pratar långa relationer. "Man kan ju inte vara kär jämt, känslorna kommer och går lite" betryggar man personer vars äktenskap inte är som en gång på dansbanan. Kortare relationer har jag inte riktigt hört detta om. Fast om man tänker efter så är man väl nästan alltid kär ibland. Att vara kär jämt och ständigt är ju den där maniska passionen som väl har sina sidor, men som oftast inte håller i särskilt länge i och med att tillståndet är fruktansvärt påfrestande. Att vara kär ibland skulle jag gissa är vad som händer i de flesta fall. Nu när detta har sagts känns det fruktansvärt självklart. 

söndag, oktober 26, 2014

Att ses som den onda sårande kraften

I ett seriöst sammahang på Internet där jag hänger har det nyligen ställts en fråga om huruvida en mono och en poly kan vara ihop långvarigt. Ingen av dem som svarade var en rövhatt, vilket var trevligt. Det blev på det stora hela en bra konstruktiv diskussion.

Men.

Det var naturligtvis flera personer som påpekade att om dessa två ska kompromissa och acceptera varandra i en relation är det viktigt att monot på riktigt accepterar och inte känner sig pressad och kör över sig själv.

Det var också i ungefär samma veva som jag läste en studie om hur folk i samtyckande ickemonogama relationer må lika bra som folk i monogama. Jag har sett detta begrepp - samtyckande ickemonogami/consensual nonmonogamy - ca en miljard gånger i forskning och samtal om ickemonogami i seriösa sammanhang. Jag kan inte minnas något tillfälle där man i samma sammanhang kallat monogami för samtyckande monogami/consensual monogamy.

Jag skulle kunna skriva en analytisk analys av detta nu, hur normer fungerar och varför vi aldrig talar om att även monogami är nåt att samtycka till. Men jag ska skriva personligt. Jag är ju trots allt det där polyt som kan hamna i relation med monogama. Jag är polyt som alltid hört att det är viktigt att den monogama inte körs över. Och det gör nåt med mig.

Det gör att jag får skuld- och skamkänslor och mår piss. Det gör att jag känner mig som en dålig människa, som en förövare. Det gör att jag känner att jag borde bära långt över 50% av ansvaret i en parrelation. Det gör att jag känner mig ensam och oskyddad.

Jag är ansvarsfull person när det kommer till relationer. Jag leker inte med andras känslor för skojs skull. Jag är mån om att mina partners mår bra. Jag frågar hur de vill ha det, jag förutser saker som kan hända och förbereder mina relationer på dem. Det är viktigt för mig att vara ansvarsfull i relationer. Det är nånting som för mig självbild är långt viktigare än att jag inte är monogam. Därför blir jag extra sårad när det ständigt trycks på att jag är skurken. Därför gör det så ont.

Inte varje enskild gång någon månar om den monoamoröses rättigheter. Men i längden. Då och då rinner det över.

Det gör ont att så många utgår från att just mitt sätt att känna är det sättet som kan såra människor. Att just mitt sätt är nåt man kan gå med på motvilligt och lida av. Det gör ont att jag anses såra och köra över människor genom att blott existera och ha önskemål om hur mitt kärleksliv ska se ut. Det gör ont att jag anses vara den som lätt kan bli skurken.

Det gör också ont att jag och mina känslor inte anses värda att skydda. Att ingen pratar om att inte heller polypersonen ska motvilligt tvingas in i monogami. Att ingen värnar mina relationsrättigheter. Att ingen tar hänsyn till mina rädslor, min separationsskräck, min svartsjuka, min sårbarhet.

Det här är ingen teoretisk fråga. Jag har varit i lång relation med monogam person. Under alla år vi var tillsammans blev folk imponerade av honom när jag berättade om att vi hade skilda relationspreferenser. Ingen frågade mig hur det var att vara med någon som förr eller senare skulle lämna mig för en annan. Hur det var att vara med någon som skulle byta bort en lång relation med mig mot nåt nytt, fast vår relation kanske fortfarande fungerade bra. Det här är ingen teoretisk fråga för mig. Det var mina rädslor och sorger som aldrig sågs. Det var hans "självuppoffring" som uppmärksammades.

När det faktiskt hände, en annan kom in i bilden och jag blev gjord slut med, var det bara polyvänner som själva kopplade det till monogamin. Det var de som självmant såg situationen från mitt perspektiv. Det är de som behandlade mig som en sårbar person med känslor på det sättet jag är sårbar person med känslor.

Det är ingen teoretisk fråga. Det är nåt som gör ont. Det är nåt som får mig att känna mig som en dålig människa. Det är nåt som raderar vikten av mitt arbete med mina relationer, för det är ju klart att jag ska ta allt detta ansvar, det är ju jag som kan såra. Jag tar gärna ansvar, jag tar gärna hänsyn, jag tar gärna hand om mina partners och deras känslor. Men jag vill inte känna att jag gör det för att jag är någon sorts medfött ond kraft som sårar allt i sin väg. Jag vill inte ha den där skulden och skammen. Jag vill vara ansvarsfull för att det helt enkelt är viktigt. Och jag vill känna mig skyddsvärd.

Det kan låta som en petitess. Som nåt jag klagar på för att ha nåt att klaga på, när välmenande människor är välmenande. Men denna petitess får mig att känna mig en som en skurk i ett sammanhang där jag verkligen inte förtjänar det. Det påverkar mitt liv. Det påverkar mitt mående. Jag är lycklig att jag ändå har tillräckligt med insikt för att inte låta mig bli överkörd och gå med på monorelationer.

För ni alla som pratar om att monot inte ska behöva köra över egna gränser. Ni fattar väl att motsatsen med allra högsta sannolikhet är påtagligt vanligare när ett poly och ett mono möts? Och alla dessa polys som motvilligt kompromissar och accepterar, de är värda samma hänsyn och omtanke. 

fredag, oktober 24, 2014

Men koppla då, kopplaaaa!

Jag har tänkt på det här med raggning mycket på sistone. Typ vad mina bästa raggningstips skulle vara om jag skrev raggningsbibel (svar: hyfsat oförändrat sedan sist jag försökte). Eller hur man gör praktiskt (ehh... man är fab?). Eller överlag, hur det hela funkar. Samspelet mellan attraktionskraft, initiativförmåga, samtyckesinhämtande och eget intresse. Har dessutom fått några frågor på min ask.fm om hur man kan attrahera partners och hitta partners. 

En grej jag funderar på är hur den påraggades självbild som raggningsbar underlättar eller försvårar raggning. 

Såhär. Den smidigaste upplockningen av person i hela mitt liv har sett ut såhär. Jag var på fest och hade ägglossning. Jag tänkte "finns det nån snygg här jag inte slagit till på än". Så kom han in, och ja ba "men gu såklaaaart". Så vid tillfälle kom jag fram och la armen runt honom. Vi behövde förflytta oss från en fest till en annan och under tiden har båda tagit varannat steg i riktining mot varann. Han ställde sig närmare, jag ställde mig närmare, jag tog armkrok, han tog min hand. En timme senare letade vi taxi. Slut på sagan.

Alltså, jag har bättre stories också, och jag har fått till det tidseffektivare, men det här är klart det smidigaste tillfället. Det som gjorde det så smidigt var att båda tog den andres signaler som "hen kanske försöker få till det, bäst jag visar att jag är intresserad". Båda hade helt enkelt i sin föreställningsvärld att det var fullt möjligt att bejben bredvid dem var intresserad. Därför gick det sömlöst och det gick inte direkt att avgöra när det blev uppenbart ett tillslag.

Jag har andra success stories där det är alldeles tydligt när frågor ställdes och samtycke inhämtades. Eftersom jag är diskret som en ångvält så har jag inga svårigheter med att fråga typ "vill du hångla...? alltså, med mig..? alltså, typ snart..?" eller inhämta skriftlig informerat samtycke medelst chansformulär. Och visst kan jag göra det för att orka ta små steg, men oftast gör jag det för att jag testat små steg och det funkade inte på nå tydligt sätt. 

Och jag vågar påstå att det är för att personerna ifråga inte hade lika nära till att koppla mina subtila närmanden till "hon kanske försöker få till det". Ett fantastiskt exempel ur livet är ju han som ba "varför andades du mig i ansiktet" från mitt inlägg om skedmanövern. Jag har för all del också varit i läge där jag missade i efterhand helt uppenbara närmanden eftersom personen var försedd med monogam flickvän, så närmanden fanns inte i min föreställningsvärld. 

Så jag tänkte ta tillfälle i akt och uppmuntra allmänheten att sluta förstöra mitt och andras game med att inte tro att ni kan vara attraktiva och raggningsbara. Svaret på frågan "varför la hon armen runt mig" är inte helt nödvändigtvis "för att hon blev kall om armhålan", det kan vara för att hon försöker få till det med dig, ditt tröga pucko. Ja, jag fattar väl att det beror på tidigare erfarenheter (down in the streets we call it inlärningshistoria) och att man inte vill bli besviken. Och säkert typ könsroller i hetrosammanhang. Men det är svinjobbigt när man jobbar sitt bästa game och så är det nån som inte reagerar för att hen ba inte kopplar. Då vet man ju inte heller om personen är av. De som kopplar att närmanden kan va närmanden är liksom bra på att visa ointresse så man fattar. Men om personen bara inte kopplar så blir det ba så jävla krångligt och förlänger hela processen med säkert minst en halvtimme.

Och till mina kära läsare - kom ihåg att när er favoritsexbloggare bloggar lite så är det sannolikt för att hen får ligga mycket. 

tisdag, september 16, 2014

Tiden second hand

Jag har egentligen för länge sedan gett upp detta med att förklara vissa saker för svenskar. Saker som hänger ihop med att jag inte bara är svensk utan även sovjetfödd, perestrojkabarn, baltryss. Skillnader i mina och svenska vänners erfarenheter är så pass stora att det ofta inte är värt ansträngningen att bryta genom den väggen. Vissa vänner orkar lyssna, så då kan jag förklara lite. Men jag förväntar mig inte automatisk förståelse från folk. Jag förväntar inte att en svensk har nån endaste gång reflekterat över hur det är att ha bakgrund liknande min. Människor med olika erfarenheter kan förstå varandra men det är svårt. Det kräver ansträngning. Jag är okej med att de flesta inte är beredda att lägga ner arbete på att börja se sådant de inte ens tänkt på att de inte ser. Det är okej. Man kan inte förstå allt och se allt.

Men det finns grejor som får mig att vilja klassa folk som empatistörda. För vissa saker borde vara så enkelt att fatta. Jag blir provocerad, frustrerad, omöjlig, när svenskar inte förstår varför många av ex-sovjetter vill ha Sovjet tillbaka. Jag känner stark motvilja till svenskar som inte förstår behovet av stabilitet, om så på bekostnad av demokrati, frihet, rättigheter. Svenskar som tycker att strävan efter stabilitet är småborgerligt, samtidigt som de själva tycker att otrygga anställningar är ett riktigt stort samhällsproblem.

Det här är en känsloreaktion. Jag kan ju inte vara logiskt sur på människor som aldrig upplevt en samhällskollaps av den rangen som Sovjets kollaps var. Men ändå, jag blir provocerad av dem som inte förstår hur man kan vilja ha Sovjet tillbaka. Även om man inte fattar känslomässigt så borde man ju kunna förstå att det var ett trauma att förlora jobb, bostad, besparingar, trygghet, framtidsplaner, sin verklighet. Det är inte så mycket som behöver förklaras och förstås. Alla borde kunna fatta det precis som de flesta förväntas förstå Tysklands frustration på 1930-talet och varför det politiska läget blev som det blev. (Jag minns att man förväntades förstå detta när man läste svenska historieböcker i grundskolan och gymnasiet. Och ja, jag fattar.)

Jag har funderat på det här länge, såklart. Utan att säga så mycket, såklart. För, som sagt, i många fall är det inte värt att försöka förklara. Som tur är finns det nu ett sätt för mig att slippa förklara. Erfarenheter är förstås inget man kan läsa sig till i en bok, men ibland bör man ändå läsa en bok.

Vill ni förstå det som händer i Ryssland idag - läs Svetlana Aleksijevitjs Tiden second hand. Läs gärna hennes andra böcker också. Kriget har inget kvinnligt ansikte har jag skrivit om förut, och Zinkpojkar som kom ut på svenska i augusti handlar vältajmat nog om hur Sovjet krigade i ett annat land. Men Tiden second hand är boken man framför allt behöver för att förstå Ryssland idag. Det är en kör av röster, kritiska och nostalgiska. Människor som kämpade för friheten och människor som inte ville ha den. Ofta allt detta i samma person. 

Man behöver inte förstå alla nyanserna kring Sovjets existens och kollaps för att vara en god människa. Det har varit okej att mina svenska vänner inte fattat, för det har egentligen inte spelat så stor roll. Det finns andra politiska händelser i världen, krig och folkmord, katastrofer. Det har funnits modernare händelser ute i världen som vore viktigare för svenskar att sätta sig in i. För att förstå sin samtid. För att förstå sina vänner och kollegor, sina kunder, klienter, patienter och kontakter, lagkamrater, grannar. För att förstå varför människor man ser på teve är beredda att kriga mot varandra, döda varandra. För att förstå varför människor flyr. För att förstå varför människor stannar.

Med tanke på senaste årens utveckling verkar det dock som att det är dags att läsa på om hur Ryssland fungerar för att kunna förstå sin samtid. 

måndag, september 08, 2014

IF-satser och att veta vad man vill

En grej jag ofta jobbar med när jag jobbar är IF-satser. Alltså alla idéer man har att OM man gör si SÅ kommer det bli så. Om man är i en tid i livet när man behöver extra hjälp med sina besvär är dessa ofta viktiga att reda ut.

Det finns egentligen tre grejer där, som alla är nyanser av ca samma fenomen
1) Vad är det du vill, egentligen?
2) Stämmer verkligen antagandet att det ena leder till det andra?
3) Måste man gå genom A för att komma till B?

Såhär kan det se ut i praktiken.

Vad är det du vill, egentligen?
Pengar är alltid det lättaste exemplet på att det man säger sig vilja ha inte är det man egentligen vill ha. Ponera att Mona vill få en ny tjänst, för att Mona vill ha mycket pengar. Kommer Mona bli lycklig om hon får en koffert med sedlar på en öde ö? Eller en massa siffror på ett konto hon inte kan använda? Förmodligen inte. Förmodligen vill Mona ha nåt annat man kan få för pengar. Kanske diamanter. Kanske trygghet. Kanske gå till tandläkaren. Kanske bekräftelse. Så det som behöver utforskas här är vad det egentligen man är ute efter. 
När jag jobbar med terapi är det här viktigt när vi sätter upp mål för behandlingen. För man vill ju inte sätta upp mål som inte alls är tillfredsställande när de uppnåtts.

Stämmer verkligen antagandet att det ena leder till det andra?
Det mest klassiska exemplet är "om jag bara gick ner 15 kilo i vikt så skulle jag bli lycklig, gift och ojojoj". Hur bra ser stödet ut för att viktnedgång leder till allt detta? Inte så jätte. Och visst kan viktnedgången vara ett mål i sig och ändå vara nåt man siktar på. Men det betyder inte att det får alla andra följder också. Så här får man kanske jobba mot att dels gå ner, dels hitta nån bra att gifta sig med. 
När jag jobbar med terapi handlar det om att separera upp A och B och se dem som två olika vägar, inte att man måste jobba på den ena för att åstadkomma det andra. A och B kan vara två separata och kanske olika viktiga mål. De kanske påverkar varann, men ska ändå inte ses som att det finns uppenbart kausalt samband.

Måste man gå genom A för att komma till B?
För att fortsätta på viktnedgångsspåret - "om jag gick ner 15 kilo så skulle jag kunna gå till stranden och bada". Är det viktgräns på stranden? Nope. Då kan det vara bättre att komma till B på andra vägar än A. Det kan förstås finnas hinder på de vägarna också, men kanske är det hinder som är lättare att klara av? Mer konkreta hinder, som att man vill ha badkläder på stranden, men inte har några nu. Här hamnar också många situationer där man väntar på en känsla för att göra nåt. "Om jag var pepp skulle jag gå ut och springa", eller "om jag var entusiastisk skulle jag söka nytt jobb". Det är trevligt när känslor kommer före handling, men ofta gör de tvärtom - dyker upp när man väl börjat agera. Eller så dyker de inte upp alls, men då har man åtminstone sprungit tre kilometer, eller skickat in CV.
När jag jobbar med det här så försöker jag ofta hitta de antaganden där "om" inte behöver uppfyllas för att man ska kunna göra det man vill. Ofta så pratar personer om saker de skulle göra om de mådde bättre, och ofta är det saker de lika gärna kan göra nu. Visst, det blir kanske inte 100% kul. Det kanske bara blir 50% kul. Men alternativet är att vänta på att må bättre och ha 0% kul under tiden.

***

Det här kan verka enkelt och banalt, men det är väldigt ofta som människor lever efter antaganden som egentligen inte är så rimliga. Oftast spelar det inte så stor roll, men ibland kan det vara bra att se över vad det egentligen är för mål man har, och vad det är för kartor man har ritat upp för sig själv. All den här energin du använder för att övervinna hinder A, kommer den ens vara värd när du får B? Eller är det nåt annat du egentligen är ute efter? Och om det nu är B som lockar, är A den enda vägen? 

måndag, augusti 18, 2014

Ryss är inte längre nån med koppling till landet Ryssland

Jesenin-björkar som vi kallar dem i min hemkultur



Om jag ska nämna en positiv sak som kommit ur den pågående konflikten mellan Ryssland och Ukraina... Jag vet, vidrig mening att skriva. Jag är väldigt orolig för läget. Helt klart inte samma dödstal och akut misär som andra aktuella väpnade konflikter, men potentiellt stora politiska konsekvenser. Det första som hände mig när jag kom i medveten barnaålder var att mitt land fukking kollapsade, efter det vet jag att stora samhälleliga förändringar kan hända fort och att de kan hända mig. Inte nån annanstans så att de förblir abstrakta (som Sovjets kollaps för svenska 80-talister), utan att de kan hända runt mig och människor jag känner privat. Det är framför allt det andra som kan hända, har redan hänt. Så jag är rätt orolig, ja. Men det är en grej i hur västerländska media har rapporterat som känns äntligen!.

Att vara ryss, att ha ryska som modersmål, är inte längre samma som att ha med landet Ryssland att göra.

Det har förstås alltid funnits ryssar som bott utanför Ryssland (kejsardömet, eller Sovjet med dess ryska hegemoni). Men i och med folkomflyttningar under Sovjettiden, och den vågen av utvandring som kom efter Sovjets kollaps, upplever jag att det skett en kvantitativ förändring som varit så pass stor att den blivit kvalitativ. En hel generation av ryssar har hunnit födas och växa upp med ryska som modersmål, rysk kultur, rysk identitet - men helt utanför Ryssland som stat. Krisen i Ukraina har verkligen synliggjort detta internationellt.

Jag är ju förvisso född i Leningrad (nuvarande Sankt Petersburg, då), men flyttade till Lettland när jag var tre. Jag har inte sedan dess bott i det som idag är Ryssland. Ryska är mitt modersmål och jag känner samhörighet med rysk kultur från förr. men jag känner ingenting inför landet Ryssland. Hade jag inte haft släkt där så hade jag inte brytt mig mer om Ryssland än jag bryr mig om andra stora länder med mycket vapen. Jag har väldigt begränsad koll på rysk politik, och ca ingen koll alls på modern rysk kultur. När jag möter Ryssland-ryssar känner jag att de är annorlunda än jag, och det inte enbart i egenskap av svensk. Det är också som baltryss. Jag kan prata med andra baltryssar och vi kan säga att någon från Ryssland är så himla rysk, och vi fattar vad som menas.

Jag har aldrig bott i Ryssland,men det antas ständigt. Men tröttsamt ibland. Jag förväntas ha koll på rysk politik. Jag får frågor av typ "aha, du har pojkvän, kommer han också från Ryssland?". Folk frågar mig om jag på semestern ska åka hem till Ryssland. Jag fattar ju var de frågorna kommer ifrån, absolut. Men samtidigt är det faktiskt väldigt många som har ryska namn och ryska som modersmål som inte kommer från Ryssland, inte bott i Ryssland, knappt ens kanske har släkt där. Min "avvikande" erfarenhet av att vara ryska är inte så ovanligt. Det finns väldigt många av oss nu. Som inte är dissidenter, inte exilryssar, inte har utvandrat från Ryssland, utan helt enkelt är ryssar fast inte rysslänningar. I och med Ukrainakrisen har det blivit väldigt synligt.

onsdag, juli 23, 2014

Amandra Andrews - My Life

För ungefär ett år sedan frågade Stef Gaines mig om jag kunde rita en serie till en webbserietidning som just då skulle ha tema "självbiografiskt". Jag tänkte såklart först göra nåt av min egna självbiografi, men kom inte på nåt roligt alls. Så jag gjorde det här. Det var tight deadline då, men det blev aldrig av att serien publicerades, så jag gör det här. Första serien jag hade gjort på fyra år. Fett nöjd mtp omständigheterna. 

























måndag, juli 21, 2014

Att bli till i kontakten med andra



Jag tror på individens kraft och makt att påverka sin situation. Jag tror också att individen inte finns. Jag tror på att man ska vara sig själv. Jag tror också inte att man är falsk om man är olika person med olika människor.

Jag tror att vilka vi är, vår personlighet och vårt så kallade sanna jag definieras till en stor del av vilka man umgås med. Jag upplever att det socialt är lite oklart med hur okej det ses. Å ena sidan kan man bli kallad falsk om man "anpassar" sig efter sammanhang. Å andra sida blir man socialt bestraffad för att inte passa in. Man kan bli anklagad för att "inte vara sig själv" sedan man börjat umgås med någon person. Man kan bli klandrad för att inte ha förändrats trots att att man inlett någon ny relation (även om dety oftast rör sig om relationsformen snarare än personen, dvs "blivit förälder", inte "blivit förälder till just precis individen Liam").

Hur som, jag tror verkligen att vilka vi umgås påverkar hur vi är. Att förändringar i uppvisad personlighet oftast inte är en fråga om att man anpassar sig, utan att man är olika med olika personer. Och det stannar förstås inte vid tillfällen när man aktivt umgås med personerna, vi påverkas av dem vi umgås med även när vi är med andra. Relationerna som är centrala i ens liv just då påverkar även hur man är i andra relationer, i andra situationer och sammanhang. De kommer påverka en framåt.

En av de mest givande sidorna av flersamhet i mitt liv är att jag kan vara på så många olika sätt parallellt, både "personlighetsmässigt" och sexuellt. Om jag får spekulera så tror jag inte att den här grejen är lika uppenbar i monogama relationer. Har man en partner i taget blir det kanske lätt att se skillnaderna hos sig själv som "perioder", som beroende av någon annan faktor än vilka ens närmaste var, eller vem man hade sex med. Klart att vissa förändringar är uppenbart relationsberoende, men jag tror man kan bli hemmablind och lätt missa andra förändringar och egenskaper.

När jag träffar ny partner som jag umgås mycket med så märker jag hur nya sidor kommer fram med den personen. Ofta så hade jag innan jag mött honom inte tänkt att jag är sådan, som gör de där sakerna jag gör med honom. De nya/nygamla sidorna känns fullt rimliga och Tanja-kongruenta i efterhand, men det är sällan jag på förhand skulle kunna förutsäga att jag skulle gå genom en sådan förändring. Nya sidor kommer fram, medan gamla sidorna också finns kvar i de relationerna jag redan har. Jag är så fruktansvärt glad att jag får uppleva det. Jag blir en mer intressant och komplex person. Jag får större förståelse för andra. Jag blir inte lika låst i vem jag är och inte är. Jag blir inte heller rädd för att förändras, att bete mig olika i olika situationer. Jag blir inte rädd att förlora mig själv. 

torsdag, juli 17, 2014

Vad har jag som kvinna att erbjuda män?

Jag har senaste året, och framför allt månaden, haft nån sorts "nu får det vara nog"-känsla över att bli överkörd i samtal. Jag började observera hur samtal runt mig faktiskt ser ut och insåg att det inte bara var en känsla och upplevelse. Det var helt enkelt så att vissa avbröt, bytte ämne, tog plats, ställde inga frågor och visade inget intresse. Det fanns personer som uppmuntrade vissa att prata men tystade andra. Det hela var ganska könat. Och det var personer som, om man frågade dem rakt ut, hade sagt att de är mina polare och tycker såklart jag är bra och intressant människa.

Under midsommarfirandet hände ett par saker som spikade kistan. Den ena var en diskussion om brister i organisation inom vården där tre personer formellt deltog, och två personer hördes. Den ene jobbar med IT. Den andre läst ekonomi och har inte direkt jobbat i vuxen ålder. Den tredje var jag och blev avbruten, överröstad och inte lyssnad på.

Det andra var att jag då ett par dagar innan hade fått ett prestigeuppdrag som jag var stolt över. Jag insåg att jag inte ville berätta det i midsommarsällskapet eftersom det fanns stor risk att den nyheten skulle bli bortviftad, sänkt, och hanterat som någonting extremt ointressant.

Det var då nånstans jag verkligen kopplade att de aldrig kommer lyssna på mig och behandla mig som en värdefull intressant människa. (Inte alla på festen, men flera, och även en massa folk utanför just det sällskapet). Jag hade alltid trott att bara jag blev tillräckligt duktig, framgångsrik, och kollförsedd så skulle de börja lyssna. Men såklart var det inte så det funkade. Det var inte jag. Det var de. Jag gick hem, tänkte några varv, och skrev följande på Facebook.
Lystring, framför allt manliga vänner! 
Ni kanske har märkt att jag har funderat mycket på detta med utrymme man ger och tar på sistone. Det har ju alltid varit så att snubbar jag umgåtts med har getts och tagit sig mer utrymme än jag fått eller tagit. Inte alla snubbar alltid. Men övervägande snubbar. Nästan bara snubbar. Ofta har jag hamnat i konversationer med män som hävdar att de vill umgås med mig, men det slutar med att jag tillbringar mer än halva tiden med att lyssna och validera monologer. Och vid fyllda 30 är jag rätt less. 
Så hädanefter tänker jag sluta umgås med folk som behandlar mig som tråkig, ointressant, och som ensidig mottagare av deras tal. Så om du är manlig polare så föreslår jag att du ser till att jag får halva utrymmet i våra samtal och i vår relation. Du får visa intresse för sådant jag tycker är intressant. Du får ta och lyssna på vad jag har att säga. Och DU får se till att det blir så, det är verkligen inte för mycket begärt att du ska behandla dina vänner med respekt. Det är inte mitt jobb att se till att du kan bete dig. 
Om detta inte efterlevs tänker jag helt enkelt ta mig friheten att inte bli överkörd. Det kanske betyder att jag säger rakt ut att jag fått nog av dina utläggningar och att du inte ger mig utrymme att tänka högt. Det kanske betyder att jag inte kommer fika eller luncha med dig nåt mer. Det kanske betyder att jag reser mig och går mitt i ett samtal. Oartigt? Kanske det. Men det var du som började. Det är även oartigt att sno andras tid och energi utan att ge tillbaka. 
OBS att snygga killar eller snubbar jag ligger med kommer nog få särbehandling och få hålla monologer. Orättvist? Som fan. Men vad ska jag göra, jag gillar ju kuk och snygga snubbar! 
Känner du dig inte träffad? Va bra. Då kommer jag kanske inte resa mig och gå nästa gång vi möts på en fest!
Nu blev det väldigt mycket intro, för jag skulle egentligen skriva om en detalj här. Detta med undantaget för snygga snubbar och snubbar jag ligger med. Jag var beredd på att få mothugg där, att folk skulle klaga på att jag belönar snubbar som beter sig som as. Kanske till och med jag (som alla kvinnor alltid, you know) vill att män ska vara as mot mig för att jag ska se dem som attraktiva. Det var ingen som sade nåt, men det är intressant att tanken ens kom upp.

Det är så himla typiskt att just sex ses som den stora belöningen en kvinna kan ge en man. Inte sitt sällskap, tid, intressant konversation eller kloka tankar. Om jag fortsatte ligga med en man som håller monologer och inte bryr sig om min kompetens skulle det ses som att jag belönar honom, även om jag i övrigt knappt pratade med honom, aldrig gav honom nånting av mitt intellekt, min humor eller mitt engagemang i hans liv. Jag skulle aldrig visa honom tecknad film från Japan, jag skulle aldrig skrika med i Gangsta Gangsta med honom, jag skulle inte resa med honom och inte ens promenera genom sommarnattsstockholm, jag skulle inte berätta om min hemstad. Men det skulle ses som att jag belönar honom, om jag låg med honom. För det är ju det enda en man kan vilja ha ut av en kvinna.

Hur det går med projektet? Rätt bra, faktiskt. Har inte haft tillfälle att göra slut med polare än, men det kommer nog. Har däremot bara slutat lyssna och gått iväg vid ett antal tillfällen. Kändes fantastiskt på kort sikt och som sjukt bra val på lång sikt. Rekommenderas.

tisdag, juli 15, 2014

Vems ångest skämtar du bort?




Ibland har jag perioder där jag verkligen inte känner för att skriva offentligt. Allt känns så banalt och tråkigt bara. Ska försöka slå mig ur det här with a little something om ångest och humor.

Jag jobbar bland annat på en mottagning för specifikt personer med ångest- och depressionsbesvär. Utomstående icke-psykologer kan ibland undra om det inte blir tungt, men jag tycker inte att det blir det. De flesta blir ju bättre relativt snabbt, och det är fantastiskt att kunna se det. Men visst, i början av en kontakt kan det finnas mycket som är tungt och ledsamt. Men jag har märkt en sak som säkert är en självklarhet för andra, men för mig var det en färsk observation. Personer vars problem är främst depression kan faktiskt vara lite tunga i början. Det ligger en tung dövande filt över rummet, man kan nästan ta på depressionen, man måste kämpa sig genom den, den suger energi ur den. Det är ju precis vad depression handlar om, det är därför dessa personer söker hjälp.

Ångestpatienter är däremot ofta väldigt roliga. Det är mer energi, det är mer fart och upp och ner, och framför allt är det väldigt mycket humor och skratt. För ett väldigt vanligt sätt att hantera ångest är att skämta, skoja bort. Precis som med alla sätt att hantera problem så finns det sällan sätt som är fel i sig. Däremot kan vissa metoder vara dåliga för en i längden. Ibland är mitt jobb att få personen att sluta skratta och börja ta sin ångest på allvar för att kunna bemöta den och hantera den. Ibland blir humorn en del i behandlingen.

Det finns två punkter som jag tycker är viktiga i samband med detta.

1. Att någon skrattar åt en situation betyder inte att personen inte upplever situationen som jobbig.
2. Man kan skratta bort egen ångest, ångest man själv väcker hos andra, eller ångest andra väcker hos en.

Jag har en bekant som har annan etnisk bakgrund än svensk, vilket märks på bland annat namnet och utseendet. Varje gång jag hamnar i umgänge med honom så tänker jag att nu kommer det en massa skämt om hens bakgrund, och det gör det alltid. Från personen själv, alltså. Hen påpekar ständigt sin bakgrund, skämtar till det, skojar på sin bakgrundsbekostnad. Jag tror att hen, om man frågade rakt ut, hade hävdat att hen inte alls upplever sin icke-svenskhet som jobbig eller hindrande. Jag tillåter mig leka amatörpsykolog och anar stora mängder ångestlindring.

Men vems ångest lindrar hen? Det kan mycket möjligt röra sig om egen ångest. Hen kanske tycker det är svinjobbigt att konfronteras med rasism och hens sätt att hantera blir att skämta om det. Någon annan hade kanske valt att tjafsa. För utomstående kan bortskämtandet leda till tankar av typen "min kompis N tycker inte alls det är jobbigt att vara icke-svensk, hen tar faktiskt själv upp det och skämtar om det!". Kära utomstående, kom gärna ihåg att bara för att N skrattar åt sin etnicitet, att A vitsar om sjukdom, eller att Y berättar anekdoter om tiden i en diktatur så är inte allt frid och fröjd för N, A och Y. Och kära utomstående, döm inte heller N, A och Y för att de hanterar sin ångest just på det sättet.

Det är också mycket möjligt att min bekant försöker lindra ångesten hen tror att hen väcker hos andra. Det är vanligt att personer upplever det som jobbigt att väcka ångest hos andra. De känner sig elaka som får andra att mp dåligt med sina egna problem. Så Y kanske berättar om misshandeln från sin partner, men avslutar med nåt muntert typ "nu har jag i alla fall nåt gemensamt med Rihanna!". Inte för att själv lindra sin ångest, utan för att Y märkte att samtalspartnern började bli upprörd, ledsen, eller visa empati. Personer som riskerar väcka andras ångest när de berättar om sin livssituation eller sin sjukdom kan lätt hamna i att ångestlindra genom skämt. Det är viktigt att inte ta det skämtandet för att allt är okej och att personen har en hälsosam distans.

Slutligen då, att lindra sin egen ångest över andras elände. Jag är en stark anhängade av principen "bara invandrare får skämta om invandrare". Delvis för att reta mina svensk-svenska polare, förvisso. Men också för att utsatta gruppers humor ofta är just ett sätt att hantera utsatthet och allt obehag som utsattheten medför. Samma skämt kan ha helt annan funktion i händerna på någon som inte själv har den utsatta positionen, inte minst kan den ha funktionen att lindra egen ångest. Det behöver inte handla om gruppen heller, det är exempelvis rätt vanligt att A berättar om sin diagnos till B som inte alls kan hantera det jobbiga beskedet, utan börjar skämta till det och försöker lätta upp sin egen ångest. Det är viktigt att komma ihåg att det inte är B:s ångest och behov som ska få prio i en sådan situation. För B är det viktigt att fundera på vems ångest skämtet skulle lindra. För vem kommer skämtet lätta den dåliga stämningen? För B? Att B:s ångest skämtats bort betyder inte alls att det var vad A behövde just då. Och B bör verkligen låta bli att se "men vadå, A skämtar ju om det" eller "jag har en kompis som är svart och hon skämtar om det hela tiden" som frikort till att skämta om sånt hen inte själv lider av.

onsdag, juni 25, 2014

Superhjältar out of control

Nån gång ska jag skriva om mina favoritgrejer att ta upp i terapi. Nu har jag ju jobbat så pass länge att jag börjat hitta egna favoriter och egna metaforer. Jag har hittat egna favoritsprickor där terapin kan fästa och spränga världens skal. Den här ville jag egentligen teckna som serie, och jag kanske ska sen, men nu får den vara i text så länge.
Liknelsen om superhjälten
Jag möter ofta personer som tidigt i livet fått utveckla försvar som hjälpte dem att klara av situationer de inte var mogna nog att hantera på andra sätt. Någon har kanske lärt sig att stänga av känslorna helt för att kunna hantera mobbning och misshandel. Någon har kanske lärt sig att ständigt scanna av omgivningen, förutsäga alla eventuella problem, och hitta lösningar, för att de hade en förälder som var oförutsägbar när hen drack. Dessa färdigheter är egentligen jättebra att ha. Problemet är att personerna inte har så bra kontroll över den förmågan, den slås på automatiskt och gör mycket skada. Det är ju därför de hamnar hos mig.
Det påminner mig i upplägget till en superhjältefilm. I ett kritiskt ögonblick får hjälten en kraft, en förmåga. Den är fantastisk, men i början har hjälten svårt att kontrollera den. Den kan slås på av sig själv vid fel tillfälle. Den kan skada omgivningen. Den kan skada själva personen. Såra, förstöra, dränera på energi. Göra det svårt att närma sig andra människor. Allt eftersom filmen pågår lär hjälten sig att kontrollera den förmåga så att den inte blir skadlig, inte tar över, utan kan användas i goda ändamål.
Det är så jag tänker kring dessa försvar och förmågor som jag möter hos klienterna. Förmågorna i sig är fantastiska, men man måste kunna välja bort dem, man måste kunna ha kontroll över dem, för att de inte ska skada. För att de inte ska suga energi ur klienten. För att klienten ska kunna närma sig andra. För att klienten själv inte ska bli skadad. Jag jobbar inte på att ta bort dem, men jag hjälper klienterna bemästra förmågorna de redan har.
Det här är förstås inget nytt rent teoretiskt, och inget banbrytande i psykologin. Men jag tycker det kan vara ett bra sätt att förklara. Det är också lite så jag kan visualisera i huvudet när klienter berättar om sina problem och sina förmågor.

För övrigt tänker jag att jag mig psykologrollen som att jag är magisk flicka. Mer om det senare. Kanske.

måndag, juni 16, 2014

Hollaback Girl är en grym jävla låt

Hollaback Girl är en grym jävla låt, och nu ska jag förklara varför. 



Till att börja med så är jag ett stort fan av Gwen Stefanis solokarriär. Jag hävdar att hon banade vägen för alla de dära crazyfasonerna som Lady Gaga och Katy Perry började syssla med först flera år senare. När första singeln från första albumet kom ut var videon fruktansvärt jävla way out jämfört med MTV:s (fanns då, visade videor) övriga utbud. Och jämfört med hur vi var vana att se Stefani så var det förstås en enorm skillnad (att det var looken man förknippade Stefani med 2004 kan ni ju se här). Jag älskar solo-Gwen Stefani. Hon är classy, hon är cool, hon har stil, hon refererar till vad fan hon vill, hon framstår betydligt mer egensinnig som de som senare haft egensinnig som image. Grym brud. Det eventuellt problematiska med den karriären skulle väl vara Stefanis fyra sidekicks, japanska Love, Angel, Music och Baby. Dock är Stefani coolare än de flesta här också eftersom det inte direkt handlar om att man lånar lite crazy från Japan som är så jävla crazy (2014? Verkligen?) (jaja, här är en till sån där japaninspirerad vitbrudvideo som inte är lika skämskuddig som Lavignes, utan mest sådär allmänt crazyrolig). Stefani hade faktiskt ett genuint intresse för japanskt gatumode och rätt bra jävla koll. Det är liksom inte allmän exotisk krydda, det är stor dos äkta intresse. För att Gwen Stefani är kung, drottning och mafakking påven.

Med detta sagt går vi över till Hollaback Girl, som du såklart hört för maken till sönderspelad låt finns inte. Alla har hört den, men få verkar faktiskt ha lyssnat på texten. Och javisst, den kan framstå som ren nonsenstest när Stefani bokstaverar B-A-N-A-N-A, liksom. Om man faktiskt lyssnar på texten inses det lätt att låten är det hårdaste som gjorts i radiohitväg på den här sidan milleniestrecket. Hela grejen stammar från ett tillfälle då Courtney Love kallade Stefani för cheerleader, menat som förolämpning. Stefani svarar med en ren brutal krigsförklaring. Texten handlar om en uppgörelse, och ingen jävla metaforisk sådan över en man eller nåt annat fånigt. Det finns överhuvudtaget inga spår av män i texten, och i videon har kvinnorna alla de framstående rollerna. Hollaback Girl är jävligt bechdeltest. Hollaback Girl är jävligt hård. Hollaback Girl må vara sönderspelad, men den blir hörd alldeles för sällan. Skulle jag dra analysen vidare (och nu bler det mer analys än rena fakta som står ovan) så skulle jag vilja dra en parallell mellan låtens status och cheerleadingen som sport. Låten hörs ofta, men uppmärksammas sällan för sin råa agression. Cheerleaders syns ofta, men få ser cheerleadingen för den svåra och hårda sporten den är. 

Jag är kvinnlig dansare i en subkultur där manliga instrumentalister är normen. På senare tid har det börjat gå mig på nerverna något storskaligt. Jag kan inte tänka mig en bättre anthem när jag behöver stärka mig själv i att jag är kompetent och vass underhållare, och inte nå jävla ögongodis i bakgrunden.

lördag, maj 31, 2014

Ur grupparbete om Det enda rationella

Jag har skrivit en del i ett grupparbete om filmen Det enda rationella för kursen Sexuella livsstilar, riktningar och variationer 7,5 hp (gissa om de livsstilar, variationer och riktningar som vi gick genom alla var ovanliga/normavvikande...). I grupparbeten fick alla en film tilldelad sig. Vi fick en film om två par där mannen från det ena och kvinnan från det andra blir förälskade. Det slutar inte sådär jättebra. Här är i alla fall min del som jag lägger upp i brist på andra texter, och också för att nån kanske tycker det här är superspännande.




“Sexuella livsstilar, riktningar och variationer” heter kursen. Vad kan det handla om för livsstil, variation och riktning när man analyserar Det enda rationella? Filmens framställning av situationen tyder starkt på att det inte är meningen att vi ska se Karin och Erland som normbrytande plågade själar som slits sönder av en värld som inte är mogen för deras kärlek (i likhet med exempelvis Brokeback Mountain från 2005 som skildrar en relation mellan två män som inte kan leva ut sin kärlek och attraktion i ett homofobiskt USA). Istället förväntas som tittare förvisso sympatisera med de passionsdrabbade tu, men även se situationen och Erlands föreslagna lösning som absurda. Slutet där båda lämnas av sina partners signalerar snarare “såhär kan det gå om man avviker från monogamin” än någon kommentar om de kvävande normerna i moderna Sverige.

Men ja, givetvis är det monogami samt avvikande från denna som man kan analysera i detta sammanhang. Till vår hjälp har vi tre relativt färska populärvetenskapliga böcker som avhandlar monogami och icke-monogami. Såväl Strange Bedfellows (Barash, Lypton, 2009) som Sex at Dawn (Ryan, Jethá, 2010) driver en tes om monogamins respektive icke-monogamins relevans och rimlighet för den moderna människan utifrån evolutionspsykologin. Polyamory for the 21:st Century (Anapol, 2010) är skriven av en terapeut och aktivist med många års erfarenhet av icke-monogami, och beskriver framför allt polyamorösa personer, praktiker och rörelser i Kanada och USA. Jag väljer att inleda med att se vad evolutionspsykologin hävdas påstå om filmens misslyckade monogamister.

Till att börja med låt oss redovisa hur en populärvetenskaplig bok om evolutionspsykologi är upplagd, oavsett ämne (som dock nästintill alltid är sexualitet och partnerattraktion) och ståndpunkt. Tesen bevisas sedan genom redovisningar av hur människor levde förr (som i de flesta fall baseras på naturfolk i urval, USA på 1950-talet,  och en stor dos blindhet för att människor är sociala varelser) och djurexempel i urval. Sex at Dawn har här här helt klart en fördel, då ytterst få djur praktiserar det vi människor kallar monogami. Här kan det vara på plats att tillägga att när man talar om monogami i populärlitteraturen är det underförstått att det är seriell monogami som åsyftas. Strikt monogami är att ha en och endast en sex-/kärlekspartner under sitt liv, medan seriell monogami är att ha flera partners, fast bara en i taget. Intressant nog får djur inte alls samma förlåtande behandling i den här typen av litteratur. Sorkar kallas inte monogama om de gör slut med sork A innan de inleder relation med sork B, utan behöver vara strikt monogama för att få föregå med gott exempel på att monogami faktiskt är naturligt (hos stäppsorkar, bergssorkar är jävla slampor).

Om vi återgår till våra evolutionspsykologer så kan vi konstatera att båda böckerna har ett liknande upplägg och en liknande inledning - människan som art betraktad är inte monogam. Samma klassiska argument dyker upp. Män är större än kvinnor, vilket ska visa på fallenhet för polygyni (dvs flera kvinnliga partners hos framgångsrika män, medan vissa män saknar partner). Människan är förvisso nära släkt med schimpanser som bildar harem med alfahannar, men även med bonoboer som använder sex för nöjes skull, för att stärka sociala band, och där både honorna och hanarna kan öppet ha sexuellt samröre med flera partners. (Då sexuella beteende bland bonoboer verkar ha en social- och nöjesfunktion känns det fel att prata om parning och inte sex). Såväl män som kvinnor blir mer upphetsade av nya inslag i sexet än gamla, och detta gäller även för nya partners. Ungefär mellan en tredjedel till hälften av personer som har haft relationer har varit otrogna mot sina partners, och upp till 50% av alla äktenskap slutar i skilsmässa.

Sex at Dawn driver tesen att då människan uppenbarligen inte är naturligt monogam så bör man kanske se över att ha monogama livslånga relationer som någonting realistiskt eftersträvansvärt. Seriell monogami är ett alternativ, men vill man ha långa relationer och samtidigt ha ett tillfredställande sex.- och kärleksliv är exklusivitet sannolikt inte ett hållbart alternativ. Strange Bedfellows driver å sin sida tesen att naturligt inte alltid är bra, och att man kan leva monogamt om man vill. De tar även upp fyra egenskaper hos människan som de anser vara av evolutionen givna, och fördelaktiga för monogamin. En av dem är lustigt nog spegelneuron, som visserligen var ett hypat neurobegrepp under tidiga 00-talet, men verkar faktiskt inte existera i så stor utsträckning som det har påståtts.

Ska man jämföra böckernas trovärdighet måste undertecknad lyfta fram Sex at Dawn som den mer trovärdiga. Strange Bedfellows hamnar nämligen i några klassiska fallgropar inom populärevolutionspsykologi som Sex at Dawn inte bara undviker, utan även faktiskt pekar ut och hanterar. De problemen kan summeras till att människan är en social varelse som under lång tid existerat i relativt små grupper där alla kände alla. Det innebär exempelvis att det är befängt att prata om att man skulle få evolutionära fördelar av att inte ställa upp för andra, att inte ta hand om barn, eller att våldta. I ett samhälle på ett hundratal personer kommer man sannolikt få en hel del evolutionära nackdelar av att vara ett as, exempelvis inte få hjälp från andra, inte få mat, och inte heller få sex. Ett annat exempel är att Strange Bedfellows lyfter fram att en fördel med monogami är att man blir två föräldrar som tar hand om ett barn (då hanar antas sticka om de inte är helt säkra på att barnet är deras), men givetvis har sociala nätverk runt spädbarn oftast varit större än endast de biologiska förldrarna.

Att Sex at Dawn är mindre dålig betyder dock inte att den är bra. Då båda böckerna i stort sett går ut på att ursäkta moderna relationsval genom att plocka relevanta russin ur en hittepåkaka så är deras främsta användningsområde att ge stöd åt de redan frälsta. Vad hade hänt om Karin och Erland hade fått tag i dem? Oavsett bokvalet hade Karin känt sig mindre klok än Erland efter läsningen, då båda böckerna har trots sina egna bevis en tendens att hamna i de könsrollerna som ses som traditionella i moderna Sverige - det vill säga att män är mer sexuella och benägna att vänstra än kvinnor. Sex at Dawn hade kunnat göra paret så att säga nyfrälsta och upplevas som tröstande och ögonöppnande. Strange Bedfellows hade sannolikt upplevts som skuldbeläggande. Hela tonen i boken är att monogami är någonting man kan få att fungera om man bara vill tillräckligt mycket och kämpar tillräckligt hårt. I Karin och Erlands fall hade det då inneburit att de inte velat eller kämpat tillräckligt. Kanske hade boken kunna användas som en förklaring till varför det “gick snett” och en guide tillbaka till monogamin, men tyvärr har boken endast några få luddiga riktlinjer att erbjuda den aspirerande monogamisten.

Polyamory for the 21:st Century har mer intressant att erbjuda, exempelvis detta om huruvida man skulle kunna se relationsarrangemanger Erland föreslår som polyamori. Polyamori är en term som betyder ungefär kärlek till flera på en blandning av klassisk grekiska och latin, och själva termen stammar från 1990-talets USA. Termen används som ett samlingsbegrepp för olika former av icke-monogami, främst i aktivistiska och akademiska sammanhang. Anapol väljer att se den önskade graden av exklusivitet i relationer som en relationell läggning, som precis som Kinseyskalan som hanterar könet på personer man attraheras av är en skala med många olika nyanser. Seriell monogami som avhandlas tidigare i denna rapport skulle då inte vara en extrem på skalan, utan en liten dragning åt flersamhet. Anapol poängterar också att det finns betydligt fler som praktiserar icke-monogami än som identifierar sig som polyamorösa. I sin bok väljer Anapol att använda termen polyamorös baserat på praktik snarare än hur personerna definierar sig. I den betydelsen skulle de två paren som filmen kretsar kring ses som polyamorösa, även om de själva inte använder det ordet och inte tycks se en identitet eller i en livsstil i sitt sätt att ordna relationer. Det är möjligt att de inte ens känner till ordet “polyamori”, men de använder inte heller andra begrepp som de mer sannolikt känner till såsom “fri kärlek” eller “öppet äktenskap”. Det arrangemanget de provar ses snarare av de fyra som en isolerad händelse, och det enda de har att relatera till utanför sin situation verkar vara en otrohetsaffär.

Såväl Anapol som British Psychological Society tar upp svårigheterna som kan komma om man hamnar utanför normen. Att man saknar ett språk för att prata om sin situation har jag nämnt ovan. Ett problem kan vara frånvaro av positiva förebilder, eller förebilder överhuvudtaget. Samhället som beskrivs i filmen har monogam tvåsamhet som norm och personer som vistas i det samhället får ständigt se exempel på hur en monogam tvåsamhet ser ut, och även avskräckande exempel på hur det kan gå om man avviker från det mönstret (filmen i sig är ett typiskt exempel). Inte nog med att de som önskar att leva monogamt har ett helt samhälle anpassat efter sig, de har till och med en grupp där de kan få ytterligare bekräftelse för sitt val att praktisera monogam tvåsamhet, och stöd om det blir svårt. Karin och Erland har ingenstans att vända sig, och inte heller deras partners. Det finns inga ord, inga förebilder, inget stöd. De är utlämnade till att själva navigera okända vatten, och detta mot allt de någonsin lärt sig om relationer.

Samma källor pratar även om det psykiskt påfrestande i att leva i det dolda, “i garderoben”. Att “komma ut” beskrivs ofta som en enskild stor händelse, men i verkligheten måste de normbrytande ständigt avväga om det är värt att vara öppen med sin avvikelse, och “komma ut” gång på gång. Anapol beskriver att en del av svårigheterna kring att komma ut är jämförbara med de mer allmänt kända omständigheter kring homosexuellas komma ut-process. Dock finns det speciella omständigheter kring polyamorösas komma ut-process, varav den viktigaste kanske är att man även behöver komma ut till sin partner eller potentiella partner. Medan man “outar” sig genom sitt val av partner som homosexuell, så kan en polyamorös person inleda relation med en person utan att gå emot sin relationella läggning. Viljan att leva i icke-exklusiva relationer är dessutom lik impulserna att vara otrogen, någonting som är stigmatiserat samtidigt som det är allmänt känt att många har sådana tankar då och då. Detta kan försvåra såväl självinsiktsprocessen som komma ut-processen för en polyamorös person. I filmen vill Erland komma ut till partners snart efter att affären inleds. Erlands hustru Maj går motvilligt med på arrangemanget, men kräver tydligt att det ska hållas hemligt, och det ser inte heller ut som att någon annan önskar att vara öppen med arrangemanget ute i orten. Skulle relationen pågå en längre tid under samma form skulle de fyra sannolikt uppleva stor påfrestning inte bara över sina inre slitningar och missnöjen, utan även över hemlighetsmakeriet. Många personer med avvikande sexualitet, genus, eller relationsform (detta gäller såväl HBTQ-gruppen i stort som polyamorösa specifikt) undviker att nämna det avvikande i samtal med vården av oro för negativ särbehandling, i en undersökning var siffran för polyamorösa 38%. Polyamorösa kan även vara oroliga att deras relationsform ska avslöjas av rädsla att förlora arbete, vårdnad om barn, etc.

Sammanfattningsvis kan vi se att det är vanligt att personer har fler än en relation åt gången, och verkligen vanligt att uppleva attraktion eller kärlek till flera personer samtidigt. Att hitta monogama djur är en utmaning och ser man genom mänsklighetens historia har monogam tvåsamhet förvisso funnits som ideal i många samhällen, men aldrig efterlevts särskilt effektivt. I samhället där Det enda rationella utspelar sig är seriell monogami idealet, och det finns väldigt lite utrymme för variation. När Erland och Karin faller för varandra har de ingenting att utgå ifrån för att kunna ordna sina liv på bra sätt, inte heller har Sven-Erik eller Maj några förebilder eller någon vägledning. En förälskelse som hade kunnat leda till en ljuvlig tid tillsammans leder istället till trasiga relationer och stort lidande.


Anapol, D. (2010) Polyamory for the 21:st Century. Love and Intimacy with Multiple Partners. Rowman & Littlefield Publishers Inc., Lanham

Barash, D. P.; Lypton, J. E. (2009) Strange Bedfellows: the surprising connection between sex, evolution and monogamy. Bellevue Literary Press, New York.

Ryan, C., Jethá, C. (2010) Sex at Dawn. The Prehistoric Origins of Modern Sexuality. HarperCollins Publishers, Ney York

Guidelines and Literature Review for Psychologists Working Therapeutically with Sexual and Gender Minority Clients (2012) The British Psychological Society. Hämtad från http://www.bps.org.uk/sites/default/files/images/rep_92.pdf 1 maj 2014