onsdag, juli 23, 2014

Amandra Andrews - My Life

För ungefär ett år sedan frågade Stef Gaines mig om jag kunde rita en serie till en webbserietidning som just då skulle ha tema "självbiografiskt". Jag tänkte såklart först göra nåt av min egna självbiografi, men kom inte på nåt roligt alls. Så jag gjorde det här. Det var tight deadline då, men det blev aldrig av att serien publicerades, så jag gör det här. Första serien jag hade gjort på fyra år. Fett nöjd mtp omständigheterna. 

























måndag, juli 21, 2014

Att bli till i kontakten med andra



Jag tror på individens kraft och makt att påverka sin situation. Jag tror också att individen inte finns. Jag tror på att man ska vara sig själv. Jag tror också inte att man är falsk om man är olika person med olika människor.

Jag tror att vilka vi är, vår personlighet och vårt så kallade sanna jag definieras till en stor del av vilka man umgås med. Jag upplever att det socialt är lite oklart med hur okej det ses. Å ena sidan kan man bli kallad falsk om man "anpassar" sig efter sammanhang. Å andra sida blir man socialt bestraffad för att inte passa in. Man kan bli anklagad för att "inte vara sig själv" sedan man börjat umgås med någon person. Man kan bli klandrad för att inte ha förändrats trots att att man inlett någon ny relation (även om dety oftast rör sig om relationsformen snarare än personen, dvs "blivit förälder", inte "blivit förälder till just precis individen Liam").

Hur som, jag tror verkligen att vilka vi umgås påverkar hur vi är. Att förändringar i uppvisad personlighet oftast inte är en fråga om att man anpassar sig, utan att man är olika med olika personer. Och det stannar förstås inte vid tillfällen när man aktivt umgås med personerna, vi påverkas av dem vi umgås med även när vi är med andra. Relationerna som är centrala i ens liv just då påverkar även hur man är i andra relationer, i andra situationer och sammanhang. De kommer påverka en framåt.

En av de mest givande sidorna av flersamhet i mitt liv är att jag kan vara på så många olika sätt parallellt, både "personlighetsmässigt" och sexuellt. Om jag får spekulera så tror jag inte att den här grejen är lika uppenbar i monogama relationer. Har man en partner i taget blir det kanske lätt att se skillnaderna hos sig själv som "perioder", som beroende av någon annan faktor än vilka ens närmaste var, eller vem man hade sex med. Klart att vissa förändringar är uppenbart relationsberoende, men jag tror man kan bli hemmablind och lätt missa andra förändringar och egenskaper.

När jag träffar ny partner som jag umgås mycket med så märker jag hur nya sidor kommer fram med den personen. Ofta så hade jag innan jag mött honom inte tänkt att jag är sådan, som gör de där sakerna jag gör med honom. De nya/nygamla sidorna känns fullt rimliga och Tanja-kongruenta i efterhand, men det är sällan jag på förhand skulle kunna förutsäga att jag skulle gå genom en sådan förändring. Nya sidor kommer fram, medan gamla sidorna också finns kvar i de relationerna jag redan har. Jag är så fruktansvärt glad att jag får uppleva det. Jag blir en mer intressant och komplex person. Jag får större förståelse för andra. Jag blir inte lika låst i vem jag är och inte är. Jag blir inte heller rädd för att förändras, att bete mig olika i olika situationer. Jag blir inte rädd att förlora mig själv. 

torsdag, juli 17, 2014

Vad har jag som kvinna att erbjuda män?

Jag har senaste året, och framför allt månaden, haft nån sorts "nu får det vara nog"-känsla över att bli överkörd i samtal. Jag började observera hur samtal runt mig faktiskt ser ut och insåg att det inte bara var en känsla och upplevelse. Det var helt enkelt så att vissa avbröt, bytte ämne, tog plats, ställde inga frågor och visade inget intresse. Det fanns personer som uppmuntrade vissa att prata men tystade andra. Det hela var ganska könat. Och det var personer som, om man frågade dem rakt ut, hade sagt att de är mina polare och tycker såklart jag är bra och intressant människa.

Under midsommarfirandet hände ett par saker som spikade kistan. Den ena var en diskussion om brister i organisation inom vården där tre personer formellt deltog, och två personer hördes. Den ene jobbar med IT. Den andre läst ekonomi och har inte direkt jobbat i vuxen ålder. Den tredje var jag och blev avbruten, överröstad och inte lyssnad på.

Det andra var att jag då ett par dagar innan hade fått ett prestigeuppdrag som jag var stolt över. Jag insåg att jag inte ville berätta det i midsommarsällskapet eftersom det fanns stor risk att den nyheten skulle bli bortviftad, sänkt, och hanterat som någonting extremt ointressant.

Det var då nånstans jag verkligen kopplade att de aldrig kommer lyssna på mig och behandla mig som en värdefull intressant människa. (Inte alla på festen, men flera, och även en massa folk utanför just det sällskapet). Jag hade alltid trott att bara jag blev tillräckligt duktig, framgångsrik, och kollförsedd så skulle de börja lyssna. Men såklart var det inte så det funkade. Det var inte jag. Det var de. Jag gick hem, tänkte några varv, och skrev följande på Facebook.
Lystring, framför allt manliga vänner! 
Ni kanske har märkt att jag har funderat mycket på detta med utrymme man ger och tar på sistone. Det har ju alltid varit så att snubbar jag umgåtts med har getts och tagit sig mer utrymme än jag fått eller tagit. Inte alla snubbar alltid. Men övervägande snubbar. Nästan bara snubbar. Ofta har jag hamnat i konversationer med män som hävdar att de vill umgås med mig, men det slutar med att jag tillbringar mer än halva tiden med att lyssna och validera monologer. Och vid fyllda 30 är jag rätt less. 
Så hädanefter tänker jag sluta umgås med folk som behandlar mig som tråkig, ointressant, och som ensidig mottagare av deras tal. Så om du är manlig polare så föreslår jag att du ser till att jag får halva utrymmet i våra samtal och i vår relation. Du får visa intresse för sådant jag tycker är intressant. Du får ta och lyssna på vad jag har att säga. Och DU får se till att det blir så, det är verkligen inte för mycket begärt att du ska behandla dina vänner med respekt. Det är inte mitt jobb att se till att du kan bete dig. 
Om detta inte efterlevs tänker jag helt enkelt ta mig friheten att inte bli överkörd. Det kanske betyder att jag säger rakt ut att jag fått nog av dina utläggningar och att du inte ger mig utrymme att tänka högt. Det kanske betyder att jag inte kommer fika eller luncha med dig nåt mer. Det kanske betyder att jag reser mig och går mitt i ett samtal. Oartigt? Kanske det. Men det var du som började. Det är även oartigt att sno andras tid och energi utan att ge tillbaka. 
OBS att snygga killar eller snubbar jag ligger med kommer nog få särbehandling och få hålla monologer. Orättvist? Som fan. Men vad ska jag göra, jag gillar ju kuk och snygga snubbar! 
Känner du dig inte träffad? Va bra. Då kommer jag kanske inte resa mig och gå nästa gång vi möts på en fest!
Nu blev det väldigt mycket intro, för jag skulle egentligen skriva om en detalj här. Detta med undantaget för snygga snubbar och snubbar jag ligger med. Jag var beredd på att få mothugg där, att folk skulle klaga på att jag belönar snubbar som beter sig som as. Kanske till och med jag (som alla kvinnor alltid, you know) vill att män ska vara as mot mig för att jag ska se dem som attraktiva. Det var ingen som sade nåt, men det är intressant att tanken ens kom upp.

Det är så himla typiskt att just sex ses som den stora belöningen en kvinna kan ge en man. Inte sitt sällskap, tid, intressant konversation eller kloka tankar. Om jag fortsatte ligga med en man som håller monologer och inte bryr sig om min kompetens skulle det ses som att jag belönar honom, även om jag i övrigt knappt pratade med honom, aldrig gav honom nånting av mitt intellekt, min humor eller mitt engagemang i hans liv. Jag skulle aldrig visa honom tecknad film från Japan, jag skulle aldrig skrika med i Gangsta Gangsta med honom, jag skulle inte resa med honom och inte ens promenera genom sommarnattsstockholm, jag skulle inte berätta om min hemstad. Men det skulle ses som att jag belönar honom, om jag låg med honom. För det är ju det enda en man kan vilja ha ut av en kvinna.

Hur det går med projektet? Rätt bra, faktiskt. Har inte haft tillfälle att göra slut med polare än, men det kommer nog. Har däremot bara slutat lyssna och gått iväg vid ett antal tillfällen. Kändes fantastiskt på kort sikt och som sjukt bra val på lång sikt. Rekommenderas.

tisdag, juli 15, 2014

Vems ångest skämtar du bort?




Ibland har jag perioder där jag verkligen inte känner för att skriva offentligt. Allt känns så banalt och tråkigt bara. Ska försöka slå mig ur det här with a little something om ångest och humor.

Jag jobbar bland annat på en mottagning för specifikt personer med ångest- och depressionsbesvär. Utomstående icke-psykologer kan ibland undra om det inte blir tungt, men jag tycker inte att det blir det. De flesta blir ju bättre relativt snabbt, och det är fantastiskt att kunna se det. Men visst, i början av en kontakt kan det finnas mycket som är tungt och ledsamt. Men jag har märkt en sak som säkert är en självklarhet för andra, men för mig var det en färsk observation. Personer vars problem är främst depression kan faktiskt vara lite tunga i början. Det ligger en tung dövande filt över rummet, man kan nästan ta på depressionen, man måste kämpa sig genom den, den suger energi ur den. Det är ju precis vad depression handlar om, det är därför dessa personer söker hjälp.

Ångestpatienter är däremot ofta väldigt roliga. Det är mer energi, det är mer fart och upp och ner, och framför allt är det väldigt mycket humor och skratt. För ett väldigt vanligt sätt att hantera ångest är att skämta, skoja bort. Precis som med alla sätt att hantera problem så finns det sällan sätt som är fel i sig. Däremot kan vissa metoder vara dåliga för en i längden. Ibland är mitt jobb att få personen att sluta skratta och börja ta sin ångest på allvar för att kunna bemöta den och hantera den. Ibland blir humorn en del i behandlingen.

Det finns två punkter som jag tycker är viktiga i samband med detta.

1. Att någon skrattar åt en situation betyder inte att personen inte upplever situationen som jobbig.
2. Man kan skratta bort egen ångest, ångest man själv väcker hos andra, eller ångest andra väcker hos en.

Jag har en bekant som har annan etnisk bakgrund än svensk, vilket märks på bland annat namnet och utseendet. Varje gång jag hamnar i umgänge med honom så tänker jag att nu kommer det en massa skämt om hens bakgrund, och det gör det alltid. Från personen själv, alltså. Hen påpekar ständigt sin bakgrund, skämtar till det, skojar på sin bakgrundsbekostnad. Jag tror att hen, om man frågade rakt ut, hade hävdat att hen inte alls upplever sin icke-svenskhet som jobbig eller hindrande. Jag tillåter mig leka amatörpsykolog och anar stora mängder ångestlindring.

Men vems ångest lindrar hen? Det kan mycket möjligt röra sig om egen ångest. Hen kanske tycker det är svinjobbigt att konfronteras med rasism och hens sätt att hantera blir att skämta om det. Någon annan hade kanske valt att tjafsa. För utomstående kan bortskämtandet leda till tankar av typen "min kompis N tycker inte alls det är jobbigt att vara icke-svensk, hen tar faktiskt själv upp det och skämtar om det!". Kära utomstående, kom gärna ihåg att bara för att N skrattar åt sin etnicitet, att A vitsar om sjukdom, eller att Y berättar anekdoter om tiden i en diktatur så är inte allt frid och fröjd för N, A och Y. Och kära utomstående, döm inte heller N, A och Y för att de hanterar sin ångest just på det sättet.

Det är också mycket möjligt att min bekant försöker lindra ångesten hen tror att hen väcker hos andra. Det är vanligt att personer upplever det som jobbigt att väcka ångest hos andra. De känner sig elaka som får andra att mp dåligt med sina egna problem. Så Y kanske berättar om misshandeln från sin partner, men avslutar med nåt muntert typ "nu har jag i alla fall nåt gemensamt med Rihanna!". Inte för att själv lindra sin ångest, utan för att Y märkte att samtalspartnern började bli upprörd, ledsen, eller visa empati. Personer som riskerar väcka andras ångest när de berättar om sin livssituation eller sin sjukdom kan lätt hamna i att ångestlindra genom skämt. Det är viktigt att inte ta det skämtandet för att allt är okej och att personen har en hälsosam distans.

Slutligen då, att lindra sin egen ångest över andras elände. Jag är en stark anhängade av principen "bara invandrare får skämta om invandrare". Delvis för att reta mina svensk-svenska polare, förvisso. Men också för att utsatta gruppers humor ofta är just ett sätt att hantera utsatthet och allt obehag som utsattheten medför. Samma skämt kan ha helt annan funktion i händerna på någon som inte själv har den utsatta positionen, inte minst kan den ha funktionen att lindra egen ångest. Det behöver inte handla om gruppen heller, det är exempelvis rätt vanligt att A berättar om sin diagnos till B som inte alls kan hantera det jobbiga beskedet, utan börjar skämta till det och försöker lätta upp sin egen ångest. Det är viktigt att komma ihåg att det inte är B:s ångest och behov som ska få prio i en sådan situation. För B är det viktigt att fundera på vems ångest skämtet skulle lindra. För vem kommer skämtet lätta den dåliga stämningen? För B? Att B:s ångest skämtats bort betyder inte alls att det var vad A behövde just då. Och B bör verkligen låta bli att se "men vadå, A skämtar ju om det" eller "jag har en kompis som är svart och hon skämtar om det hela tiden" som frikort till att skämta om sånt hen inte själv lider av.

onsdag, juni 25, 2014

Superhjältar out of control

Nån gång ska jag skriva om mina favoritgrejer att ta upp i terapi. Nu har jag ju jobbat så pass länge att jag börjat hitta egna favoriter och egna metaforer. Jag har hittat egna favoritsprickor där terapin kan fästa och spränga världens skal. Den här ville jag egentligen teckna som serie, och jag kanske ska sen, men nu får den vara i text så länge.
Liknelsen om superhjälten
Jag möter ofta personer som tidigt i livet fått utveckla försvar som hjälpte dem att klara av situationer de inte var mogna nog att hantera på andra sätt. Någon har kanske lärt sig att stänga av känslorna helt för att kunna hantera mobbning och misshandel. Någon har kanske lärt sig att ständigt scanna av omgivningen, förutsäga alla eventuella problem, och hitta lösningar, för att de hade en förälder som var oförutsägbar när hen drack. Dessa färdigheter är egentligen jättebra att ha. Problemet är att personerna inte har så bra kontroll över den förmågan, den slås på automatiskt och gör mycket skada. Det är ju därför de hamnar hos mig.
Det påminner mig i upplägget till en superhjältefilm. I ett kritiskt ögonblick får hjälten en kraft, en förmåga. Den är fantastisk, men i början har hjälten svårt att kontrollera den. Den kan slås på av sig själv vid fel tillfälle. Den kan skada omgivningen. Den kan skada själva personen. Såra, förstöra, dränera på energi. Göra det svårt att närma sig andra människor. Allt eftersom filmen pågår lär hjälten sig att kontrollera den förmåga så att den inte blir skadlig, inte tar över, utan kan användas i goda ändamål.
Det är så jag tänker kring dessa försvar och förmågor som jag möter hos klienterna. Förmågorna i sig är fantastiska, men man måste kunna välja bort dem, man måste kunna ha kontroll över dem, för att de inte ska skada. För att de inte ska suga energi ur klienten. För att klienten ska kunna närma sig andra. För att klienten själv inte ska bli skadad. Jag jobbar inte på att ta bort dem, men jag hjälper klienterna bemästra förmågorna de redan har.
Det här är förstås inget nytt rent teoretiskt, och inget banbrytande i psykologin. Men jag tycker det kan vara ett bra sätt att förklara. Det är också lite så jag kan visualisera i huvudet när klienter berättar om sina problem och sina förmågor.

För övrigt tänker jag att jag mig psykologrollen som att jag är magisk flicka. Mer om det senare. Kanske.

måndag, juni 16, 2014

Hollaback Girl är en grym jävla låt

Hollaback Girl är en grym jävla låt, och nu ska jag förklara varför. 



Till att börja med så är jag ett stort fan av Gwen Stefanis solokarriär. Jag hävdar att hon banade vägen för alla de dära crazyfasonerna som Lady Gaga och Katy Perry började syssla med först flera år senare. När första singeln från första albumet kom ut var videon fruktansvärt jävla way out jämfört med MTV:s (fanns då, visade videor) övriga utbud. Och jämfört med hur vi var vana att se Stefani så var det förstås en enorm skillnad (att det var looken man förknippade Stefani med 2004 kan ni ju se här). Jag älskar solo-Gwen Stefani. Hon är classy, hon är cool, hon har stil, hon refererar till vad fan hon vill, hon framstår betydligt mer egensinnig som de som senare haft egensinnig som image. Grym brud. Det eventuellt problematiska med den karriären skulle väl vara Stefanis fyra sidekicks, japanska Love, Angel, Music och Baby. Dock är Stefani coolare än de flesta här också eftersom det inte direkt handlar om att man lånar lite crazy från Japan som är så jävla crazy (2014? Verkligen?) (jaja, här är en till sån där japaninspirerad vitbrudvideo som inte är lika skämskuddig som Lavignes, utan mest sådär allmänt crazyrolig). Stefani hade faktiskt ett genuint intresse för japanskt gatumode och rätt bra jävla koll. Det är liksom inte allmän exotisk krydda, det är stor dos äkta intresse. För att Gwen Stefani är kung, drottning och mafakking påven.

Med detta sagt går vi över till Hollaback Girl, som du såklart hört för maken till sönderspelad låt finns inte. Alla har hört den, men få verkar faktiskt ha lyssnat på texten. Och javisst, den kan framstå som ren nonsenstest när Stefani bokstaverar B-A-N-A-N-A, liksom. Om man faktiskt lyssnar på texten inses det lätt att låten är det hårdaste som gjorts i radiohitväg på den här sidan milleniestrecket. Hela grejen stammar från ett tillfälle då Courtney Love kallade Stefani för cheerleader, menat som förolämpning. Stefani svarar med en ren brutal krigsförklaring. Texten handlar om en uppgörelse, och ingen jävla metaforisk sådan över en man eller nåt annat fånigt. Det finns överhuvudtaget inga spår av män i texten, och i videon har kvinnorna alla de framstående rollerna. Hollaback Girl är jävligt bechdeltest. Hollaback Girl är jävligt hård. Hollaback Girl må vara sönderspelad, men den blir hörd alldeles för sällan. Skulle jag dra analysen vidare (och nu bler det mer analys än rena fakta som står ovan) så skulle jag vilja dra en parallell mellan låtens status och cheerleadingen som sport. Låten hörs ofta, men uppmärksammas sällan för sin råa agression. Cheerleaders syns ofta, men få ser cheerleadingen för den svåra och hårda sporten den är. 

Jag är kvinnlig dansare i en subkultur där manliga instrumentalister är normen. På senare tid har det börjat gå mig på nerverna något storskaligt. Jag kan inte tänka mig en bättre anthem när jag behöver stärka mig själv i att jag är kompetent och vass underhållare, och inte nå jävla ögongodis i bakgrunden.

lördag, maj 31, 2014

Ur grupparbete om Det enda rationella

Jag har skrivit en del i ett grupparbete om filmen Det enda rationella för kursen Sexuella livsstilar, riktningar och variationer 7,5 hp (gissa om de livsstilar, variationer och riktningar som vi gick genom alla var ovanliga/normavvikande...). I grupparbeten fick alla en film tilldelad sig. Vi fick en film om två par där mannen från det ena och kvinnan från det andra blir förälskade. Det slutar inte sådär jättebra. Här är i alla fall min del som jag lägger upp i brist på andra texter, och också för att nån kanske tycker det här är superspännande.




“Sexuella livsstilar, riktningar och variationer” heter kursen. Vad kan det handla om för livsstil, variation och riktning när man analyserar Det enda rationella? Filmens framställning av situationen tyder starkt på att det inte är meningen att vi ska se Karin och Erland som normbrytande plågade själar som slits sönder av en värld som inte är mogen för deras kärlek (i likhet med exempelvis Brokeback Mountain från 2005 som skildrar en relation mellan två män som inte kan leva ut sin kärlek och attraktion i ett homofobiskt USA). Istället förväntas som tittare förvisso sympatisera med de passionsdrabbade tu, men även se situationen och Erlands föreslagna lösning som absurda. Slutet där båda lämnas av sina partners signalerar snarare “såhär kan det gå om man avviker från monogamin” än någon kommentar om de kvävande normerna i moderna Sverige.

Men ja, givetvis är det monogami samt avvikande från denna som man kan analysera i detta sammanhang. Till vår hjälp har vi tre relativt färska populärvetenskapliga böcker som avhandlar monogami och icke-monogami. Såväl Strange Bedfellows (Barash, Lypton, 2009) som Sex at Dawn (Ryan, Jethá, 2010) driver en tes om monogamins respektive icke-monogamins relevans och rimlighet för den moderna människan utifrån evolutionspsykologin. Polyamory for the 21:st Century (Anapol, 2010) är skriven av en terapeut och aktivist med många års erfarenhet av icke-monogami, och beskriver framför allt polyamorösa personer, praktiker och rörelser i Kanada och USA. Jag väljer att inleda med att se vad evolutionspsykologin hävdas påstå om filmens misslyckade monogamister.

Till att börja med låt oss redovisa hur en populärvetenskaplig bok om evolutionspsykologi är upplagd, oavsett ämne (som dock nästintill alltid är sexualitet och partnerattraktion) och ståndpunkt. Tesen bevisas sedan genom redovisningar av hur människor levde förr (som i de flesta fall baseras på naturfolk i urval, USA på 1950-talet,  och en stor dos blindhet för att människor är sociala varelser) och djurexempel i urval. Sex at Dawn har här här helt klart en fördel, då ytterst få djur praktiserar det vi människor kallar monogami. Här kan det vara på plats att tillägga att när man talar om monogami i populärlitteraturen är det underförstått att det är seriell monogami som åsyftas. Strikt monogami är att ha en och endast en sex-/kärlekspartner under sitt liv, medan seriell monogami är att ha flera partners, fast bara en i taget. Intressant nog får djur inte alls samma förlåtande behandling i den här typen av litteratur. Sorkar kallas inte monogama om de gör slut med sork A innan de inleder relation med sork B, utan behöver vara strikt monogama för att få föregå med gott exempel på att monogami faktiskt är naturligt (hos stäppsorkar, bergssorkar är jävla slampor).

Om vi återgår till våra evolutionspsykologer så kan vi konstatera att båda böckerna har ett liknande upplägg och en liknande inledning - människan som art betraktad är inte monogam. Samma klassiska argument dyker upp. Män är större än kvinnor, vilket ska visa på fallenhet för polygyni (dvs flera kvinnliga partners hos framgångsrika män, medan vissa män saknar partner). Människan är förvisso nära släkt med schimpanser som bildar harem med alfahannar, men även med bonoboer som använder sex för nöjes skull, för att stärka sociala band, och där både honorna och hanarna kan öppet ha sexuellt samröre med flera partners. (Då sexuella beteende bland bonoboer verkar ha en social- och nöjesfunktion känns det fel att prata om parning och inte sex). Såväl män som kvinnor blir mer upphetsade av nya inslag i sexet än gamla, och detta gäller även för nya partners. Ungefär mellan en tredjedel till hälften av personer som har haft relationer har varit otrogna mot sina partners, och upp till 50% av alla äktenskap slutar i skilsmässa.

Sex at Dawn driver tesen att då människan uppenbarligen inte är naturligt monogam så bör man kanske se över att ha monogama livslånga relationer som någonting realistiskt eftersträvansvärt. Seriell monogami är ett alternativ, men vill man ha långa relationer och samtidigt ha ett tillfredställande sex.- och kärleksliv är exklusivitet sannolikt inte ett hållbart alternativ. Strange Bedfellows driver å sin sida tesen att naturligt inte alltid är bra, och att man kan leva monogamt om man vill. De tar även upp fyra egenskaper hos människan som de anser vara av evolutionen givna, och fördelaktiga för monogamin. En av dem är lustigt nog spegelneuron, som visserligen var ett hypat neurobegrepp under tidiga 00-talet, men verkar faktiskt inte existera i så stor utsträckning som det har påståtts.

Ska man jämföra böckernas trovärdighet måste undertecknad lyfta fram Sex at Dawn som den mer trovärdiga. Strange Bedfellows hamnar nämligen i några klassiska fallgropar inom populärevolutionspsykologi som Sex at Dawn inte bara undviker, utan även faktiskt pekar ut och hanterar. De problemen kan summeras till att människan är en social varelse som under lång tid existerat i relativt små grupper där alla kände alla. Det innebär exempelvis att det är befängt att prata om att man skulle få evolutionära fördelar av att inte ställa upp för andra, att inte ta hand om barn, eller att våldta. I ett samhälle på ett hundratal personer kommer man sannolikt få en hel del evolutionära nackdelar av att vara ett as, exempelvis inte få hjälp från andra, inte få mat, och inte heller få sex. Ett annat exempel är att Strange Bedfellows lyfter fram att en fördel med monogami är att man blir två föräldrar som tar hand om ett barn (då hanar antas sticka om de inte är helt säkra på att barnet är deras), men givetvis har sociala nätverk runt spädbarn oftast varit större än endast de biologiska förldrarna.

Att Sex at Dawn är mindre dålig betyder dock inte att den är bra. Då båda böckerna i stort sett går ut på att ursäkta moderna relationsval genom att plocka relevanta russin ur en hittepåkaka så är deras främsta användningsområde att ge stöd åt de redan frälsta. Vad hade hänt om Karin och Erland hade fått tag i dem? Oavsett bokvalet hade Karin känt sig mindre klok än Erland efter läsningen, då båda böckerna har trots sina egna bevis en tendens att hamna i de könsrollerna som ses som traditionella i moderna Sverige - det vill säga att män är mer sexuella och benägna att vänstra än kvinnor. Sex at Dawn hade kunnat göra paret så att säga nyfrälsta och upplevas som tröstande och ögonöppnande. Strange Bedfellows hade sannolikt upplevts som skuldbeläggande. Hela tonen i boken är att monogami är någonting man kan få att fungera om man bara vill tillräckligt mycket och kämpar tillräckligt hårt. I Karin och Erlands fall hade det då inneburit att de inte velat eller kämpat tillräckligt. Kanske hade boken kunna användas som en förklaring till varför det “gick snett” och en guide tillbaka till monogamin, men tyvärr har boken endast några få luddiga riktlinjer att erbjuda den aspirerande monogamisten.

Polyamory for the 21:st Century har mer intressant att erbjuda, exempelvis detta om huruvida man skulle kunna se relationsarrangemanger Erland föreslår som polyamori. Polyamori är en term som betyder ungefär kärlek till flera på en blandning av klassisk grekiska och latin, och själva termen stammar från 1990-talets USA. Termen används som ett samlingsbegrepp för olika former av icke-monogami, främst i aktivistiska och akademiska sammanhang. Anapol väljer att se den önskade graden av exklusivitet i relationer som en relationell läggning, som precis som Kinseyskalan som hanterar könet på personer man attraheras av är en skala med många olika nyanser. Seriell monogami som avhandlas tidigare i denna rapport skulle då inte vara en extrem på skalan, utan en liten dragning åt flersamhet. Anapol poängterar också att det finns betydligt fler som praktiserar icke-monogami än som identifierar sig som polyamorösa. I sin bok väljer Anapol att använda termen polyamorös baserat på praktik snarare än hur personerna definierar sig. I den betydelsen skulle de två paren som filmen kretsar kring ses som polyamorösa, även om de själva inte använder det ordet och inte tycks se en identitet eller i en livsstil i sitt sätt att ordna relationer. Det är möjligt att de inte ens känner till ordet “polyamori”, men de använder inte heller andra begrepp som de mer sannolikt känner till såsom “fri kärlek” eller “öppet äktenskap”. Det arrangemanget de provar ses snarare av de fyra som en isolerad händelse, och det enda de har att relatera till utanför sin situation verkar vara en otrohetsaffär.

Såväl Anapol som British Psychological Society tar upp svårigheterna som kan komma om man hamnar utanför normen. Att man saknar ett språk för att prata om sin situation har jag nämnt ovan. Ett problem kan vara frånvaro av positiva förebilder, eller förebilder överhuvudtaget. Samhället som beskrivs i filmen har monogam tvåsamhet som norm och personer som vistas i det samhället får ständigt se exempel på hur en monogam tvåsamhet ser ut, och även avskräckande exempel på hur det kan gå om man avviker från det mönstret (filmen i sig är ett typiskt exempel). Inte nog med att de som önskar att leva monogamt har ett helt samhälle anpassat efter sig, de har till och med en grupp där de kan få ytterligare bekräftelse för sitt val att praktisera monogam tvåsamhet, och stöd om det blir svårt. Karin och Erland har ingenstans att vända sig, och inte heller deras partners. Det finns inga ord, inga förebilder, inget stöd. De är utlämnade till att själva navigera okända vatten, och detta mot allt de någonsin lärt sig om relationer.

Samma källor pratar även om det psykiskt påfrestande i att leva i det dolda, “i garderoben”. Att “komma ut” beskrivs ofta som en enskild stor händelse, men i verkligheten måste de normbrytande ständigt avväga om det är värt att vara öppen med sin avvikelse, och “komma ut” gång på gång. Anapol beskriver att en del av svårigheterna kring att komma ut är jämförbara med de mer allmänt kända omständigheter kring homosexuellas komma ut-process. Dock finns det speciella omständigheter kring polyamorösas komma ut-process, varav den viktigaste kanske är att man även behöver komma ut till sin partner eller potentiella partner. Medan man “outar” sig genom sitt val av partner som homosexuell, så kan en polyamorös person inleda relation med en person utan att gå emot sin relationella läggning. Viljan att leva i icke-exklusiva relationer är dessutom lik impulserna att vara otrogen, någonting som är stigmatiserat samtidigt som det är allmänt känt att många har sådana tankar då och då. Detta kan försvåra såväl självinsiktsprocessen som komma ut-processen för en polyamorös person. I filmen vill Erland komma ut till partners snart efter att affären inleds. Erlands hustru Maj går motvilligt med på arrangemanget, men kräver tydligt att det ska hållas hemligt, och det ser inte heller ut som att någon annan önskar att vara öppen med arrangemanget ute i orten. Skulle relationen pågå en längre tid under samma form skulle de fyra sannolikt uppleva stor påfrestning inte bara över sina inre slitningar och missnöjen, utan även över hemlighetsmakeriet. Många personer med avvikande sexualitet, genus, eller relationsform (detta gäller såväl HBTQ-gruppen i stort som polyamorösa specifikt) undviker att nämna det avvikande i samtal med vården av oro för negativ särbehandling, i en undersökning var siffran för polyamorösa 38%. Polyamorösa kan även vara oroliga att deras relationsform ska avslöjas av rädsla att förlora arbete, vårdnad om barn, etc.

Sammanfattningsvis kan vi se att det är vanligt att personer har fler än en relation åt gången, och verkligen vanligt att uppleva attraktion eller kärlek till flera personer samtidigt. Att hitta monogama djur är en utmaning och ser man genom mänsklighetens historia har monogam tvåsamhet förvisso funnits som ideal i många samhällen, men aldrig efterlevts särskilt effektivt. I samhället där Det enda rationella utspelar sig är seriell monogami idealet, och det finns väldigt lite utrymme för variation. När Erland och Karin faller för varandra har de ingenting att utgå ifrån för att kunna ordna sina liv på bra sätt, inte heller har Sven-Erik eller Maj några förebilder eller någon vägledning. En förälskelse som hade kunnat leda till en ljuvlig tid tillsammans leder istället till trasiga relationer och stort lidande.


Anapol, D. (2010) Polyamory for the 21:st Century. Love and Intimacy with Multiple Partners. Rowman & Littlefield Publishers Inc., Lanham

Barash, D. P.; Lypton, J. E. (2009) Strange Bedfellows: the surprising connection between sex, evolution and monogamy. Bellevue Literary Press, New York.

Ryan, C., Jethá, C. (2010) Sex at Dawn. The Prehistoric Origins of Modern Sexuality. HarperCollins Publishers, Ney York

Guidelines and Literature Review for Psychologists Working Therapeutically with Sexual and Gender Minority Clients (2012) The British Psychological Society. Hämtad från http://www.bps.org.uk/sites/default/files/images/rep_92.pdf 1 maj 2014

söndag, maj 18, 2014

Recension av Strange Bedfellows

Jag ska skriva min masteruppsats i sexologi om monogami. Det är förvisso först våren 2016 den kommer, men jag tänkte börja läsa på lite redan nu och hamnade Med Strange Bedfellows. The surprising connection between sex, evolution and monogamy i knät. Ni hör ju redan på titeln vart det bär. "Evolution" är verkligen ett magiskt kodord för trams. Per Köhler har såklart skrivit långt och bra om det. "Surprising" är också ett bra kodord för trams. "Sex" med, för all del. Att jag överhuvudtaget föck för mig att läsa boken beror på att samma författare tidigare hade skrivit The Myth Of Monogamy, som är ändå rätt känd och så. Jag beställde den också, men Strange Bedfellows kom fram först.


Okej, här är bokens koncept och idé, sammanfattad av mig.
Monogami är inte naturligt för människan. Men man kan göra saker som är onaturliga. I själva verket är det bra att göra saker som är onaturliga. Bara för att monogami är onaturligt betyder inte att den är omöjligt. Vi är faktiskt till och med utrustade med naturliga grejor som hjälper oss att vara monogama. Fast det är onaturligt att va monogam. Här är några tips för monogami.
Är boken bra? Nej. Nej, alltså, verkligen inte. Om man vill ha en handbok i hur man gör för att vara monogam så finns det bara ett luddigt kapitel (bland totalt 10 luddiga kapitel) som kanske kan hjälpa. En prenumeration på tidningen Solo skulle nog göra mer nytta. Författarna lyckas trassla in sig i alla de vanliga trådarna när evolution, monogami och sexualitet ska avhandlas. Det är förstås mängder av fria fantasier kring hur det var förr, kryddat med anekdoter ur världslitteraturen och författarnas bekantskapskrets, populärneuropsykologi, och väldigt väldigt mycket djur. Att gå genom allting i detalj skulle ta för lång tid, så jag plockar lite russin ur kakan. 

Hur gör djur
Djurexempel haglar. Från början funkar det bra för i början förklarar författarna att de flesta djur inte är sådär jättemonogama, för att uttrycka det milt. Sedan blir det svårt. Boken är full av meningar som "När man som ett par ska köpa hus kan man tänka på den tvehövdade mumslärkan*. Hanarna och honorna i arten är förvisso inte monogama, men när de ska bygga bo sjunger de en sång tillsammans som...", ja ni fattar kanske. Nya spännande exempel på djur att inspireras av dras upp titt om tätt, och deras funktion är obegriplig. Vad ska jag göra med informationen om tvehövdade mumslärkans stämsång? Och vad fan är uppe med detta riktiga exempel, när man avhandlar detta att relationer man startar i unga år oftast inte håller?
Among Diplozöon paradoxum -- those parasitic worms in which sexual partners meet as adolescents, after which their bodies literally join in permanent monogamous union -- there are no expectations of recoprocity, orchestrated cooperation, burden-sharing, or love. But Homo sapiens expect more of their mates; hence, they are unlikely -- and certainly ill-advised -- to transform an uniformed, early life crush into a permanent committment.
Ibland (ofta) är jag glad att jag inte är monogam. Skulle känna mig väldigt förolämpad om jag fick relationsråd som utgick från parasitmaskar. 

Anekdotisk bevisföring
Boken är såklart full av anekdoter, exempel och referenser. De flesta missar poängen. Många handlar om djur eller personer som egentligen inte är monogama. Ett par fina sidor tillägnas mannens i författarparet (de är gifta, alltså, författarna) föräldrar. De dras upp som ett exempel på lyckad monogami. Synd bara att mannen i paret var en slampa innan han stadgade sig, och kvinnan hade ett misslyckat äktenskap bakom sig. Det är nästan provocerande att de inte kunde hitta ett riktigt monogamt par att lyfta fram i en bok om monogamins förträfflighet.

Givetvis refereras det friskt till Dalai Lama och annat kulturfolk. Eller varför inte Albert Einstein. Citatet nedan tillägnas mina fysikervänner**:
A key -- more likeley, the key -- isn't so much the behavour of either ndividual taken alone, but the interaction between them, what physicists might call the "field" that they jointly establish. According to Albert Einstein, "a courageous scientific imagination is needed to realize fully that not the behaviour of the bodies, but behaviour of something between them, that is, the field, may be essential for ordering and understanding events.

Flock, vad är det?
Författarna har extremt svårt att inse att såväl människor som djur kan existera i grupper större än en kärnfamilj. På listan över fördelar med monogami listar de exempelvis saker som att det är bättre att vara två föräldrar än ensamstående mamma (framför allt om man är en gnagare). Att man kan ha andra arrangemang har inte slagit författarna. 

I en sällsynt imponerande tankebubbla lyckas de berätta om att djur kan varna andra djur för att det kommer en fiende, med risk för att själva bli upptäckta och uppmärksammade av sagda fiende. På något vis lyckas de framställa det som ett ovanligt fenomen som främst förekommer mellan parvis sammanboende fåglar. Jag vet inte om jag har hjärta att berätta för författarna att flockdjur existerar.

Spegelneuros
En humoravdelning i en klass för sig är ju "populärevolutionspsykologi pratar neuro". Författarna tillägnar ett kapitel med titeln Pro-Monogamy Hardware åt vilka fyra mekanismer i mänskliga psyket som hjälper en att vara monogam. De kallar dem "monogamins fyra ryttare".

Den första är anknytningsteorin. Där har jag inte så mycket invändningar på det sättet att den teorin mycket riktigt berör relationer. Och att monogami är en relationsform, som precis som alla andra relationsformer är lättare att klara av om man är stabil person som har lätt för att ha relationer med andra. 

Sedan kommer neuroplasticitet. Det betyder kortfattat att hjärnan blir bra på sånt den tränar på, och kan bygga nya celler och cellkontakter om det behövs mer i ett område som hanterar en särskild uppgift. Författarna citerar lite kul information kring detta, bland annat den i sammanhanget klassiska studien av taxiförare i London som utvecklar ett område i hjärnan som hanterar avancerad spatial information. För att citera boken: "The precise relevance of all this to monogamy must be considered uncertain, although suggestive".

Och när lammet bröt det tredje sigillet kom en svart häst, och han som satt på den hade spegelneuron i hjärnan. Hänvisar återigen för Per Köhler som älskar spegelneuron som om de vore grus i hans löparskor

Slutryttaren är förstås inte en häst utan sorkar. Jävla sorkar. Monogamiforskningens jävla signaturdjur. Jag orkar inte ens. Det handlar om stäpporkar, präriesorkar och gosinosighetens hormon oxytocin. Bara sök i min blogg typ. Så har jag skrivit mer om sorkars romansvanor än jag nånsin hade velat. 


Sammanfattningsvis
Kort. Behagligt papper att skriva på, och mycket marginaler att skriva i. Dålig på det mesta i övrigt. Jag fattar till exempel fortfarande inte varför man skulle vilja vara monogam. Jag hoppades lite att boken skulle utveckla det, men jag önskar att författare hade stannat vid "vi är monogama, om nån annan vill får ni haka på". De som vill leva monogamt kommer inte få ut nåt vettigt ur boken heller. Snackigt skriven. Köp den inte. 
Läs istället: innehållsförteckning på mjölkpaket, Uppenbarelseboken, Blondinbellas bok om lyckade relationer som säkert kommer om några år och kommer vara mindre tramsig.

*påhittad fågel
** och om jag skulle vara lite elak: såhär låter det för mig när ni pratar pykologi

måndag, maj 12, 2014

Sluta bjud mig på saker jag inte vill ha

Jag är en tråkig människa som tycker att man ska göra saker på allvar och sträva efter att göra ett bra jobb. Därför har jag svårt att fatta varför detta "bjuder på sig själv" ses om någonting bra. Det är inte så att jag tycker att alla ska vara jätterädda för att misslyckas, och aldrig gå utanför dörren utan att bemästra allt till perfektion. Det är mest liksom detta med vilka som generellt beskrivs med att de bjuder på sig själva. Och detta att det oftast inte tas hänsyn till vad jag som åskådare vill bli bjuden på.

Detta med att öppna upp sig offentligt kan vara starkt och häftigt och konst. Det väldigt privata och personliga, det misslyckade, det kan vara allmänmänskligt och berörande. Ofta förväxlar man dock "avslöjande + bra" med "avslöjande = bra". Dessa som "bjuder på sig själva" ser liksom själva bjudandet som intressant, oavsett vad innehållet är. Och jag är inte sådär superglad på att bli bjuden på skit jag inte vill ha. Jamen, du bjuder på dig själv, men jag vill liksom inte ha dig, varför skulle jag vilja ha dig, visa mig det först. Kan du inte? Sluta bjud mig. Annars är det som reklamutskick som man får intryckta i handen.

Okej, så jag blir bjuden på skit jag inte vill ha. Vet ni vad jag mer ogillar? Att detta att nån bjuder på sig själv ofta i praktiken innebär att hen kräver min uppmärksamhet. Inte bara får jag nåt jag inte vill ha, jag måste dessutom lämna ifrån mig nåt jag värderar högt. 

Nu slipper jag för det mesta påsigbjudandet inom media för jag ser knappt på teve, och lyssnar knappt på podcasts. Men de gångerna jag utsätts för det så avskyr jag att jag lägger ner min tid på nåt intressant, och så kommer nå pucko mitt i som skönt och härligt ba säger det första hen tänker på och jag måste höra på skiten. Nej, du bjuder på ingenting, du kräver bara min uppmärksamhet. Ge tillbaka min tid. Jag har begränsat med det. 

torsdag, maj 08, 2014

Och när jag säger "sexpositiv"...

Den här tröjan handlar inte om sex.

Åström twittrar ofta att hen är sexnegativ. Jag ber ofta att utveckla. Nu har hen gjort det, och dessutom har Hej Blekk också bloggat. Jag har egentligen kommenterat i Åströms inlägg, men utvecklar det gärna även här.

Och ja, jag har ju hanterat temat förut här och här och här.

När jag säger att jag är sexpositiv så menar jag att jag ser sex(ualitet) som någonting värt att tas på allvar. Det tycker jag inte att grundinställningen är i samhället. 95% (gissar) av det man ser som berör sex(ualitet) hamnar inom väldigt snäva ramar. Ja, till att börja så är det ju hela grejen med att det offentliga sexet är kopplat till heterorelation och allt. Det vet ni ju, mina normmedvetna läsare. Dessutom handlar stor del av det offentliga sexet inte om sex utan om sexighet. Och sexighet går in i en annan grej, nämligen att sex i offentligheten ofta inte handlar om sex i sig, utan är ett kvitto på framgång. Att en person "får ligga" betyder att hen är lyckad och uppfyller kraven på framgång för sin människogrupp. En person som "får ligga" behöver liksom inte ens ligga, det är inte vad grejen handlar om. Det handlar om att hen anses ha lätt för att skaffa (lika lyckad) partner för ligga om hen vill. Bra exempel är kvinnor som deltar i offentliga debatten och avvisas med att de är "för fula för att få ligga". Även om dessa personer enligt alla källor får ligga jävigt mycket. För det handlar inte om att ha mycket eller bra sex. Sex har inget högt värde i vårt samhälle.

En annan bra illustration av hur sex ses som oviktigt och orimligt att ta på allvar är hur personer förhåller sig till mitt val av inriktning som psykolog. För er nya - jag är alltså leg psykolog som läst extra sexologi- och relationskurser under utbildningen, och som nu läser ett masterprogram i sexologi. Läser dessutom mycket om detta på fritiden pga nörd. Min inriktning ses som en jävligt kul grej, som ett spännande partyämne. Men jag drar mig ibland för att nämna vad jag pluggar i formellare sociala situationer, för det är typ lite opassande att snacka det vid finmiddag. Mina kollegor och annat i övrigt bra folk reagerar påfallande ofta med "du läser VAD?", "är det ens ett ämne?" och "men vad läser man då?". Tänk nu om jag som psykolog brann lika mycket för neuro, organisation eller perception. Jävlar vad det hade vart rumsrent och respektabelt. Mina högskolepoäng och mitt engagemang ses däremot som kul bonus, men knappast nåt relevant för verksamheten (och alltså exempelvis inte så bra argument i löneförhandlingar). Trots att samsjuklighet mellan sexuella problem och andra psykiatriska diagnoser är like amagad.

Och ja, visst anses det konstigt att inte vara intresserad av sex och inte tycka att det är viktigt. Men det anses även konstigt att vara intresserad av sex och tycka det är viktigt. Det anses vara rimligt att lägga ner veckor av ens semester på att renovera ett fullt fungerande hem, det anses inte alls lika rimligt att lägga ner samma tid, engagemang och pengar på att ligga. Apropå kopplingen till inredning så tycker jag ven att det är grymt intressant hur sovrum i inrednings- och mäklarsammanhang uppenbarligen inte används till att ligga i. Inredning är överlag en så bra grej att dra upp när man pratar sexpositivitet. Så fort nån hävdar att det är mycket sex i media kan man alltid fråga hur mycket sex det faktiskt är, särskilt om man exempelvis jämför med inredning. Gå till Pressbyrån. Gå till Akademibokhandeln. Slå på teven. Så jävla mycket mer inredning, sport och mat. Och sudoku. 

Så när jag säger att jag är sexpositiv så menar jag att jag anser att sex och sexualitet förtjänar att tas på allvar. Att de förtjänar respekt. Jag menar inte att alla yttringar av sexualitet är bra. Jag menar inte att alla ska vilja ha sex - snarare menar jag tvärtom, att vårt sexnegativa samhälle försvårar för alla att själva sätta nivå för sexintresse. Jag vill leva i ett samhälle där det ses rimligt att lägga ner så mycket engagemang och tid som jag gör på sex, men där man kan också låta bli. Jag vill leva i ett samhälle där ickesexnördar lätt kan fatta vad ämnet sexologi kan handla om (på samma sätt som jag fattar vad marinbiologi är fast mitt enda intresse i genren är sälar). Jag vill ha ett samhälle där sex i sig kan vara värdefullt. Därför kallar jag mig sexpositiv. 

tisdag, maj 06, 2014

Snubbar vars bästa vänner är deras flickvänner


Det här skulle jag blogga om när jag såg det där avsnittet av Girls, den där säsongen ni vet, när Hannah och Shoshanna ska hämta sin vän Jessa från rehab och Hannahs pojkvän Adam kör. Egocentriska aset Hannah håller ett långt tal för Adam om kvinnlig vänskap och hur hon och Shosh minsann ställer upp för Jessa, och män skulle aldrig fatta sån vänskap. Det är roligt för det är ju Adam som kör, han är inte ens kompis med Jessa. Men så är ju Hannah ett as. I alla fall, minns jag rätt så fortsätter Hannah i det avsnittet att gå Adam på nerverna om att han inte har några vänner, och till slut sa han typ "Hannah, du är min vän" och jag tror det var meningen man skulle tycka det var gulligt, men jag märkte inte för jag ville köpa tjockteve och se samma avsnitt på den så jag kunde kasta en vas mot skärmen och ha sönder bildröret.

Detta med män vars kvinnliga partner är deras bästa vän är en ganska ofta förekommande hetrogrej, både i påhittade verk som Girls och i verkligheten. Jag upplever också att det är en grej som ofta ses som fin och gullig. Eller manlig. Ibland nåt att vara stolt över, att man inte går och snackar om relationen utanför relationen. Ibland framställs det negativt också, såklart, men ofta inte. Till skillnad från kvinnan vars enda vän är hennes man, jag har svårt att komma på ett enda exempel på tillfälle där det ses som fint och positivt. Och som ni nog fattar tycker jag inte alls att det är bra att ha sin (generellt sett monogamromantiska) partner som enda vän, och den här typen av situation är såpass könad att jag väljer att tala om män som har sina flickvänner som bästisar.

Absolut att det är bra att ha ett fungerande element av vänskap i sin parrelation. Problem uppstår när man inte har vänskaper utanför. Och jag snackar alltså vänskap av typen som ger en stöd när livet fuckar upp för en. Vänskap där man kan få råd och pepp, där man kan bolla frågor om livet.

Vi tar en relation av relevans för det här inlägget. Flickvännen har kompisar, Snubbe har Flickvännen. När Flickvännen har trassel på jobbet, eller med sin mamma, eller men en polare, eller är sjuk, vart kan väninnan vända sig? Till sina kompisar, eller Snubben, eller alla samtidigt och sin mamma. Om Snubben får trassel på jobbet, vem kan han prata med? Flickvännen. Trassel med sin mamma? Flickvännen. Trassel med kompisar? Flickvännen. Sjuk? Flickvännen.

Vad händer här? Ja, dels får Snubbe betydligt snävare input och stöd, han kan få en persons perspektiv. Han kanske väljer att inte ens ta upp saker med Flickvännen för att hon är oinsatt i ämnet, eller för att han inte vill oroa henne. Så han håller tyst. Och Flickvännen, vad händer med henne om hon är enda samtalspartnern av djupare slag? Finns ju viss risk för överbelastning.

Och okej, det där var ändå snälla exempel. Tänk nu vad som händer om man har problem i sin relation eller med sin partner? Nu tänker man kanske "man ska såklart prata med partnern", men naeh. Det är inte alltid det som behövs. Vissa problem kan man kommunicera bort, men nästintill garanterat kommer det finnas sådant man stör sig på hos den andre, även om man gillar varann på det stora hela. Hår i handfatet, kärlek till black metal, partnerns mamma... Eller så är det en gammal konflikt där man inte kan vinna, men det vore skönt att ibland från nånstans få höra att man har rätt.

Flickvännen har massor av möjligheter att ba "han är så jääävla överbeskyddande kring sin surdeg!", och kompisarna ba "we hear ya sista", och sen blir det liksom bra. Hon har gnällt av sig, hon har fått rätt, kompisar har fått skvaller, Snubben har sluppit utskällning om surdeg. Alla nöjda. Grymt!

När Snubben är sur på Flickvännen kan han bara gnälla hos Flickvännen. Eller inte alls. Återigen, han kan gå och sura och vara obekräftad i sin irritation över att hon fipplat med hans surdegsburk. Eller så säger han det till Flickvännen, men istället för sympatin och bekräftelsen han behöver så blir hon (oväntat!) sur. Hon är ju partisk, liksom, i den situationen. Och det han behöver är nån som är partisk, fast på hans sida.

Och okej, vad händer om det vill sig så illa att det blir en stor konflikt? Typ att paret gör slut? Eller att det händer någonting som tvingar dem att fatta stora beslut om parets framtid?

Flickvännen har personer som kan stötta henne. Sannolikt samma personer som följt relationen ett bra tag och har koll på hennes situation. Hon kan få stöd och sympati, men också råd och idéer på hur situationen kan hanteras.

Snubben kan återigen bara diskutera detta med Flickvännen. Återigen, det finns en risk att han blir helt ensam med sina känslor och tankar. Eller så försöker han prata med Flickvännen som med sin bästa vän. För Flickvännens del så slits hon mellan att vara vän och motpart. I en konfliktsituation med en person hon inte är superglad i behöver hon samtidigt coacha honom mot sig själv. Jättebra övning i empati, jättejobbig grej att behöva göra i en kris. Snubben får å andra sidan inte nåt kvalitetsstöd att tala om, och dessutom svårt att se sina känslor och tankar i det, eftersom det kommer vara Flickvännens tolkning som gäller för både honom och henne.

Och om paret gör slut... ja, ni vet. Hon har socialt nätverk. Han är ensam. Det är klassiskt och det är sorgligt att det är klassiskt. Så detta med snubbar som har sina flickvänner som bästa vänner, det är verkligen ingenting jag tycker man ska tycka är gulligt. Det är mest jobbigt för henne och trist för honom. 

måndag, maj 05, 2014

COERCIVE PARAPHILIC DISORDER (CPD) SOM PSYKIATRISK DIAGNOS

Hej!

Skulle blogga bra i helgen, livet kom emellan. Men här är ett grupparbete som jag och kursaren Stina gjorde om en diagnos som inte finns. Det handlar nämligen om Coercive Paraphilic Disorder, alltså en sexuell störning som handlar om att tvinga andra till sex. Den har kommit som förslag till flera upplagor av DSM, men aldrig kommit med.

Ämnet för grupparbetet var att utifrån ett case som rörde vårt arbete som sexologer (vi fick själva komma på caset) skriva om en diagnos eller ett problem och illustrera hur medicin, psykologi, samhälle, kultur och annat spelar in i syn på problemet/diagnosen. Jag var hipster och ville skriva om en diagnos som inte finns. Så det gjorde jag och kursaren Stina Gunnarson. Hon skrev om de sociala aspekterna och jag skrev om DSM-biten. Uppgiften redovisades muntligt så ni som bara läser kommer missa lite, men så ser själva inlämningen ut.

COERCIVE PARAPHILIC DISORDER (CPD) SOM PSYKIATRISK DIAGNOS

Frisk eller sjuk våldtäktsman?

TANJA SUHININA

STINA GUNNARSSON


Klinisk sexologi I: Sexuella problem, dysfunktioner och diagnoser
Masterprogrammet i sexologi 2014-03-19
Vinjett
Du sitter inne på kontoret framför datorn och försöker komma ikapp med administrationen kring ett fall. Telefonen ringer. Du känner inte igen numret, men du svarar med ditt namn, som du brukar.
“Hej! Det här är Linnéa Rosenkrantz från Västra Dagbladet.”
“Hej..!” svarar du förvånat. Du har inte väntat några samtal från pressen.
“Jo, jag har fått ditt nummer från en kollega. Han sa att du är sexolog, stämmer det?”
“Jo, förvisso, men jag jobbar ju egentligen inte med det just nu, jag är…”
“Vi arbetar nämligen med en artikelserie, och skulle behöva lite uttalanden från en expert” fortsätter Linnéa obekymrat. Expert? Nåväl, det kanske går an med någonting. Du undrar vad temat är.
“Artikelserien ska handla om de där kända våldtäktsfallen som varit i media på sistone. Jamen, du känner ju kanske till Göran Lindberg, han som våldfört sig på ett stort antal minderåriga flickor. Han dömdes ju 2010, men ska nu släppas. Och ett annat fall då, en manlig gymtränare som förgripit sig på ett antal unga kvinnor, däribland en som var gravid i femte månaden. Han hittade dem på sajten Kamrat och hotade kvinnorna med att de skulle våldtas eller dödas av andra män om de inte skickade nakenbilder till honom.”
“Fruktansvärda fall” säger du med ett frågetecken i rösten. Vart vill hon komma?
“Jo, det jag undrar är, är våldtäktsmän sjuka i huvet?”
“Alltså, det är ju uppenbart fel att utsätta en annan människa för sådana övergrepp”
“Nej, jag menar, rent medicinskt. Är det nåt fel på dem? I hjärnan, till exempel?”


Ja, vad säger sexologin egentligen om det? Rör det sig om en störning? Är det någon mekanism som ingår i “normal” sexualitet som är trasig? Och i så fall, vilken? Är det en parafili att våldta, och vem är det som bestämmer hur DSM ser ut? Vidare går vi in på sociala och kulturella aspekter som eventuellt kan förklara våldtäktsmannens handlingar på en strukturell nivå framför en individuell.


Psykologiska, politiska och juridiska aspekter
Diagnosmanualen DSM kom i maj 2013 i sin femte upplaga. Som vanligt omdebatterad. Som vanligt inte utan kontroverser. Det är ingen hemlighet att besluten bakom hur diagnoskriterierna ser ut inte enbart rör sig om forskning och hård vetenskap. Det finns politiska, juridiska och ekonomiska aspekter som såväl formas av som formar DSM. Detta blir tydligt inte minst i fallet med diagnosen Coercive Paraphilic Disorder (CPD). Genom MAH:s databas fick vi tag i sju artiklar som berörde CPD:s eventuella inklusion i DSM-5. Tre av dem berör endast diskussionen utifrån relevansen för rättsväsendet (Stern, 2010; Wollert, 2011; Balon, 2012). Två går genom forskningsläget och kommer till motsatta slutsatser om huruvida CPD ska vara en diagnos i DSM-5 (Knight, 2009; Thornton, 2009). En artikel är publicerad i Journal of Criminal Justice och tar upp juridiska aspekter såväl som genom en studie kommer fram till att sadism och påtvingat sex skulle kunna slås ihop till “Agonistic Continuum” (Knight, Sims-Knight, Guay, 2013). Ytterligare en artikel undersöker huruvida våldtäkt kan ses som ett sjukligt beteende och fokuserar tungt på evolutionspsykologi (Quinsey, 2009).


CPD som psykiatrisk diagnos
En psykiatrisk diagnos ska utgöra en egen kategori som dels ska kunna definieras tillräckligt tydligt så att kriterierna särskiljer de som passar in på diagnosen från dem som inte gör det; dels inte förklaras bättre av en annan diagnos.


Rape Index (RI)
En stor del av forskningen som åberopas handlar om mätning av erektionsrespons, mätt med en pletysmograf, till olika filmer. De flesta får svagare erektioner av våldtäktsskildringar än av film med samtyckande sex, men inte alla. RI är helt enkelt skillnaden mellan dessa två betingelser, de som har positiv RI får starkare erektion av våldtäktsskildringar. I artiklarna redovisas ett antal studier där RI jämförts mellan olika grupper. Exempelvis har 60% av våldtäktsdömda visat positiv RI, jämfört med 10% icke-dömda män (Knight, 2009; Thornton, 2009; Knight, Sims-Knight, Guay, 2013). Dock är dessa skillnader ofta inte tillräckligt tydliga för att ringa in en grupp.


Andra förklaringar. psykopati och sadism
I fallet med psykopatiska drag verkar sambandet vara så pass litet att det nog inte rör sig om samma eventuella störning (Quinsey, 2009; Thornton, 2009). Överlappet med sadism är ett större bekymmer, då det tycks vara svårt att skilja på sexuellt intresse av just påtvingat sex, samt intresse för sex som förnedrar och skadar. Thornton (2009) föreslår att det ändå kan ligga en kvalitativ skillnad mellan injury (skada, kopplad till sadism) och coercion (tvång, kopplad till PCD). Ett annat förslag (Knight, Sims-Knight, Guay, 2013)  är att slå ihop dem till “Agonistic Continuum”, ett spektrum som täcker såväl sexuellt intresse av övergrepp som av skada och förnedring.


Dual Control
Bancroft m. fl. (2009) har påvisat att höga nivåer av sexuell upphetsning (SES) och låga nivåer av sexuell hämning (SIS) kan leda till “out-of-control”-beteenden  som s. k. sexberoende eller sexuellt tvång. Oftast drabbar beteendet endast individen men ibland involveras även andra människor. I våldtäktssammanhang tänker man dock att SES inte behöver påverka, men däremot att ens SIS2, dvs systemet som hämmar sexualiteten utifrån negativa konsekvenser, kan vara lägre än hos de flesta. Medan personer generellt blir “avtända” av att partnern inte är med på handlingen finns denna mekanism inte hos förövare (Thornton, 2009). Men hur då förklara dem som har positivt RI, dvs tänder mer på sex med tvångsinslag i?


Rättsväsende
Såväl Thornton (2009) som Stern (2009) nämner att PCD diskuterades redan inför DSM III, men kom inte med av “politiska skäl”. Uppenbart är det att diagnoserna har inflytande på samhället. I USA kan personer som begått sexbrott få fortsätta vara frihetsberövade fast de avtjänat sitt fängelsestraffet om de bedöms vara Sexually Violent Predators (SVP). För att fastställa att det rör sig om en SVP kan en psykiatrisk bedömning göras och då DSM har saknat en diagnos för sexövergrepp har man kunnat använda sig av ung “Prafili UNS (icke-samtycke)”.


Parafili UNS (icke-samtycke).
Stern (2010) är en advokat och hävdar att införande av en PCD-diagnos skulle minska godtycket och färre skulle sitta inspärrade. Psykologen Richard Wollert svarar (2011) att då diagnoskriterierna är oklara skulle godtycket inte minska och en diskutabel diagnos skulle få onödig legitimitet. Knight, Sims-Knight och Guay (2013) framhäver också att diagnosen skulle omfatta två delar: ens fantasier och tändningsmönster, samt antalet övergrepp man begått. Det känns orimligt att förvänta sig att förövare skulle berätta om den första delen om det kunde få dem inspärrade på obestämd tid, så diagnosen skulle behöva byggas på ens historia av upptäckta övergrepp.


Evolution
Psykologen Quinseys artikel (2009) kan lyftas in som kuriosa. Han tar upp Wakefields kriterier för störning där en störning bland annat ska hindra interna mekanismer från att geniomföra sina naturliga funktioner. Quinsey ifrågasätter sedan huruvida våldtäkt är dysfunktionellt då våldtäkt har evolutionära fördelar. Han förklarar sedan dessa fördelar i en fantasifull utläggning på en halv sida som saknar källhänvisningar, och när han väl refererar är det bland annat till den hårt ifrågasatte evolutionspsykologen Satoshi Kanazawa. Författaren har också svårt att in i det ramverket få in våldtäkter som inte är vaginal penetration av en fertil kvinna.

Sociala och kulturella aspekter
Sociala och kulturella aspekter är intressanta för att finna förklaringar till våldtäktsmannens handlingar på en strukturell nivå. Svensson (2012) menar att vi som människor har ett behov av att veta hur våldtäktsmän och övriga sexualbrottslingar skiljer sig från oss. Att diagnostisera gärningsmannen är ett sätt att göra detta.


Sexualbrottslingar får ofta så många diagnoser att de, enligt Svensson, döljer vem människan bakom diagnoserna är. Wennstam (2004) ställer frågan huruvida en diagnos skulle vara ännu ett sätt att omänskliggöra förövaren och göra våldtäksmannen till en avart. Hon beskriver hur hon i sin forskning träffade föräldrar till unga män placerade på HVB-hem för sexualförbrytare, som chockades av likheten mellan sina barn och de andra boende. Våldtäktsmännen som Wennstam träffade och intervjuade på behandlingshemmet var inga monster, vilket de ofta förväntas vara, utan vanliga unga män som av olika anledningar begått sexuella övergrepp. Vidare hänvisar hon till personakter hon läst om unga män som begått brutala gruppvåldtäkter – personakter fulla av fina omdömen och vitsord från människor i männens omgivning. En mytbild av den manliga sexualiteten och våldtäktskultur som beskrivs nedan är fenomen som kan förklara våldtäktsmäns handlingar ur ett socialt och kulturellt perspektiv. En annan aspekt att ta hänsyn till är hur synen på våldtäkt har varierat i ett historiskt. Ett exempel i Sverige är t ex att våldtäkt inom äktenskapet kriminaliserades först 1965.


“When the testosteron hits nothing can stop a guy”
Rubriken är ett citat av tv-psykologen Dr Phil, som delvis kan förklaras utifrån vissa medicinska aspekter gällande ovanligt höga testosteronnivåer - men ur ett socialt och kulturellt perspektiv handlar utspelet främst om en seglivad mytbild om den manliga sexualiteten. Att hänvisa till testosteron är att se mannen som ett sexuellt djur, kapabel till att begå fruktansvärda handlingar på grund av kåthet. Denna mytbild gör alla män till potentiella våldtäktsmän och bidrar till att samhället godtar männens ursäkter. På så vis blir den manliga sexualiteten en förmildrande omständighet för våldtäkt och sexuella övergrepp (Wennstam, 2004).


I Jeffners (1998) forskning framgår hur människor skiljer mellan ”riktiga” våldtäkter respektive våldtäkter som sker när tjejen ”hetsat upp” killen, vilket också kan härledas till bilden av mannen som oförmögen att styra över sina lustar. Många gånger finns inget fokus på förövaren alls – istället riktas uppmärksamheten mot offret och aspekter i dennes beteende som kan ha orsakat eller provocerat fram våldtäktsmannens handling. Förövaren diskvalificerad som våldtäktsman på grund av sina fina sidor. Omgivningen hittar anledningar för att slippa kategorisera mannen de känner och tycker om som en våldtäktsman – och om våldtäkten orsakas av offret och våldtäktsmannen ursäktas finns ju varken anledning eller utrymme för att ställa en diagnos.


Våldtäktskultur
Vid en beskrivning av våldtäktsmannen ur ett feministiskt perspektiv är könsmaktsordningen och patriarkala strukturer central. Samhällets traditionella köns- och maktstrukturer ger enligt detta perspektiv mannen makt och kontroll, genom att utöva sin manlighet med fysiskt och sexuellt våld (Svensson, 2012:25). ”Våldtäktskultur” är ett begrepp som började användas under feminismens 70-tal. Detta innebär en sammankoppling mellan sexuellt våld och den samhälleliga kulturen (Gålmark, 2005).


Våldtäktskulturen skapas genom olika komponenter som samverkar med varandra. Några av komponenterna har redan nämnts utan att namnges, t ex victimblaming – vilket handlar om ett fokus på allt annat än förövarens övergrepp. Det kan vara att offret var för full, för utmanande klädd etc. En annan komponent är så kallat slut shaming, vilket kan härledas till män och kvinnors olika sexuella handlingsutrymme. Kvinnor beskylls för att vara för sexuella, haft för många sexpartners och därför reduceras till ”slampor” som inte kan våldtas. Trivialisering av sexuella övergrepp är en komponent som ursäktar mäns beteende på grund av att de är män, en inskränkt mansroll och glorifiering av sexuell aggression är andra – samtliga är komponenter som utger snäva ramar för män att befinna sig inom för att inte få sin manlighet ifrågasatt. Objektifiering av kvinnor är en annan komponent som medverkar till den samhälleliga våldtäktskulturen, inte minst gällande diskussionen kring hur kvinnor ska anpassa sig i samhället för att undvika mäns övergrepp – detta t ex genom att påpeka hur de ska klä sig eller att de aldrig ska gå ensamma hem från krogen. Den sista komponenten att lyfta fram är uppfattningen om att falska våldtäktsanmälningar är något vanligt förekommande, vilket bidrar att omgivningen misstror offret.  I ett feministiskt perspektiv samverkar alltså samtliga komponenter till en våldtäktskultur – som ur en social och kulturell synvinkel kan beskrivas som strukturella förklaringar till våldtäktsmäns handlingar.


Diskussion
När man läser de sju artiklarna som berör PCD:s vara eller icke-vara i DSM ser man lätt att det rör sig om mer än psykiatrin. Varför uttalar exempelvis en advokat sig i en diskussion om en diagnos? Och är det inte underligt att ta hänsyn till  USA:s rättsystem när man utarbetar en manual som används världen över? Man kan också notera att författarna till artiklarna inför femte upplagan varnar inför att ens ha med diagnosförslag i avsnittet för diagnoser som behöver utredas mer - till och med det kan få för stora konsekvenser i samhället.
Ideologi och politik kan inte gå före forskning gällande en diagnosmanual som används internationellt. Vad som är ett gränsöverskridande sexuellt beteende varierar beroende av social, historisk och kulturell kontext.

Litteraturlista
Balon, R. (2012). The debate about paraphilic coercive disorder is mostly ideological and going nowhere. Archives of Sexual Behavior, 41(3), 535–6. doi:10.1007/s10508-011-9892-4
Bancroft, John, Graham, Cynthia A., Janssen, Erick, Sanders, Stephanie A. (2009). The Dual Control Model: Current Status and Future Directions. Journal of Sex Research, 46(2-3), s. 121-142.
Janssen, Erick (2011). Sex arousal in men: A review and conceptual analysis. Hormones and Behavior, 59, s. 708-716.
Knight, R. a. (2010). Is a diagnostic category for paraphilic coercive disorder defensible? Archives of Sexual Behavior, 39(2), 419–26. doi:10.1007/s10508-009-9571-x
Knight, R. a., Sims-Knight, J., & Guay, J.-P. (2013). Is a separate diagnostic category defensible for paraphilic coercion? Journal of Criminal Justice, 41(2), 90–99. doi:10.1016/j.jcrimjus.2012.11.002
Wennstam, Katarina (2004). En riktig våldtäktsman - en bok om samhällets syn på våldtäkt. Stockholm: Bonnier.
Jeffner, S (1998). Liksom våldtäkt, typ: om ungdomars förståelse av våldtäkt. Stockholm: Brevskolan
Thornton, D. (2010). Evidence regarding the need for a diagnostic category for a coercive paraphilia. Archives of Sexual Behavior, 39(2), 411–8. doi:10.1007/s10508-009-9583-6
Svensson, B (2012). De mest hatade: om pedofiler och andra sexualbrottslingar. Stockholm: Ordfront.
Stern, P. (2010). Paraphilic Coercive Disorder in the DSM: the right diagnosis for the right reasons. Archives of Sexual Behavior, 39(6), 1443–7. doi:10.1007/s10508-010-9645-9
Quinsey, V. L. (2010). Coercive paraphilic disorder. Archives of Sexual Behavior, 39(2), 405–10. doi:10.1007/s10508-009-9547-x

Wollert, R. (2011). Paraphilic coercive disorder does not belong in DSM-5 for statistical, historical, conceptual, and practical reasons. Archives of Sexual Behavior, 40(6), 1097–8; author reply 1099–100. doi:10.1007/s10508-011-9814-5