tisdag, mars 03, 2015

Tillåta partnern att ligga med andra

Har stött på ett inlägg om att vara den med mindre sexlust, husfridssex, och att ställa upp eller känna skuld. Inget särskilt med just det inlägget, eller inlägget den länkar till, men lyfter fram en grej som jag ofta märker i liknande sammanhang. Jag snackar om detta:

Cissi skriver att hon inte tycker man har någon sexplikt, men undrar samtidigt om man inte har ett slags ansvar och om man inte klarar av att möta sin partner sexuellt…. bör man kanske tillåta partnern att ligga med andra istället då? [originalets fetmarkering] (om man är monogam)

Det här är ju ett av få tillfällen där man i den generella monogama diskursen nämner möjligheten, och det blir så off... För på nåt sätt utgår man plötsligt från underliga premisser. Exempelvis detta att den partnern som har mer lust skulle vilja ligga med andra. Med hela snacket om att "låta" sin partner ligga med andra så låter det ju rätt mycket som att partnern låter bli för att hen inte får. Så mycket för "monogami handlar om att ömsesidigt vilja bara vara med varann".

Ja, och sen är det nån sorts syn på sex som likvärdig aktivitet lite oavsett vem man har det med. Liksom, jaha, okej, du vill ha fem enheter sex och jag kan bara ge dig två. Gå och hämta ut tre enheter sex nån annanstans. Okej? Okej. Alla nöjda?

Dessutom, alltså helt ärligt. Dessa med att sakna sexlust är ju rätt partnerbundet. Att man inte vill ligga med sin monoperson kan ju betyda att man inte vill ligga med just sin monoperson. Så det vore ju kanske vettigt att öppna upp för den med mindre lust. Eller vettigt och vettigt, det är ju i alla fall minst lika logiskt.

Och som icke-monogam blir jag förstås sådär jaa roligt! Kul att mitt sätt att ordna relationer på ses som en lösning på ett problem. Också nice att få frågor typ "varför ligger du med andra, är det för att din kille är dålig i sängen?". Bygger ju på samma idé om icke-monogami som lösning på monogama problem, när man har misslyckats med monogami. En sista utväg. Vore ju nåt om jag började ta upp monogami som en sista utväg i relationer. Okej, du och dina partners bråkar så ofta att ni tror ni kommer göra slut? Testa att dumpa alla partners utom en, få den att dumpa alla sina partners, det kanske hjälper?

Alltså, jag är helt för att icke-monogami kan vara sjukt användbart vid skillnad i sexlust. Men av såååå många olika anledningar tycker jag att det blir rätt kasst att det här sammanhanget är ca enda där man nämner icke-monogami som en möjlighet i annars mononormativa kontexter.

fredag, februari 27, 2015

Work is a four letter word, so is Grey


I Grey Enterprises är vi team players. 



Det finns egentligen två infallsvinklar på 50 Shades som jag tycker överhuvudtaget är intressanta. Och ingen av dem är 50 Shades Är Dålig BDSM eller 50 ShadesVisar Inte Romantisk Relation Utan En Misshandelsrelation. Den ena vinkeln har jag tagit upp. Den andra vinkeln har kodnamnet Arbetslinjen.

I ett annat universum snubblar Ana in till en jobbintervju. I ett annat universum är kontraktet efteråt inga konstigheter.

Arbetsgivare har ett maktövertag över oss, för vi är beroende av dem.

Arbetsgivare kan ge dig laptops och telefoner, så att man blir nåbar överallt, alltid.

Arbetsgivare tvingar dig inte att jobba övertid. Men de vill att du ställer upp. Nej, såklart behöver du inte ta extrapasset om en timme. Men du vet att gör du det inte så blir det kanske inga pass alls.

Arbetsgivare vill veta om dina reproduktionsplaner. Ska du skaffa barn? Tänker du ta ut ledighet?

Arbetsgivare vill bestämma vilken sorts person du är.

Arbetsgivare vill att du ska vara social med andra på jobbet. Både under arbetstid och efter.

Arbetsgivare vill att du reser i jobbet, obetalt, men det är ju så kul att se nya städer eller länder!

Arbetsgivare vill att du slutar röka. Arbetsgivare vill att du tränar. Arbetsgivare vill att du ska bära stegräknare och tävla mot andra avdelningar. Arbetsgivare vill att du är smal.

Arbetsgivare har idéer om vad som är lämpligt för dig att göra på din fritid.

Arbetsgivare googlar dig när du sover.

Arbetsgivare vill att du ska tro att du är ett personligt varumärke.

Arbetsgivare vill att du ska bli en del av arbetets varumärke.

Arbetsgivare vill att du kallar dem arbetsgivare trots att det är du som arbetar. Arbetsgivare vill att du ska känna att de är generösa när de bjuder på tårta, fest, eller resa, trots att det är ditt arbete som tjänade in pengarna.

För tillfället är det mitt största ideologiska engagemang, detta med arbete och hur nån har lurat i oss att det är nåt vi ska vara glada över. Inför EU-valet lackade jag på att alla partier utlovade "fler jobb" som om jobb var nåt positivt. Senaste SOLO har en artikel om att för många selfies på sociala media kan skada din karriär, likaså bakisbilder eller partybilder. Det ifrågasätts inte alls. Det ifrågasätts inte att man måste justera sig ständigt för att ses som anställningsbar. Det här finns både i skitjobb och fina åtråvärda jobb. De åtråvärda jobben är förstås bättre, mindre slitiga och mer ekonomiskt gynnsamma, men där finns det än mer av en ideologi om att du ska vilja vara en person som jobbar 60 timmars veckor och är beredd att vara ditt företags ansikte utåt. Att du ska tacka efter varje piskrapp.

Och alla förväntas tycka att det bästa du kan göra i ditt liv är att skriva på det där kontraktet.

tisdag, februari 24, 2015

Femtio nyanser av dubbelmoral i Sydsvenskan

Vet ni vad världen behövde? Fler tyckartexter om 50 Shades of Grey! Därför har jag skrivit en text om att 50 Shades inte är riktig BDSM... skoja ba. Nej, jag har förstås skrivit att 50 Shades inte är romantiskt för att stalking inte är romantik... haha skoja igen. Här är min text i Sydsvenskan. Och klistrar även in här. Jag hade begränsning på tecken, hade annars varit mer nyanserad, förstås.


 <- br="" och="" psykolog="" sexologistudent="" yo="">

När filmversionen av ”Femtio nyanser av honom” nu går på biograferna passar många på att förfasa sig. Det är inte riktig bdsm. Människor kan få felaktiga idéer om vad en bra relation är. Christian Grey är en obehaglig stalker. ”Femtio nyanser” är ett bekvämt verk att fördöma, för att om man gör det så slipper man tänka på att det vi fördömer i den boken är det vi hyllar i vanliga fall.

Om man tänker efter är det mesta som vanligen klassas som romantiskt femtio nyanser av problem. Vad är det då som är fel med just ”Femtio nyanser av honom”?

Är problemet att Grey förföljer Ana? Att han bryter sig in i hennes lägenhet? Tänk nu på alla filmer du sett där förälskade personer har dykt upp på oväntade ställen (arbetet, flygplatsen, bokcirkeln), och detta ledde till omedelbart besvarad kärlek och att paret levde lyckliga i alla sina dagar.

Är problemet att Grey överrumplar Ana? Alla ”clickbait”-sidor med självaktning huserar minst fem videoklipp på storartade, överraskande frierier. Mycket romantiskt.

Är problemet att Grey tar till drastiska medel? I ”The Dark Knight Rises” begår Bruce Wayne en hel del våldsamma dumheter för att rädda en kvinna han legat med en gång. Jag har än så länge aldrig hört någon kritisera det upplägget för att förmedla felaktiga idéer om romantik, trots att det är vanligt i manliga filmer om coolt våld.

Är problemet att Grey ger Ana dyra gåvor som hon inte har bett om? Behöver jag ens kommentera hur detta är skolboksexempel på romantiskt beteende? Eller är parets ekonomiska ojämlikhet problemet? För just denna systematiska ojämvikt i heterorelationer – att mannen tjänar väsentligt mer än kvinnan – är vanlig, och ett mycket större problem i verkligheten än i ett skönlitterärt verk.

Är problemet att Grey är äldre än Ana? Han är 27, hon är 21. Skillnaden är verkligen inte anmärkningsvärd. I genomsnitt är män som gifter sig för första gången fyra år äldre än kvinnor som gifter sig för första gången.

Är problemet att Grey vill äga Ana? Det anses väldigt romantiskt att bestämma över vad ens partner får eller inte får göra med sin kropp, ett fenomen känt som monogami.

Är problemet att Grey vill att Ana skriver på ett kontrakt? Har ni ens hört talas om äktenskap? Sambolagar? Eller helt vanliga outtalade kontrakt som ingår i vara ihop? Grey har åtminstone vett att inhämta informerat samtycke.

Eller är problemet att Ana känner sig pressad till detta samtycke? Vänligen förklara hur det skiljer sig från all annan romantik i all annan popkultur. Eller från verkligheten.

”Femtio nyanser” är en tacksam måltavla. Man kan förfasa sig över den, känna sig lite duktig för att man genomskådade ett samhällsfenomen, och hävda att det verket beskriver inte är något romantiskt utan något osunt.

Men sluta för guds skull inte analysen där.

Att ”Femtio nyanser” är en så ömmande punkt i kulturlivet är inte för att den går på tvärs med våra föreställningar om vad som är fint i parrelationer, utan för att den så tydligt visar på att vår bild av relationer är 50 nyanser av problem.

Det ”Femtio nyanser” framför allt kommer leda till är att personer har mer – och kanske roligare – sex. Vill man kämpa mot att stalkning, utpressning och maktövertag ses som romantik är ”50 nyanser” ens minsta problem.

*Måste bara berätta om bilden. Skulle ha samtal m chef kl 11, och var rätt inställd på att inte få fortsätta mitt vick. Skulle ta selfie för pressbild strax innan tio ("de sa vit bakgrund.. vad är vitt? en whiteboard!" #psykolol) och så knackade chefen på och kom in innan jag sagt att hen fick, och tyckte vi skulle ha samtalet då. Jag sa till henom att jag inte sa att hen fick komma in. Sen sa jag att kommer strax. Postade iväg den minst orimliga selfien. Gick till chefen. Tokägde en tête-à-tête i en timme. Fick behålla jobbet. Tänker att många nog skulle kunna anse att rosa läppstift och blomma i håret påverkar ens grad av badass i jobbsamtal. Lol heller.

måndag, februari 23, 2015

Krigsmålning

Nu kör jag hemmaträningspass och tänkte att jag kunde blogga i pauserna. Att jag skriver om just detta är relevant, för det jag ville blogga om är skönhet. Det kommer anknyta till det jag tidigare skrivit om skönhet som aktiv handling, skönhet som vapen, och att som kvinna behöva vara uppenbart otrevlig för att bli hörd.

Jag tänker att kvinnor snyggörande av sig själva nästan alltid kopplas till att de försöker göra sig mer attraktiva på sexuella sätt. Och visst, när jag gör mig snygg är det en faktor. Men jag tycker vi bör prata ännu mer och ännu tydligare om att snygghet gör det lättare att synas och höras överhuvudtaget. I alla frågor, ungefär. Till och med ofta i frågor om att man borde få vara ful. Jag gör mig snygg för då kan jag åstadkomma samma saker som jag åstadkommer genom att vara otrevlig, minus det negativa.

Vad vill jag? Egentligen mest vill jag leva ett kul liv. Det inbegriper också sådant som att jag vill bli tagen på allvar. Hörd. Blivit tagen hänsyn till. Lite jävla respekt, helt enkelt. Liksom, vänligt intresserat bemötande som grund. Jag kan få en hel av det här genom att bråka. Säga ifrån och så. Mer då ses jag också som otrevlig, sur, bitchig och bråkig.

Men ett påtagligt behagligare sätt är att vårta snygg. Jävlar bra det funkar. Jag får allt jag behöver bråka för, fast utan att nån uppfattar mig som krävande. Folk uppfattar bara att de vill ge mig uppmärksamhet, intresse, tid, jobb. Folk uppfattar liksom bara som att det är en naturlig del av världen att se till att jag har ett bra liv. Folk uppfattar att de vill läsa mina texter, lyssna på mig, sätta in sig i mitt perspektiv. Åh så jävla skönt!

Så när vissa ställer tramsfrågor om ifall det är värt att hålla på med smink.... när vissa ställer tramsfrågor om för vems skull kvinns rakar benen eller ägnar sig åt andra uppoffringar för att komma närmare konventionell skönhet... När vissa ställer tramsfrågor om varför tjejer satsar på att plocka ögonbrynen och köpa magtröja istället för att satsa på att visa upp hur smarta och intressanta de är... Ja, då kan jag svara detta. Att ja, det är fan värt. Att jag vet att jag är skitsmart och intressant, men jävlar vad människor faktiskt märker det, uppmärksammar det, när jag är snygg.

Och detta att snygg skulle automatiskt kopplas till korkad är ju desinformation av astronomiska mått. För eh ja visst, snygg på fel sätt kommer kopplas till korkad. Men ful på samma fel sätt skulle verkligen ses som ännu mindre smart. Typiskt (och det är ju slutshaming, och klassförakt och allt) brukar man lyfta fram snygg tjej med brun utan sol och stor urringning som "ingen tänker väl att hon är smart". Eh nä, men jämför henne med ful tjej med brun utan sol och urringning. Den första har påtagligt större chans att bli hörd och tagen på allvar. Läs förresten om sexrådgivaren Nagoski som gick ner i vikt inför sitt boksläpp, just för att bli tagen på allvar.

En del tycker jag är oseriös som är psykolog men kan också vara tramsig på bilder på sociala media. När jag lägger ut bilder när jag ser oprofessionell, ung, darling sweetheart ut. Men jag hade setts än mindre kompetent om jag inte gjorde mig snygg. Jag har mycket större spelrum för normbrytande. Jag kommer undan med så stört mycket för att jag gör mig snygg.

Ibland behöver jag bråka. Det är mycket mer ofta än jag vill. Men det hade blivit ännu mer av detta om jag inte hade utseendet som tyst vapen. På det sättet kan jag tänka mig att bilden av den fula arga feministen delvis är förankrad i verkligheten. Jag gick på Pär Ströms pubmöten snyggjord, och jävlar vad alla var vänliga och villiga att prata. Såklart kan det vara en faktor att de såg människan och inte ett kommentarsfält, men jag har mycket goda skäl att tro att mitt fördelaktiga utseende förenklade för mig. Som snygg är det lättare att vara trevlig feminist för då lyssnar folk på en utan att man behöver ryta till. Och ryter man till som snygg så slätas det över välvilligt.

Apropå Ström så var en hel del av kritiken riktad mot honom fokuserad på hans utseende. Det är inte första gången den strategin används, även om det oftare är mot kvinnor. Jag tror verkligen inte att det enbart handlar om att visa att allt ens värde ligger i sexuell attraktionskraft. Jag tror att det finns en mer direkt koppling - är man inte snygg så är man inte trovärdig. I någon fråga.

Jag älskar att bli äldre, men jag är lite orolig för att åldras utseendemässigt. Jag kommer bara bli smartare, roligare. Men kommer jag synas om femton år? Kommer människor faktiskt uppmärksamma mitt intellekt och min personlighet om femton år? Eller kommer jag försvinna? Sluta synas? Sluta höras? Sluta behandlas med respekt? Nu såhär teoretiskt så fattar jag ju att the sättet att få plats och respekt om femton år är att skaffa barn.

Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till detta. Att göra mig snygg är ju ett sätt att hantera en dålig situation, men knappast nåt som förändrar situationen i längden, och för andra. Men samtidigt älskar jag ju hur mycket min snygghet förenklar mitt liv. Jag vet att jag själv lyssnar på andra mer när de ser bra ut. Kollar man till vilka personer jag väljer att vara närmare vän med så... Att bara lyfta fram sitt privilegium, gråta lite skuldtårar, och vilja ha medalj för att man är medveten är ju inte heller en strategi jag vill använda.

Jag vill inte heller köra på att helt sluta uppmärksamma folks utseende, för utseende är kompetens och hobby, och jag vill berömma människor som är kompetenta inom ett gemensamt intresse. Jag har i alla fall de senaste åren mer och mer medvetet försökt att åtminstone i mitt huvud reflektera över hur jag låter offentliga personers utseende påverka min uppfattning om deras kompetens och trovärdighet. Att separera kompetens på att vara snygg och kompetens i andra fält. Det går allt bättre. Jag tänker också mer och mer på rätten att få vara ful. Jag tänker också på att inte skuld- eller skambelägga folk som gör sig snygga. Jag försöker att inte tänka på att optimera mitt utseende i pressbilder på mig själv.

Men jag vet faktiskt inte vad jag ska göra med detta. Jag tänker dock att vi måste prata om snygghets betydelse för ens liv mer. Än så länge tenderar samtalet handla om sexuell attraktionkraft och normer/normbryt, och att hålla sig där är att skrapa på ytan.

fredag, februari 20, 2015

Ickemonogami som feministisk praktik

Sitter på tåg Malmö-Stockholm, ville skriva och frågade Twitter om vad jag borde skriva om. Fanny Åström föreslog ämnet. Jag har tänkt på det på sistone så jag skriver. Åström är för övrigt gud på små träffsäkra skildringar av problem i heteromonogama relationer, så hänvisar till henom för mer.

Först och främst vill jag passa på att inget är så kul för polycommunityt än att prata om exakt vad poly eller relationsanarkism är. Själv säger jag helst att jag inte är monogami, eller typ "jag jobbar inte monogami". För jag är rätt game för olika relationsalternativ så länge jag slipper romantisk och sexuell exklusivitet. Haft rätt definierade grejer, vart sambo till exempel. Just nu är det rätt oklart med etiketter och framtid, och jag trivs. Så länge jag slipper exklusiviteten. Everything I'm not made me everything I am.

Hur som. Jag skulle inte säga att det var ett feministiskt ställningstagande för mig att dejta flera yngre män (det är väl liksom det som är bestående beskrivningen av mitt sex- och relateratliv). Det är mer en läggningsgrej, en preferens. Men med tiden har jag uppfattat att det funkar väldigt bra ihop med min feminism. Hade jag vart lagd åt det hållet att jag skulle dejtat en äldre man åt gången hade jag ju såklart gjort det, men hade då behövt vara mer vaksam på jämställdhetsaspekten av relationen.

Så, varför är mina relationsmönster en feministisk praktik?

Jo. Dels är det ju normbrytande. Normbrytande är inte i sig nödvändigtvis bra, men normbryt gör det svårare att halka in i vanliga mönster. Dels hamnar man själv inte lika enkelt i beteendemönster som samhället säljer in. Dels hamnar inte omgivningen i dem och förväntar grejer av en i lika stor utsträckning.

Dels så är det ju så att ett problem med hetreromonogami är att kvinnor blir ekonomiskt beroende av män. (Och män behöver försörja sina partners som tjänar mindre, men det är ju inte mitt problem, och jag ska skriva om mina erfarenheter) Som flersam så är det svårare att bli beroende av en man. Jag kan fortfarande vara beroende av nån med bättre ekonomi om vi ska hitta på lyxaktiviteter, men vardagen bör jag själv, jag har koll på den, jag känner ingen press på att anpassa min vardag efter en enskild person. Såklart kan man göra det i tvåsamhet också, och såklart kan man vara beroende av en man även om man är flertal, men flersamhet underlättar det för mig. Flersamhet, och att de jag dejtat är yngre, så historiskt har jag oftast varit den som stått för lyxen.

Annan grej är detta att.... såhär. Jag tror på att man till stor del blir som person i kontakt med andra människor. Det är en grej jag verkligen uppskattar med flersamhet är att jag kan vara på så många olika sätt. Jag tror att i en monogam relation hade jag i större mån riskerat att omärkbart anpassa mig efter en man. I flersamma relationer blir jag mer flexibel, märker mycket tydligare när enskilda relationer påverkar mig negativt, och blir mer medveten om vad som faktiskt utgör den stabila delen av mitt jag. Det gör att jag inte lika lätt hamnar i destruktiva mönster som annars hade varit en större risk.

Ytterligare en bra grej är att omgivningen inte tror att jag tillhör en man, eller att jag är ansvarig för en man. När jag rätt nyligen hade en ganska tydlig primärrelation (vi hade dejtat uppenbart längst, umgicks mest, var ihop/pojkvän/flickvän) förväntades jag i större utsträckning hålla koll på honom. Typ att folk frågade mig sådant de borde fråga honom, om han kan komma på middag en viss dag eller så. Men även då fanns det inte samma förväntningar som hade funnits om jag inte dejtat andra.

Ytterligare en grej blir att jag och mina partners inte lika enkelt hamnar i vanliga förväntningar om vem som ska leverera vad i en relation. Även om jag skulle känna att mina partners har vissa behov så känner jag inte press på att just jag ska tillfredsställa dem.

...och så ser jag inte andra kvinnor som hot.

Att inte vara monogam gör att jag tvingas - och får - vara mer självständig. Det gör också att jag kan få närhet och få mig att känna mig viktig och uppskattad. Jag menar nu inte att ickemonogami är det enda framgångsreceptet. Men jag tycker att idén om hur heteromonogami ska se ut är full av fallgropar som känns otrevliga för mig som feminist. Att inte vara monogam gör att jag inte behöver vara lika vaksam och misstänksam i mina relationer. Jag kan slappna av mer och helt enkelt njuta av att möta trevliga människor jag gillar under former som funkar för oss.

onsdag, februari 18, 2015

Everybody knows I'm a motherfucking monster



Alltså, osammanhängande, behöver skriva av mig.

Har senaste dagarna bara badat i intryck rörande hur kvinnor förväntas vara trevliga som grundläge, uppfattas som otrevliga om de inte är det. Hur jag personligen uppfattas som otrevlig.

Studie om att män vill ha kvinnor som skrattar åt deras skämt, kvinnor vill ha män som får dem att skratta. Jag är fett rolig och jag är fett trött på att skratta åt tråkiga skämt för att folk ska få sin sociala bekräftelse. Låter ibland bli att skratta åt tråkiga skämt. Det är roligt. Det är humor. Att se precis lika lite road som man är när man inte tycker skämtet är kul.

Pratade om det med P, snubbe, vettig för det mesta.
"Jag skrattar inte heller med i tråkiga skämt" sa P.
"Men är du inte rädd för att verka otrevlig?" sa jag och mitt i det insåg vi båda och skrattade och ba "jajusste, för P ses inte som otrevlig om han inte skrattar åt ett skämt och ler precis hela jävla tiden, medan Tanja gör det looooool patriarkatet hashtag!".

Skrev nyligen på ett psykologforum om att jag tycker att det är fett jobbigt att få frågor om min härkomst när jag är oförberedd. Blev en jättefin bra tråd. Sen kom person och tyckte tråden behövde detta.

I samma forum postades ett klipp från teveprogram där man diskuterade att flickor inte får vara arga.

Krönika om att kvinnor i spelvärlden inte ens får vara arga.

Jag vill ha den här boken so bad.

På en av mina arbetsplatser har min vickperiod börjat gå ut, utan att nån sa att jag skulle få förlängt. Var lite orolig för detta då jag varit väldigt tydlig och öppen med att arbetsplatsen inte funkat särskilt bra. Fick nu förlängt maj ut. Innebar också att jag fick sitta i en timmes möte med chefens chef som avbröt mig ständigt. Jag sa till om det till slut. Liksom om några andra överkörningar. Nu har jag blivit upplyst om att jag har attitydproblem.

Ni vet, detta att kvinnor har låga löner för att de är dåliga på att löneförhandla? Kan ju vara för att folk inte vill jobba med kvinnor som förhandlar till sin fördel. Löneförhandling medför social kostnad.

Jag pratade om det med god vän inför. "Jag tror jag kommer bli av med ett av mina jobb nu" sa jag. "Varför?". "Jag är  tjafsig, säger ifrån högt när arbetsplatsen inte funkar". "Var det värt det?". Jo, det var det. Jag kan leva med mig själv. Jag sover gott på natten. Jag kan betala priset, så jag tar risken

En rimlig arbetsmarknad vore iofs trevligt.

Likaså att slippa det här jävla patriarkatet som inskränker mina möjligheter, som påverkar min ekonomi, som stämplar mig som otrevlig när jag säger ifrån, och bestraffar mig när jag inte gör det.

Jag läser en artikel om Kanye West och han hatar ju förvisso kvinnor, men jag känner ändå att det liksom är fullt rimligt att han är den enda manliga artisten jag bryr mig om.

Utan att gå in på detaljer så kände jag mig väldigt krävande och otrevlig i måndags. Fick sedan lite distans och insåg att personerna jag kände mig så mot hade helt ignorerat min existens, visat noll intresse för det, trots att de mycket väl visste att eventet handlade om samarbete.

Jag börjar luta mig mot att min nya regel i livet kommer vara att alltid strunta i att jag känner mig otrevlig. Ba köra på. För oftast är jag inte så krävande och jobbig som jag tror. Lika bra att chansa. Lika bra att alltid följa ilskan, för med distans är den nästan alltid berättigad. Lika bra att chansa.

Lika bra att bara vända på klacken och gå från människor som säger att man kommer längre med att vara trevlig. De har uppenbarligen inte märkt att jag har försökt vara trevlig. Att jag så gott som alltid börjar där. Jag blir otrevlig först när det trevliga inte funkar.

Och jag blir för övrigt inte ens otrevlig. Jag gör bara på ett sätt som hade setts som rimligt om jag var man. Men jag vet ju, om jag inte står upp för mig själv, så kommer ingen göra det. Ingen utom ett litet antal personer som fattar. Jag backar upp dem. Jag backar även upp folk som inte fattar ganska ofta. Om man ger upp förhoppningen om att ses som en trevlig tjej har man plötsligt en rejäl verktygslåda för förändring. Har man ingen trevlighet att förlora så kan man ta fajten för sig själv och andra.

Så till alla som bedömer mig otrevlig med ojämlika standard - sug min kuk.

Nej, vänta. Suga kuk är en bra grej.

Ni får inte suga min kuk.

Och jag har inte ens en kuk.

måndag, februari 09, 2015

Om psykiatri i ETC



Har skrivit en kommentar till en text om psykiatri i ETC, kom med i papperstidningen idag. Här är texten. Inget nytt för er, men ja.



Roya Hakimnias ledartext om klasskillnader inom den psykiatriska vården är angelägen och bra. Att få tillgång till psykoterapi inom ramarna för den offentliga vården är ofta svårt. För många personer blir hindren för många när är av lindrigare karaktär, och de får hjälp först när läget har försämrats. Jag förstår frustrationen och besvikelsen, men som psykolog som arbetar inom bland annat primärvården tänker jag ofta att besvikelsen delvis beror på orimliga förväntningar på vad vårdpersonal kan göra.

I texter som kritiserar vårdens hantering av psykiska problem påpekas det ofta att vården missar att dåligt mående kan ha att göra med rasism, sexism, otrygga anställningar och osäker arbetsmarknad, klassamhället, diskriminering. Läkartidningen har tidigare rapporterat att patienter är missnöjda när läkarna medikaliserar deras nedstämdhet och oro som egentligen är orsakade av miljöfaktorer. Hakimnia poängterar att i det nuvarande systemet får fattiga (särskilt kvinnor och transpersoner) “acceptera livets lott att inte få vara lycklig fullt ut.“ Jag har sett liknande kritik från såväl offentliga debattörer som privatpersoner i bloggar och på sociala media.

Som psykolog möter jag människor som mår dåligt på grund av yttre omständigheter. Jag möter dagligen personer vars behandling egentligen borde bestå av förstahandskontrakt på bostad, fast anställning, en vettig chef. Jag möter ständigt personer vars problem hade varit påtagligt mindre svåra i en värld där människor inte diskriminerades på grund av kön, etnicitet, socioekonomisk bakgrund, eller sexuell läggning. Men som psykolog kan jag inte erbjuda arbete, bostad, eller revolution. Jag kan erbjuda evidensbaserad terapi. Ja, jag behandlar samhällsproblem på individnivå, men det är det som är min roll på arbetsplatsen. På samma sätt kan man knappast klandra läkare som behandlar nedstämdhet eller ångest med medicin. Det funkar inte att komma till läkare och bli besviken på att den skrev ut läkemedel. Det är vad läkare gör, det är vad deras jobb är.

Hur mycket pengar vi i vården än får så kommer vi inte bygga fler bostäder, krossa patriarkatet, eller göra särskilt mycket åt att invandrade hamnar i utanförskap. Givetvis är det bra att som vårdpersonal kunna sätta in sig i sina patienters livssituationer och se patienters förutsättningar. Men det löser faktiskt inte grundproblemen. Det känns förstås förjävligt när en person är förtvivlad när hon kommer till mig, och besviken när hon lämnar mitt rum. När jag inte kunde göra mer än att lyssna, bekräfta att patientens miljö är skadlig, och sedan kanske erbjuda lite idéer om hur hon kan göra sitt liv lite mindre plågsamt. Men jag kan inte göra särskilt mycket mer. Inte för att jag är ett akademikerbarn som borde skaffa en analys, utan för att jag är psykolog.

Det finns många problem med svensk psykvård, och det är viktigt att tala om dem. Jag stödjer helhjärtat allt som syftar till att även personer med begränsat kulturellt eller ekonomiskt kapital ska få tillgång till hjälp mot psykisk ohälsa. Men det gäller också att ha rimliga förväntningar, annars kommer man alltid bli besviken för att vården erbjuder just individuell vård, och inte lösning på samhällsproblem.

You met me at a very strange time in my life.



Jag såg om min favoritfilm Fight Club nyligen. Jag kan återigen konstatera att den fortfarande är lysande. Den tar maskulinitet och säljer den tillbaka till männen, precis som Tyler tar fett och säljer tillbaka den i form av tvål. Att symbolen för maskulinaste filmen någonsin är en rosa tvål är för övrigt fantastiskt.
Men jag ska förstås prata om Marla igen. (Mina tidigare inlägg: 1, 2). För det första så är det ju ändå uppenbart att Tyler är byggd på Marla.

999FCB_Helena_Bonham_Carter_001.jpg (852×480)



Amen bitch plz. Bill och Bull. Lika som bär. Because they are the same person.

Hur som. Lite nya insikter från detta mångbottnade mästerverk.

Det blir också jättetydligt att det är så fakking synd om Marla. Hon är ju en strulig brud som ändå har sin shit together. Sen kommer den där snubben till hennes stödgrupper och börjar konfrontera henne och kräva saker av henne. Den sedvanliga analysen av Fight Club är ju detta att Berättaren blir Tyler för att han vill ligga med Marla. Jag har skrivit om att det inte stämmer förut. En annan sak som inte stämmer är att det dessutom är Marla som vill ligga med Berättaren, det är ju hon som raggar upp honom jätteuppenbart.

Apropå det. Det är ju mycket i filmen som är kul när man ser om den och vet att Tyler och berättaren är samma person. Det roligaste är dock när berättarrösten sveper över hur Berättarens liv med Tyler ser ut. "Go live in a delapadated house in a toxic waste part of town and you have to come home to this." säger han bittert när han kommer hem och vi hör hur Tyler och Marla har högljutt sex. Så. Fruktansvärt. Roligt.

I alla fall, Marla och allt brainfuck hon får utstå. För hon hade ju ändå ok koll på sitt liv, och sen kom "Cornelius" och de inledde nån form av relation som han beter sig extremt udda i. Och under tiden framstår marla som en irrationell krävande bitches-be-crazy-brud. Men till slut bryter Marla med tyler för det finns gränser för hur mycket brainfuck är okej. Vad händer då? Får hon vara ifred? Nej, hon blir förstås påhoppad av Berättaren/Tyler som bara måste talk it out och sätta henne på en buss. Att i det läget säga "Tyler, you are the worst thing that ever happened to me" är bland det rimligaste nån gjort nånsin. Och såklart så slutar det med att hon blir kidnappad och förd till ett hus där hon möter Tyler som just skjutit sig i huvudet.


Och här börjar min verkligen helt nya insikt om filmen. För vad händer då? Jo, Marla bli orolig och omhändetagande. Helt "Vad hände? Sköt du dig i huvudet? Gick det bra? Nejstackars". Inte det i situationen mer adekvata "Sköt du dig i huvudet? Du missade, motherfucker. Dra åt helvete, och låt mig gå". Återigen är det ingen som tänker på Marlas känslor, Marlas perspektiv. Inte ens Marla. Återigen är det Berättarens perspektiv som gäller, och honom är det ju kolossalt synd om. Han tar hennes hand, säger att allt kommer bli bra och att hon "met me at a very strange time in my life".


Och alltså, vet ni det värsta? Det börjar spelas gitarrmusik då. Snubbig jävla gitarrmusik. Som helt avviker från resten av soundtracket. För det vi bevittnar är hur patriarkatet förgör ännu en kvinna.

måndag, januari 19, 2015

Scott Aaronson eller nämen vafan nördar, väx upp









Jag kände att jag måste blogga om det senaste i genren snälla män klagar på att de inte fick gratis kuponger på kvinnor som unga.

Det började med en kommentar i ett blogginlägg av Scott Aaronson. Kommentaren går i genren "jag är feminist, men som nördig man är jag inte priviligierad". På detta har det kommit svar. Mer eller mindre trevliga. Det är alltså mot denna bakgrund det här ska läsas. Och allt jag nånsin skrivit om nice guys. Bara att söka på den här bloggen.

Här är lite lösa tankar.


1) Att nördiga snubbar är långt ner i makthierarkin är väl för feminismen en rätt väntad grej mtp hur hegemonisk maskulinitet konstrueras bla bla bla


2) Å vad jag älskar detta när manliga nörds snackar om hur de åtrådde kvinnor. För med kvinnor menas typ aldrig nördiga brudar med liknande intresse. Eller andra nördiga intressen. Dem ser man inte ens. Som kvinnor eller alls. Minns när man var nörd i tonåren och ens polare kollade Revenge Of The Nerds och sen såg man den själv och eh.... de manliga nördarna i filmen "får" snygga sororitybrudar, och slipper hänga med fula nördtjejer. Niiiice. Kul att va kvinnlig nörd när det är så kulturen ser ut. Kul att till och med nördkillar skäms för att bli sedda med en. Tack för den förnedringen, nördkillar. Gå nu och klaga för att ni inte fick ligga nån söt.



3) Skitkul när folk fantiserar nåt om att de hade trivts bättre i ett abstrakt förr då de hade blivit tilldelade en fru. För det är fan också en tid då man fick våldta folk inom äktenskap, genomgå förlossning utan bedövning, och inte få vara ansvarig för sig själv som vuxen, ca. Men visst, fantisera på, grabben.


4) Också fruktansvärt osympatiskt att dissa män som faktiskt fick ligga. Jag hävdar bestämt att svinshaming är mäns motsvarighet till slutshaming. I ca alla texter jag läst där män klagar på att kvinnor ligger med fel män (läs: inte han som skrev texten) står det att kvinnor låg med neandertalare, eller svin, eller as, eller allmänt män som bara vill ligga (OCH DET ÄR DÅLIT). Så jävla trött på det. Ja, när jag var ung och varken attraktiv eller framåt, så tänkte/sa jag också en massa dumheter om bruds som var attraktiva/framåt/fick hångla. Åååh sminkade bimbos! (Man säger inte ens bimbo längre, va?) Men nu har jag vuxit upp och slutat bete mig på detta sätt. Uppmanar genast män som klagar på att andra får ligga växa upp.




5) Kul fakta - fitta är inte en automat för belönande av progressivt beteende. Fitta är inte en naturresurs som bara får hamna i den goda sidas händer. Fitta är inte god karma. Fitta är en kroppsdel som sitter på vissa personer. Dessa använder den främst till att kissa med, blöda ur, och sex. Och ibland föda barn. Det är jättesurt att inte få kön, det fattar jag. Men det är inte strukturerat förtryck. Och det är dessutom grovt osympatiskt att vara sur på kvinnor för att de inte släpper till. Det är också osympatiskt att vara sur på kvinnor för att de inte anpassar sin feminism efter att du inte fick nåt.




6) Prata förihelvete med folk du är intresserad av. Nämen alltså på riktigt. Ja, social fobi är fett jobbigt, men man kan gå i behandling om det är det som är problemet. Är problemet att du kanske blir förödmjukad för att du visade intresse för nån "out of your league". Ja, jag tycker också att det är fett dumt att partnerns sociala status är viktig i liggbildning, men testa att ragga på nån på din egen nivå? Oj, nej, jusste, de räknas ju inte som kvinnor och knappt ens som människor och de finns väl inte ens. Men alla blir avvisade (forts här). Att bli avvisad är en del av att visa intresse.


***

Ja, jag vet att ofrivillig ensamhet är ett stort problem. Jag är helt för att öka mängden personer som får ligga, och ha nära relationer. Men även om du inte får ligga kommer du få en massa på köpet som vit man. Att du inte fick just parbilda tar inte bort alla privilegier från dig. Liggtorka är jobbigt, ja. Kan diskuteras ur genusperspektiv, ja. Men nej, det motbevisar inte feminismen att du inte fick tillgång till kvinnor du aldrig ens pratat med. Det passar däremot rätt bra in på sånt som feminister klagar på att du uttrycker ditt förtryck i att du inte fick kvinnor.

torsdag, januari 15, 2015

Says it feels like heaven to him


Jag älskar Lana Del Rey. Tycker att hon är riktig jävla poet och konstnär och det flyger helt över huvudet på de flesta. Vilket är bra, för annars hade hon inte varit så populär och spelats i radio. Frihet, och kvinnlighet, och destruktivitet, och nihilism, och allt. Lysande, djup, mångbottnad. Spännande. I samma forum där analys av kvinnlighetens villkor oftast innebär att nån skrivit en låt om att det är okej att vara tjock. Men jag orkar av någon anledning aldrig riktigt formulera vad jag tycker så mycket om, och exakt var det träffar mig. Jag vill inte heller. Jag vill skriva om ett litet stycke om Off To The Races.



Likes to watch me in the glass room, bathroom
Chateau Marmont, slipping on my red dress, putting on my makeup
Glass room, perfume, cognac, lilac fumes
Says it feels like heaven to him


Så här. Jag älskar hur hon monotont och oengagerat räknar upp allt detta som förr kallades för att göra toalett, och nu heter fixa sig. Sådär uttryckslöst som man räknar upp vardagssysslor, allt sånt man har automatiserat. Och sedan avslutar med att föraktfullt, ögonhimlande, konstatera att det för mannen i sången känns som himmelriket. Det som för hennes är rutin är för honom ritual. Han får insyn i en för honom hemlig värld, som så ofta i myter, i sagor. Han är häpen, förtrollad, han känner att han har råkat se någonting hemligt. Det är han som tittar, men det är också han som känner sig genomskådad. Lana fnyser, och låter honom hållas.

En man jag träffar kom hem från jobbet en dag, för flera månader sedan, kanske ett halvår. Han hade någon sorts kundmöte, så han var lite extra uppklädd. Han pratade om sin dag, jobbet, middagen, någonting vardagligt, och under tiden klädde han ned sig. Tog av sig kavajen. Utan att vara medveten om det, på rutin, knäppte upp skjortkragen och manschetterna. Jag minns inte ens vad han gjorde, egentligen. Jag minns bara att det rörde upp någonting i mig. Jag blev så tagen av de små invanda rörelserna att jag skrev om det till en vän. Försöka förklara det som hände. Jag minns inte ens vad han gjorde, men jag minns känslan. Samma känsla som jag kan få av att se på när han rakar sig. Jag vill bara stå tyst och titta och inte röra mig en millimeter. Men jag klarar nästan inte den intimiteten. Istället överdriver jag nyfikenheten och skämtar någonting om att jag växte upp utan pappa.

torsdag, januari 08, 2015

We raise girls to see each other as competitors



We raise girls to see each other as competitors
Not for jobs or for accomplishments, which I think can be a good thing
But for the attention of men

En sak som feminismen gjort med mig senaste året är att jag blivit en mycket trevligare person. Jag har nämligen bestämt mig för att sluta tävla med andra kvinnor och istället alliera mig med dem. Jag gillar mig själv mer när jag gör så.

Jag tänker att vi lever i ett samhälle där mäns uppmärksamhet och godkännande värderas högre än kvinnors. Jag tänker att det leder till att kvinnor motiveras att vara otrevliga mot varann för att få den lilla uppmärksamhetskvoten som finns till för kvinnokön. Det kan bara finnas en kvinna åt gången, så man är otrevlig mot andra brudar, man hävdar att man inte är Som Andra Kvinnor. Jag har inget emot att konkurrera med kvinnor, men jag vill inte tävla med dem som kvinnor.

Så jag har blivit en bättre människa. Jag är inte lika bitchig. Jag försvarar andra brudar när de blir skitsnackade bakom ryggen. Jag lyfter fram andra kvinnor. Jag berömmer och pratar gott om. Jag försöker se till att kvinnor inte trycks ned på grund av att de legat med för många, eller inte ligger alls, eller ligger med "fel" personer. Jag försöker att hantera utseende på andra brudar som kompetens. Jag försöker att inte dissa när kvinnor spelar det spelet, för jag fattar att det är lätt att hamna där med tanke på hur världen ser ut. Man fostras in i att oprovocerat slå mot alla kvinnor som råkar finnas i närheten, utifall att.

Jag kan inte säga att jag alltid lyckas, men jag har blivit bättre. Det gör mig glad, jag vill vara en person som kommer ihåg att den verkliga fienden inte är andra kvinnor.

Typ i förrigår kom jag att tänka på en väldigt självklar grej. Det här projektet hade varit mycket svårare för mig om jag hade varit monogam. Det har nog alltid varit så, men jag har på sistone dejtat en populär snubbe och det har blivit extra uppenbart i och med det. Hade jag försökt hålla honom för mig själv hade jag scannat av varenda brud i hans härhet och skjutit ned dem så att de inte hade trott att de är lika bra som jag, och alltså i förlängningen inte förtjänar en lika bra partner som jag förtjänar. Det handlar egentligen inte ens om ifall jag tror att han skulle kunna vara trogen eller ej, det handlar om att jag hade undanröjt hot innan de ens kunde bli hot. Jag mår nästan fysiskt illa av att tänka hur lätt jag skulle kunna bli den personen.

Istället för att trycka ner andra kan jag nu fokusera på att lyfta upp mig själv. Göra saker jag är nöjd med. Känna mig #fab och omge mig med personer som känner sig #fab, och se till att dessa personer blir ännu mer #fab. Jag kan fokusera på att lyfta upp andra. Jag kan fokusera på att vara en bra partner, snarare än att visa att jag är en bättre potentiell partner än andra potentiella partners.

Klart att på nån teoretisk nivå kan nån komma och försöka få min karl att lämna mig för henne. Blir det ett hot så får jag väl kavla upp ärmarna och work some magic. Men hade jag försökt vara monogam hade jag ständigt hållit koll på kvinnor runt min partner (höll seriöst på att skriva "mina partners", är så van vid det nu). Jag hade skjutit, och tryckt ner, och förgiftat, och sänkt - förebyggande. Så de inte ens skulle få för sig att utmana.

Jag menar nu inte att det är en nödvändig konsekvens av monoamori hos alla individer. Men jag hade fan varit ett as. Hade vart en There Can be Only One-brud. Konkurrerat med andra fantastiska kvinnor runt mig. Mått kasst för att jag faktiskt inte är bäst på allt. Nu är det istället som när Beyoncé och Nicki Minaj ba tar och kör ihop  

måndag, december 29, 2014

What if I told you att sex inte är nåt dåligt

Här är en kul artikel om rimming från Gawker. Kul att läsa om man gillar att fundera på sextrender. För visst är fan rimming nåt som är rätt on everyone's lips nu, medan analsex med penis känns jävligt passé? Men hur som, jag tänkte prata lite om sex överlag, och hur man kan se världen om man inte betraktar sex som nåt dåligt. Jag tänkte på det vid följande stycke.
While hip-hop culture's varying portrayals and performances of masculinity are often criticized as being regressive and restrictive—particularly when it comes to sex—the recently popularity of "eating booty" among rappers and rap-fans demonstrates the ways that hip-hop can be a space for progressive, even transgressive discussions about black pleasure, masculinity and sexuality. [...] In the context of contemporary rap music—where sex talk is often more about asserting dominance than giving pleasure, and the female partners are nameless hos and groupies—this is a profound stance.

Brasklapp först - jag är inte så jätteinnördad i hip hop. Mitt musikintresse är överlag rätt ytligt. När jag talar om musik talar jag alltså som främst en konsument av mainstreammusik. Men i det mån jag konsumerar musik så är hip hop/r'n'b (ofta i popversion, men likväl med rötter i de genrerna) det jag mest lyssnar på, samtidigt som att det är rätt få i mitt umgänge som gör det. Och jag inser nånstans att den vanliga uppfattningen om genrens sexskildringar är ofta att de är extremt kvinnoförnedrande och dominant. Det fattar jag ju, man hör nåt om bitches och hos. Klart det inte låter så peppande utifrån. Fast ju mer jag lyssnar desto mer lyssnar jag för att jag för en gångs skull hör sexskildringar i popkultur som jag kan skriva under på.

Den här omgången av den här tanketråden går väl dock tillbaka nån månad när jag tänkte "är inte fittslickning jävligt hip hop?". Jag funderade lite och frågade Anders HJ. HJ är min bästa person att prata popkultur med, för han är popkulturnörd. Dessutom är han en av få personer som ser mitt intresse för sex som vilken annan hobby som helst, och naturligtvis även det en del i det popkulturella pusslet. När jag lyckas ligga på nåt särskilt konceptuellt sätt messar jag HJ och han fattar. Så jag messade och frågade detta om fittslickning och hip hop. Han svarade att det naturligtvis stämmer. Dock att det delvis beror på att hip hop överlag är mer explicit med sexpraktiker*, medan andra musikgenrer ofta är mer antydande.

Och ja ba fuck antydande. Det är ju det jag gillar. Jag råkar ju tycka att sex är nåt bra, och det råkar vara ett av mina största intressen i livet. Jag tänker ofta på Valerie Kyeyune Backströms formulering "Alla ville knulla och det var fint.". Ja. Tack. 

Sedan åt jag lunch med HJ för några dagar sen och vi återkom till ämnet. Vi kollade genom min provisoriska Spotifylista "låtar om oralsex" och kom in på Love Again**. HJ sa att när han först hörde låten tänkte han bara "suck, vuxna män" sagt i sån där *väx upp, du är inte edgy*-ton. "Men sen" sa HJ "kom hennes vers och då blev allt helt annorlunda". Och jag håller med, för jag tycker "he want this clit in hos mouth all day" låter jättetrevligt och relaterbart. Jag känner mig, ursäkta feministklyschan, stärkt. Men jag blir jätteglad när jag hör "she got that dick in her mouth all day". Det låter som ett väldigt trevligt sätt att leva bort en helg på.

Och vi är tillbaka till det här med att beskriva sex explicit, och @kitsunekills artikel. Hon skriver "Är det by default sexistiskt att vilja ligga med någon? Är det mindre sexistiskt om man vill göra det under månljuset?". Ja ja ja! För alltså, vi lever i ett sexnegativt samhälle. I detta samhälle finns det en bias att explicita sexskildringar är i sig dåliga. För att det handlar om sex. Kyeyune Backström nämner Ansiktet och jag stör mig fortfarande på att deras största hit - Äckligt - inte beskriver vad sjutton de gör egentligen. Jag har inte orkat lyssna på nåt mer av Ansiktet. Det är säkert skitprogressivt. Jag känner bara att jag har begränsat intresse för musik, och här hänger en mainstreamartist som släpper en singel vars fjärde rad är "eat my ass like a cupcake", och det är så jävla mycket mer intressant. Jag tycker sex är nåt bra, och om man utgår från det så blir texter om kuksugning plötsligt inte feminismens motpol. ***

Jag tänker också på raggning och engångsligg, och härifrån kommer det bli cishetero som fan, sorry. Raggningsteknik på teorinivå är en av mina största guilty pleasures. Jag läser i perioder massor med PUA-bloggar. Jag läser också mindre sekteristiska skrifter om raggning. Och så diskuterar jag detta med människor i min omgivning ibland. Ofta väcker det rätt negativa reaktioner. "Det känns manipulativt" säger en del. Jahapp, så de som inte är naturbegåvningar på att få till det, hur ska de ragga? För vi är väl ändå överens om att vissa råkar ha rätt utstrålning, och de använder ofta alla "teknikerna" intuitivt och naturligt. Vad skulle i så fall vara problemet med att någon gör det medvetet?

Och här nånstans hamnar vi ofta i en olöslig position där båda blir upprörda. Personen jag pratar med säger att det känns obehagligt att man lurar in personer (=kvinnor) till att ha sex. Jag hävdar att nu får man det att låta som att sex är nåt dåligt. För vad dessa raggningstekniker ofta handlar om är att man utgår från att de flesta vill ligga. Det man använder teknikerna till är att få personerna att vilja ligga med just dig. Nej, det är klart att det inte är okej att ljuga eller pressa. Men när jag hör kritik av "medvetet raggande"**** så bygger argument ofta på att problemet är att man försöker få till sex. Om man inte ser sex som nåt dåligt, fuck är problemet då?

Samma sak gäller naturligtvis manspersoner som är flörtiga och öppna för att ligga runt. Jag har tidigare skrivit om att uppfattningen att kvinnor blir skuld/skambelagda när de ligger runt medan män blir hyllade inte stämmer. Som jag uppfattar det är manliga motsvarigheten till "slut shaming" nåt i stil med "svinstämpling". En snubbe kan behandla sina kvinnliga sexuella partners hur bra som helst, men ändå ses som ett svin, helt enkelt för att han har korta/många sexuella förbindelser*****. För nånstans utgår man från att sex är nåt dålig.

När jag tänker på dem män jag känt som haft lätt att få till det utan att få någon större svin-/slamprykte så har det påfallande ofta handlat om män som varit ovanligt sexpositiva. Personer som sett sex som en kul aktivitet, nåt man gör tillsammans, någonting som kvinnor inte behöver luras eller övertalas till. Män som inte känt nåt behov av att antyda att det kan bli en relation av det hela, för de har sett sex i sig som nåt bra. Män som inte har skämts för eller försökt dölja att de tycker att sex är väldigt trevligt.

Och nu säger jag ju inte att raggningskultur, eller heterosex, eller hip hop blir helt oproblematiska om man bara slutar se sex som nåt dåligt. Jag säger bara att det är ganska mycket som blir väldigt annorlunda. Och väldigt mycket blir påtagligt trevligare. Om ni dock känner att det är roligt att vara mig som blir pepp av dick in her mouth all day, så kan jag meddela att jag har blivit allt mer benägen att lägga märke till att allt som kallas för romantik är propaganda för monogami och stalking. Det försvårar seriöst min popkulturkonsumtion avsevärt. Finns det nåt filter så vill jag ha.

* HJ sa inte just ordet "sexpraktiker"
** För att se videon på YouTube behövde jag genomlida reklamsnutt om nån av Fredrik och Filip som skulle få en egen Bob Dylan-konsert och det var verkligen helt antites till allt jag står för och skriver om i det här inlägget.
*** Som dansare tycker jag förresten att det är rätt kul även med alla beskrivningar av strippor. För om man lyssnar så beskrivs de ofta som kompetenta i egenskap av dansare. Tipsa mig gärna om gitarrsnubbar som ingående beskriver kvinnliga dansares utförande av svåra danstekniker så kan jag tänka mig lyssna på gitarrsnubbe.
**** Åjävlar vad mindfulness det lät...
***** Jag har inga förstahandserfarenheter, men jag hört att polymän inte sällan får kommentarer som antyder på att det anses svinigt av dem att ha flera kvinnliga partners

onsdag, december 24, 2014

Деньги правят миром, и тот сильней, у кого их больше.

Displaying Screenshot_2014-12-24-16-10-10.jpg 

God jul!


För att komplicera detta ytterligare: Allt är inte omfattat av rättvisa och att försöka förklara skeenden med detta är att upphöja rättvisa till något sorts gudsbegrepp. Tyvärr gör folk detta. Tidigare var saker som de var för att Gud ville ha det så, nu söker folk förklaring i rättvisa. Naturen är inte rättvis, men den är inte heller orättvis. Den omfattas helt enkelt inte av de begreppen. 
Solen går inte upp för att det är rättvist att den gör det. 
Folk förväxlar ofta "vad jag vill" med "vad som är rättvist". Eftersom alla ser sig själva som rättvisa, så blir givetvis en situation där de inte får som de vill djupt orättvis, även om det som sker har mycket lite med rättvisa att göra, och även då tenderar de att ha en väldigt enögd syn på vad som är rättvist.
Kort sagt: "När jag får som jag vill så är det rättvist. Annars inte."
Ta till exempel lön. Är min lön rättvis? Låt oss säga så här - jag får alla mina pengar av folk som ger den till mig av egen fri vilja. Jag är inte skattefinansierad, så ingen behöver bidra till min lön under hot om straff. Ingen, förutom den som ger mig pengar, får mindre på grund av att jag får mer. För mig betyder det "tillräckligt rättvis". Mina pengar är lika ärligt intjänade som de pengar en rumänsk tiggare lyckats skrapa ihop. 
Betyder detta att de som tjänar mindre är lata? Inte nödvändigtvis, men jag har observerat vissa drag som definitivt hänger ihop med lägre inkomst. 
Precis som du, Tanja, har identifierat saker som gör att vissa inte vill ha sex med vissa andra. Är det rättvist att du ska få ha så mycket sex och vissa andra inte det? Tillräckligt rättvist, om du frågar mig. Vad jag vet går du inte ut och gör något mot någon annans vilja. Jag vill definitivt inte driva någon sorts fördelningspolitik på det området.
Vad jag förstår vill du ha högre lön, och att så inte sker är fel. Helt uppenbart är att hur mycket du arbetar inte spelar någon roll.
Tanja, det här är "nice-guy" tänket, omvandlat till det ekonomiska. Du har rätt i en sak - det handlar inte bara om dig. Men det handlar inte om slumpen: det handlar mycket mer om hur mycket pengar någon annan är villig att avvara för det du gör, och långsiktigt för dig egna utveckling mer om vad din reaktion på detta är.
Du har tänkt och skrivit mycket om samlevnad, och även om jag blir illamående av att dra paralleller mellan sex och ekonomi så finns det en aspekt som jag tror att du borde applicera mer på ditt ekonomiska tänkande, för du applicerar den mycket bra på samlevnad och jag har lärt mig mycket av dig: Att det handlar väldigt mycket om vad andra människor vill, och det är inte trivialt att få sin vilja fram - om det ens går att tala i termer att att få igenom sin vilja.
Jag tror att du skulle få en bättre bild av vad som omfattas av rättvisa och hur mycket i så fall. Kanske inte så snäv som min, men du kommer nog att kunna dra linjen baserat på något annat än just hur mycket folk tjänar.
Jag fick detta genomtänkta svar på mitt förra inlägg, och det jag ville svara var så pass viktigt (och långt) att jag tyckte att jag skulle skriva ett eget inlägg av det.

För det första är det ju mycket som inte sker enligt rättvisa som princip. Det handlade ju mitt förra inlägg helt och hållet om. Att man så gärna vill se rättvisa i allt. Men ja, hursom. Detta med löner och ekonomi.

En anledning att inte jämföra ekonomi med sex är att sex inte är grunden till ca allt i vårt samhälle, medan ekonomi är det. Ens tillgång till 1) pengar och 2) nationalitet. Dessa två grundas i extremt mycket slump och gamla puckerier. Jag kommer fokusera på den första nu.

Hur mycket pengar man har tillgång till avgör extremt mycket i ens liv. Det avgör vilka förutsättningar man har. Det avgör vilka sjukdomar man kommer få, och hur farliga dessa blir. Det avgör ens möjlighet att förflytta sig rumsligt. Det avgör vilka livsval man kan ta, hur ens relationer ser ut. Tillgång till pengar avgör hur man kommer leva, och hur (och när) man kommer dö. Inte i varje detalj, förstås, men i extremt hög grad.

Sex är kul. Sex är nice. Men hur mycket sex jag har kommer inte påverka mina möjligheter att välja utbildning. Inte påverka min möjlighet att förflytta mig över jorden. Inte påverka hur jag har möjlighet att bo. Inte påverka om jag kan få vård om jag blir sjuk. Det påverkar naturligtvis hur bra jag mår, det påverkar mina nära relationer, men det rör sig om på det stora hela ganska marginellt inflytande över mitt liv i stort. Väldigt lite kommer förändras om jag halverar mitt liggande.

Min ekonomi påverkar däremot mitt sexliv jättemycket. Min lön har påtagligt mycket mer inflytande på mitt sexliv än tvärtom. Min ekonomi tillåter till exempel mig att inte arbeta schemalagd heltid, vilket gör att jag är mer utvilad och kan ligga mer än om jag hade lägre lön i grunden. Min ekonomi tillåter mig att bo i storstad, ensam i en lägenhet med hyfsat bra kommunikationer. Min ekonomi tillåter mig att resa. Min ekonomi tillåter mig att själv finansiera min vidareutbildning i sexologi, vilket iofs inte är knulleri i sig, men ytterligare ett uttryck för mitt intresse för sex. Min ekonomi tillåter mig att inte vara beroende av heteromonogama relationer. Om min lön eller inkomst halverades hade jag inte kunnat upprätthålla mitt sexliv.

Ser man till enskild individ så är det förstås så att hårdare arbete och mer pengar förmodligen har någon form av samband. Ser man till en arbetsplats är sambandet svagare, men finns nog också. Men ju större skalan är desto mer uppenbart det blir vilket jäkla godtycke det råder i hur mycket folk tjänar och hur mycket/hårt de jobbar.

Oavsett om jag jobbar i privat eller offentligt finansierad sektor så är jag inte frikopplad från de stora ekonomiska sammanhangen. Att jag kan plocka ut min lön beror på att andra människor får väldigt lite för sitt slit, i vissa fall under hot om våld. Jag är psykolog och mitt jobb är ändå rätt soft. Samma arbetsplatser städas av personer som får betydligt mindre pengar för betydligt slitigare arbete. Man åker taxi eller kollektivtrafik som körs av personer som tjänar sämre. Man använder teknik som produceras i länder där arbetskraften är billigare och en arbetsdag kan vara lång. Man köper mat som producerats av folk under hemska förhållanden. Man lever i ett land där skogen planteras under slavliknande förhållanden. Man föder barn på klinik där personalen bränner ut sig för pisslöner.

Och dessa människors "fel" är ofta att de råkats föda på fel ställe. Ha fel hudfärg. Inte ha tillgång till utbildning, eller ekonomisk möjlighet att investera i en. Ha utbildning, men inte få använda den i ett nytt land. Inte ha råd att flytta till annat land. Vara desperata nog att jobba långa slitiga dagar för usel lön. Jobba inom yrken som behövs trots kassa villkor. På det stora hela hänger mycket på ren slump, och ingens händer är rena.

Och högre lön, högre inkomst, tillgång till mer pengar, det är inte en av många variabler som påverkar livet. Det är ett av de viktigaste. För det påverkar ens möjligheter till i stort sett allt annat. Det kanske inte är så uppenbart om man jämför personer med hyfsat lika tillgång till pengar, men det blir mer uppenbart ju större skalan är.

Ja, jag skulle gilla högre lön (eller någon annan tecken på att min arbetsplats tycker jag är personal värd att behålla). Men jag har också alltid betalat skatt utan att säga pip. Jag är också oändligt tacksam för allt jag fått gratis, och har hyfsat bra insikt i min del i sammanhanget. Jag har tillräckligt rättvis lön i ett riggat spel. Och det påverkar min och andras tillvaro mycket mer än att jag får tillräckligt rättvist med ligga.