måndag, november 17, 2014

Чем я тебя породил, тем я тебя и убью*


Fanny Åström har skrivit om kuken som ett vapen att hota med. Detta var alltså i kontexten att feminister anklagas ofta för att ha fått för lite kuk, och hotas samtidigt med att få kuk. Det kom å andra sidan en kommentar om att det inte är ett hot om sexuellt våld, utan en kommentar om att feministen skulle va mindre sur och gnälla mindre om hen bara hade ett mer tillfredställande sexliv.

Jag sitter på FAKTA och hävdar att det är båda. Och mer därtill.

Alla sidor i alla debatter anklagar motståndarsidan för att vara bittra eftersom de ligger för lite. Feminister anklagas för att va bittra för att de ligger för lite. Antifeminister anklagas för samma sak. #Gamergate-riddare skulle inte bry sig om etik i speljournalistiken så pass mycket om de nån gång fick sig lite kön. Dessutom är "få ligga" kodord för "vara populär och ha status" oavsett hur mycket man egentligen får ligga.

Men när personer som uppfattas va kvinnor får kommentarer om kuk är det ofta även som ett hot. För kuken är ett vapen, det vet man ju, inte minst om man uppfattas vara kvinna i den här världen. Folk skickar ju förihelvete kukbilder till skribenter som behöver tystas lite, och inte fan är det för att ge dem lite trevlig porr. Skribenter hotas med att få kuk mot sin vilja, och det är inte heller en önskan att de hade ett bättre sexliv så de slapp va bittra haggor.

Och jag tänker bara, jävlar vad det inte kan kännas helt lugnt att ens kön framställs som antingen ett vapen eller som ett universiellt problemlösande sonic screwdriver.

Jag är då själv försedd med en snippa, och jag tycker fan det är trist att mitt kön framställs som en gåva att bara ge till de värdiga. Det är ju ändå en rätt stor grej att fitta är nåt jag bara ska ransonera till snälla män som vill ha relation. Annars belönar jag fel personer, eller låter bli att belöna rätt personer (läs Åström igen eller sök "nice guys" på min blogg!). Eller felanvänder fittan. I det sättet att tala finns det inte så mycket utrymme för att fittan finns där för mitt höga nöjes skull och jag ska använda den på sätt som känns sköna för mig, punkt.

Men det finns det här andra sättet att tala om fittan också. Att min yoni är min källa till njutning, och visste ni att klitoris innehåller fler sköna nervändar än en penis? Det sättet. Det är nice. Och så är det typ ingen som skulle se en bild på min fitta som ett hot om våld, vilket också är nice.

Och här är jag kanske lite blind eftersom jag inte själv är försedd med penis, men jag tycker det är rätt sällan kuken framställs som en kroppsdel som kan skänka resten av kroppen en massa häftig njutning. Kukfolk uppmanas inte att lära känna sin penis på det sättet fittfolk uppmanas att lära känna sin vulva. Ståndfail hos kukfolk kopplas samman till deras förmåga att genomföra ett samlag, och att överhuvudtaget prestera manlighet. Det kopplas egentligen väldigt sällan till deras möjlighet att få njutning.

Jag tänker på alla opålästa diskussioner om erektil dysfunktion jag sett i feministiska sammanhang. När nån hävdar att Viagra är ett tecken på att Big Pharma struntar i kvinnors sexualitet, och att snubbar minsann inte ska tycka att deras kuk står i centrum för sex för man kan faktiskt ha sex på andra sätt. Och där nånstans lyser det genom att kuken i detta sammanhang ses som nåt man genomför vaginalt samlag med, inte som en kroppsdel som ger njutning till bäraren. Det finns liksom noll förståelse för att en erigerad penis är påtagligt mer mottaglig för sexuell njutning än en slak. Att erektionsproblem inte bara försvårar (inte nödvändigtvis omöjliggör) samlag där penis omsluts av vagina, utan sexuell njutning över huvud taget.

Jag har ju också själv haft sex med kukpersoner, och då och då händer det att erektionen inte infinner sig. Det tas förstås olika från gång till gång, men jag uppfattat det som att besvikelsen över att själv inte få njuta vida överskuggas av rädslan att jag inte kommer bli tillfredsställd, eller att jag kommer bli besviken. Jag har upplevt att när det blivit klart att jag egentligen inte bryr mig så mycket så har det uppstått påtaglig ångestlindring. Istället för att penisen skulle stå upp som principsak flyttades fokus på att ha det maximalt skönt och roligt. Vilket ofta har lett till erektion såklart. I absolut värsta fall leder det till maximalt skönt och roligt.

Jag tror mina erfarenheter kan till en del generaliseras. Och om jag utifrån egna erfarenheter skulle generalisera fram sextips så skulle ett av dem vara att se kuken som primärt en del av kukbäraren som vid rätt smekning kan leda till väldigt mycket njutning. För kukbäraren. Primärt för kukbäraren. Att det ofta är skönt för mig är en bonus. Kuken är inte primärt ett verktyg för partnerns tillfredsställelse. Kuken är verkligen inte ett vapen. Kuken är inte kvitto för manlighet. Kuken är inte rekvisita för att spela upp korrekt sexualitet.

Kuken är en kroppsdel som ofta är väldigt känslig för sexuell beröring och kan med rätta smekningar leda till väldigt mycket njutning för bäraren. Jag önskar att detta var det huvudsakliga sättet att prata om penis i sexsammanhang.

*I Gogols Taras Bulba dödar huvudpersonen sin son med orden "jag födde dig, så jag dräper även dig" typ. Citatet är även känt i den något omskrivna varianten "det jag födde dig med ska jag dräpa dig med", vilket alltså är rubriken på detta inlägg obs rolit

måndag, november 03, 2014

Polypodden och på temat om poly som svårt

Jag gillar inte podcasts som format, kan inte fokusera, vill kunna ta in info i eget tempo. Men detta avsnitt av Polypodden är lysande. De intervjuar en monoperson på precis samma sätt som de intervjuar polys i tidningar, på precis samma sätt som polys får frågor privat. Punchlinen håller avsnittet ut. Och när de låter särskilt otrevliga så är det mycket möjligt ett citat från en intervju med mig. Väldigt obligatorisk lyssning för dem som inte fattar varför jag som poly känner mig så jävla utpekad och skambelagd. För precis så är det. Precis fucking så.

Sen tänkte jag skriva lite mer om en annan grej som jag tänkt mycket på, som även kommer upp lite i avsnittet. Kommer alltid upp. Detta att poly per definition skulle vara svårare än mono. Att poly är till för särskilt stabila och upplysta människor. Sådär krävande och exkluderande.

Ok gaaais. Såhär, va. Alla klarar inte av en heltidsrelation. Av helt olika anledningar. Man vill kanske inte. Man kanske har jättestort behov av egen tid. Man kanske inte orkar folk så ofta. Man kanske har det tufft i livet och har rätt lite energi till sånt. Man kanske orkar ses typ en gång i månaden. Man kanske vill bo isolerat på landet större delen av tiden. Man kanske inte är intresserad av sex.

Men man kanske vill ha en långvarig stabil fin relation ändå. Hur stor chans har man, liksom, om det är monogami som ska gälla? Jag skulle spontant säga att det ser kefft ut att man ska få sin långa relation om man inte kan/vill/orkar ha den så intensivt. Jag känner spontant att monogami som relationsformat är väldigt exkluderande för sådana personer. Jag känner spontant att monogamin är väldigt krävande och exkluderande på det sättet.

Men det pratar man såklart inte om så mycket. Låt hellre folk va ensamma, om de inte pallar heltid. Låt oss låtsas att alla vill och kan bygga heltidspar. Jättefint. Inte alls taskigt. Inte alls en massa kärlek, sexualitet och ömhet som inte får uttryckas på grund av detta. 

tisdag, oktober 28, 2014

Tre saker jag lärt mig om relationer av att vara i relationer



Jag stirrade länge på bilden och tänkte "hur faaaan blir det där 'yolo'????"


Kanske banalt. Kanske självklart. Men dessa tre saker är sådana där ögonöppnande insikter jag fått av specifika personer i specifika relationer.

Relationer tar slut och man kan leva med det

Jamenja, jag har ju alltid fattat att relationer kan ta slut. Fast precis som många andra har jag haft bilden av att detta ska hanteras med att man liksom blundar och kör ändå. Sedan hamnade jag i en relation som från början, uttalat, skulle ta slut. Den var väl inte så seriös från början, så då var det ju lätt att säga så. Sedan blev den seriös och det fortsatte vara lätt att säga. Min favvohobby blev att på frågor "har ni vart ihop så länge, när ska ni flytta ihop?" svara "vi ska inte flytta ihop, vi ska göra slut". Jävlar det blir intressant stämning om man säger så.

I den relationen har vi kunnat prata framtid, fast en framtid då vi inte längre är ett par, utan gamla vänner och jag är cool vuxen förebild för hans barn. I den relationen har vi kunnat prata om hur slutgörandet sannolikt kommer att se ut. Så har jag tänkt i mina relationer sedan dess. Det har gjort mig oerhört mycket tryggare i relationerna. Det har gjort slutgörandet mycket enklare att hantera. Det har för all del också lätt till romantiska uttalanden typ "åh den här relationen funkar så bra, jag vet inte ens varför vi kommer göra slut!".

På ett större plan var det så jag lärde mig hur man lever fast man vet att man ska dö.

Det är beteendet som räknas

*ler KBT*

Människor menar så jäkla olika saker med kär. Jag tycker att kär är förälskad, men älska är en annan sak. Andra tycker att kär och älska är samma. Jag vet förresten inte ens hur kär känns längre, jag tänker att tyckaom är min nya relationskänsla. Trivsmed. Blirgladav. Asbra känslor. Bästa känslorna. Och en gång i en relation där jag tyckte jag var kär så sade motparten att han inte var det, och jag kände bara - och..? Jag borde ju blivit ledsen, eller problematisera ojämlikheten, men jag brydde mig faktiskt inte alls. För det jag brydde mig om var hur personen var mot mig. Och när jag är med någon spelar det väl egentligen noll roll vad jag känner exakt i vilken nyans. Det är liksom mitt bekymmer och min interna angelägenhet. Det som gör relationen är ju inte mina känslor, det är vad jag gör. Inte hans känslor, utan vad han gör. Känslor finns, absolut. De är värda att ta på allvar, och känna, och kanske kommunicera till varandra. Men sedan han som inte var kär är detta sekundärt för mig. Det blir lättare att vara kär. Det har blivit lättare att vara kär i.

Man behöver inte vara kär hela tiden

Jag tror det gick till såhär. "Är du kär i mig?" frågade jag. "Ibland" svarade han. "Smart!" sa jag.

Nej, den här dialogen utspelade sig över längre tid, det här är en kort stiliserad sammanfattning. Men när han sa detta om att vara kär ibland, då blev jag lite ställd över hur rimligt detta var. Fast jag aldrig hade hört eller sagt det förut. Man pratar om det när man pratar långa relationer. "Man kan ju inte vara kär jämt, känslorna kommer och går lite" betryggar man personer vars äktenskap inte är som en gång på dansbanan. Kortare relationer har jag inte riktigt hört detta om. Fast om man tänker efter så är man väl nästan alltid kär ibland. Att vara kär jämt och ständigt är ju den där maniska passionen som väl har sina sidor, men som oftast inte håller i särskilt länge i och med att tillståndet är fruktansvärt påfrestande. Att vara kär ibland skulle jag gissa är vad som händer i de flesta fall. Nu när detta har sagts känns det fruktansvärt självklart. 

söndag, oktober 26, 2014

Att ses som den onda sårande kraften

I ett seriöst sammahang på Internet där jag hänger har det nyligen ställts en fråga om huruvida en mono och en poly kan vara ihop långvarigt. Ingen av dem som svarade var en rövhatt, vilket var trevligt. Det blev på det stora hela en bra konstruktiv diskussion.

Men.

Det var naturligtvis flera personer som påpekade att om dessa två ska kompromissa och acceptera varandra i en relation är det viktigt att monot på riktigt accepterar och inte känner sig pressad och kör över sig själv.

Det var också i ungefär samma veva som jag läste en studie om hur folk i samtyckande ickemonogama relationer må lika bra som folk i monogama. Jag har sett detta begrepp - samtyckande ickemonogami/consensual nonmonogamy - ca en miljard gånger i forskning och samtal om ickemonogami i seriösa sammanhang. Jag kan inte minnas något tillfälle där man i samma sammanhang kallat monogami för samtyckande monogami/consensual monogamy.

Jag skulle kunna skriva en analytisk analys av detta nu, hur normer fungerar och varför vi aldrig talar om att även monogami är nåt att samtycka till. Men jag ska skriva personligt. Jag är ju trots allt det där polyt som kan hamna i relation med monogama. Jag är polyt som alltid hört att det är viktigt att den monogama inte körs över. Och det gör nåt med mig.

Det gör att jag får skuld- och skamkänslor och mår piss. Det gör att jag känner mig som en dålig människa, som en förövare. Det gör att jag känner att jag borde bära långt över 50% av ansvaret i en parrelation. Det gör att jag känner mig ensam och oskyddad.

Jag är ansvarsfull person när det kommer till relationer. Jag leker inte med andras känslor för skojs skull. Jag är mån om att mina partners mår bra. Jag frågar hur de vill ha det, jag förutser saker som kan hända och förbereder mina relationer på dem. Det är viktigt för mig att vara ansvarsfull i relationer. Det är nånting som för mig självbild är långt viktigare än att jag inte är monogam. Därför blir jag extra sårad när det ständigt trycks på att jag är skurken. Därför gör det så ont.

Inte varje enskild gång någon månar om den monoamoröses rättigheter. Men i längden. Då och då rinner det över.

Det gör ont att så många utgår från att just mitt sätt att känna är det sättet som kan såra människor. Att just mitt sätt är nåt man kan gå med på motvilligt och lida av. Det gör ont att jag anses såra och köra över människor genom att blott existera och ha önskemål om hur mitt kärleksliv ska se ut. Det gör ont att jag anses vara den som lätt kan bli skurken.

Det gör också ont att jag och mina känslor inte anses värda att skydda. Att ingen pratar om att inte heller polypersonen ska motvilligt tvingas in i monogami. Att ingen värnar mina relationsrättigheter. Att ingen tar hänsyn till mina rädslor, min separationsskräck, min svartsjuka, min sårbarhet.

Det här är ingen teoretisk fråga. Jag har varit i lång relation med monogam person. Under alla år vi var tillsammans blev folk imponerade av honom när jag berättade om att vi hade skilda relationspreferenser. Ingen frågade mig hur det var att vara med någon som förr eller senare skulle lämna mig för en annan. Hur det var att vara med någon som skulle byta bort en lång relation med mig mot nåt nytt, fast vår relation kanske fortfarande fungerade bra. Det här är ingen teoretisk fråga för mig. Det var mina rädslor och sorger som aldrig sågs. Det var hans "självuppoffring" som uppmärksammades.

När det faktiskt hände, en annan kom in i bilden och jag blev gjord slut med, var det bara polyvänner som själva kopplade det till monogamin. Det var de som självmant såg situationen från mitt perspektiv. Det är de som behandlade mig som en sårbar person med känslor på det sättet jag är sårbar person med känslor.

Det är ingen teoretisk fråga. Det är nåt som gör ont. Det är nåt som får mig att känna mig som en dålig människa. Det är nåt som raderar vikten av mitt arbete med mina relationer, för det är ju klart att jag ska ta allt detta ansvar, det är ju jag som kan såra. Jag tar gärna ansvar, jag tar gärna hänsyn, jag tar gärna hand om mina partners och deras känslor. Men jag vill inte känna att jag gör det för att jag är någon sorts medfött ond kraft som sårar allt i sin väg. Jag vill inte ha den där skulden och skammen. Jag vill vara ansvarsfull för att det helt enkelt är viktigt. Och jag vill känna mig skyddsvärd.

Det kan låta som en petitess. Som nåt jag klagar på för att ha nåt att klaga på, när välmenande människor är välmenande. Men denna petitess får mig att känna mig en som en skurk i ett sammanhang där jag verkligen inte förtjänar det. Det påverkar mitt liv. Det påverkar mitt mående. Jag är lycklig att jag ändå har tillräckligt med insikt för att inte låta mig bli överkörd och gå med på monorelationer.

För ni alla som pratar om att monot inte ska behöva köra över egna gränser. Ni fattar väl att motsatsen med allra högsta sannolikhet är påtagligt vanligare när ett poly och ett mono möts? Och alla dessa polys som motvilligt kompromissar och accepterar, de är värda samma hänsyn och omtanke. 

fredag, oktober 24, 2014

Men koppla då, kopplaaaa!

Jag har tänkt på det här med raggning mycket på sistone. Typ vad mina bästa raggningstips skulle vara om jag skrev raggningsbibel (svar: hyfsat oförändrat sedan sist jag försökte). Eller hur man gör praktiskt (ehh... man är fab?). Eller överlag, hur det hela funkar. Samspelet mellan attraktionskraft, initiativförmåga, samtyckesinhämtande och eget intresse. Har dessutom fått några frågor på min ask.fm om hur man kan attrahera partners och hitta partners. 

En grej jag funderar på är hur den påraggades självbild som raggningsbar underlättar eller försvårar raggning. 

Såhär. Den smidigaste upplockningen av person i hela mitt liv har sett ut såhär. Jag var på fest och hade ägglossning. Jag tänkte "finns det nån snygg här jag inte slagit till på än". Så kom han in, och ja ba "men gu såklaaaart". Så vid tillfälle kom jag fram och la armen runt honom. Vi behövde förflytta oss från en fest till en annan och under tiden har båda tagit varannat steg i riktining mot varann. Han ställde sig närmare, jag ställde mig närmare, jag tog armkrok, han tog min hand. En timme senare letade vi taxi. Slut på sagan.

Alltså, jag har bättre stories också, och jag har fått till det tidseffektivare, men det här är klart det smidigaste tillfället. Det som gjorde det så smidigt var att båda tog den andres signaler som "hen kanske försöker få till det, bäst jag visar att jag är intresserad". Båda hade helt enkelt i sin föreställningsvärld att det var fullt möjligt att bejben bredvid dem var intresserad. Därför gick det sömlöst och det gick inte direkt att avgöra när det blev uppenbart ett tillslag.

Jag har andra success stories där det är alldeles tydligt när frågor ställdes och samtycke inhämtades. Eftersom jag är diskret som en ångvält så har jag inga svårigheter med att fråga typ "vill du hångla...? alltså, med mig..? alltså, typ snart..?" eller inhämta skriftlig informerat samtycke medelst chansformulär. Och visst kan jag göra det för att orka ta små steg, men oftast gör jag det för att jag testat små steg och det funkade inte på nå tydligt sätt. 

Och jag vågar påstå att det är för att personerna ifråga inte hade lika nära till att koppla mina subtila närmanden till "hon kanske försöker få till det". Ett fantastiskt exempel ur livet är ju han som ba "varför andades du mig i ansiktet" från mitt inlägg om skedmanövern. Jag har för all del också varit i läge där jag missade i efterhand helt uppenbara närmanden eftersom personen var försedd med monogam flickvän, så närmanden fanns inte i min föreställningsvärld. 

Så jag tänkte ta tillfälle i akt och uppmuntra allmänheten att sluta förstöra mitt och andras game med att inte tro att ni kan vara attraktiva och raggningsbara. Svaret på frågan "varför la hon armen runt mig" är inte helt nödvändigtvis "för att hon blev kall om armhålan", det kan vara för att hon försöker få till det med dig, ditt tröga pucko. Ja, jag fattar väl att det beror på tidigare erfarenheter (down in the streets we call it inlärningshistoria) och att man inte vill bli besviken. Och säkert typ könsroller i hetrosammanhang. Men det är svinjobbigt när man jobbar sitt bästa game och så är det nån som inte reagerar för att hen ba inte kopplar. Då vet man ju inte heller om personen är av. De som kopplar att närmanden kan va närmanden är liksom bra på att visa ointresse så man fattar. Men om personen bara inte kopplar så blir det ba så jävla krångligt och förlänger hela processen med säkert minst en halvtimme.

Och till mina kära läsare - kom ihåg att när er favoritsexbloggare bloggar lite så är det sannolikt för att hen får ligga mycket. 

tisdag, september 16, 2014

Tiden second hand

Jag har egentligen för länge sedan gett upp detta med att förklara vissa saker för svenskar. Saker som hänger ihop med att jag inte bara är svensk utan även sovjetfödd, perestrojkabarn, baltryss. Skillnader i mina och svenska vänners erfarenheter är så pass stora att det ofta inte är värt ansträngningen att bryta genom den väggen. Vissa vänner orkar lyssna, så då kan jag förklara lite. Men jag förväntar mig inte automatisk förståelse från folk. Jag förväntar inte att en svensk har nån endaste gång reflekterat över hur det är att ha bakgrund liknande min. Människor med olika erfarenheter kan förstå varandra men det är svårt. Det kräver ansträngning. Jag är okej med att de flesta inte är beredda att lägga ner arbete på att börja se sådant de inte ens tänkt på att de inte ser. Det är okej. Man kan inte förstå allt och se allt.

Men det finns grejor som får mig att vilja klassa folk som empatistörda. För vissa saker borde vara så enkelt att fatta. Jag blir provocerad, frustrerad, omöjlig, när svenskar inte förstår varför många av ex-sovjetter vill ha Sovjet tillbaka. Jag känner stark motvilja till svenskar som inte förstår behovet av stabilitet, om så på bekostnad av demokrati, frihet, rättigheter. Svenskar som tycker att strävan efter stabilitet är småborgerligt, samtidigt som de själva tycker att otrygga anställningar är ett riktigt stort samhällsproblem.

Det här är en känsloreaktion. Jag kan ju inte vara logiskt sur på människor som aldrig upplevt en samhällskollaps av den rangen som Sovjets kollaps var. Men ändå, jag blir provocerad av dem som inte förstår hur man kan vilja ha Sovjet tillbaka. Även om man inte fattar känslomässigt så borde man ju kunna förstå att det var ett trauma att förlora jobb, bostad, besparingar, trygghet, framtidsplaner, sin verklighet. Det är inte så mycket som behöver förklaras och förstås. Alla borde kunna fatta det precis som de flesta förväntas förstå Tysklands frustration på 1930-talet och varför det politiska läget blev som det blev. (Jag minns att man förväntades förstå detta när man läste svenska historieböcker i grundskolan och gymnasiet. Och ja, jag fattar.)

Jag har funderat på det här länge, såklart. Utan att säga så mycket, såklart. För, som sagt, i många fall är det inte värt att försöka förklara. Som tur är finns det nu ett sätt för mig att slippa förklara. Erfarenheter är förstås inget man kan läsa sig till i en bok, men ibland bör man ändå läsa en bok.

Vill ni förstå det som händer i Ryssland idag - läs Svetlana Aleksijevitjs Tiden second hand. Läs gärna hennes andra böcker också. Kriget har inget kvinnligt ansikte har jag skrivit om förut, och Zinkpojkar som kom ut på svenska i augusti handlar vältajmat nog om hur Sovjet krigade i ett annat land. Men Tiden second hand är boken man framför allt behöver för att förstå Ryssland idag. Det är en kör av röster, kritiska och nostalgiska. Människor som kämpade för friheten och människor som inte ville ha den. Ofta allt detta i samma person. 

Man behöver inte förstå alla nyanserna kring Sovjets existens och kollaps för att vara en god människa. Det har varit okej att mina svenska vänner inte fattat, för det har egentligen inte spelat så stor roll. Det finns andra politiska händelser i världen, krig och folkmord, katastrofer. Det har funnits modernare händelser ute i världen som vore viktigare för svenskar att sätta sig in i. För att förstå sin samtid. För att förstå sina vänner och kollegor, sina kunder, klienter, patienter och kontakter, lagkamrater, grannar. För att förstå varför människor man ser på teve är beredda att kriga mot varandra, döda varandra. För att förstå varför människor flyr. För att förstå varför människor stannar.

Med tanke på senaste årens utveckling verkar det dock som att det är dags att läsa på om hur Ryssland fungerar för att kunna förstå sin samtid. 

måndag, september 08, 2014

IF-satser och att veta vad man vill

En grej jag ofta jobbar med när jag jobbar är IF-satser. Alltså alla idéer man har att OM man gör si SÅ kommer det bli så. Om man är i en tid i livet när man behöver extra hjälp med sina besvär är dessa ofta viktiga att reda ut.

Det finns egentligen tre grejer där, som alla är nyanser av ca samma fenomen
1) Vad är det du vill, egentligen?
2) Stämmer verkligen antagandet att det ena leder till det andra?
3) Måste man gå genom A för att komma till B?

Såhär kan det se ut i praktiken.

Vad är det du vill, egentligen?
Pengar är alltid det lättaste exemplet på att det man säger sig vilja ha inte är det man egentligen vill ha. Ponera att Mona vill få en ny tjänst, för att Mona vill ha mycket pengar. Kommer Mona bli lycklig om hon får en koffert med sedlar på en öde ö? Eller en massa siffror på ett konto hon inte kan använda? Förmodligen inte. Förmodligen vill Mona ha nåt annat man kan få för pengar. Kanske diamanter. Kanske trygghet. Kanske gå till tandläkaren. Kanske bekräftelse. Så det som behöver utforskas här är vad det egentligen man är ute efter. 
När jag jobbar med terapi är det här viktigt när vi sätter upp mål för behandlingen. För man vill ju inte sätta upp mål som inte alls är tillfredsställande när de uppnåtts.

Stämmer verkligen antagandet att det ena leder till det andra?
Det mest klassiska exemplet är "om jag bara gick ner 15 kilo i vikt så skulle jag bli lycklig, gift och ojojoj". Hur bra ser stödet ut för att viktnedgång leder till allt detta? Inte så jätte. Och visst kan viktnedgången vara ett mål i sig och ändå vara nåt man siktar på. Men det betyder inte att det får alla andra följder också. Så här får man kanske jobba mot att dels gå ner, dels hitta nån bra att gifta sig med. 
När jag jobbar med terapi handlar det om att separera upp A och B och se dem som två olika vägar, inte att man måste jobba på den ena för att åstadkomma det andra. A och B kan vara två separata och kanske olika viktiga mål. De kanske påverkar varann, men ska ändå inte ses som att det finns uppenbart kausalt samband.

Måste man gå genom A för att komma till B?
För att fortsätta på viktnedgångsspåret - "om jag gick ner 15 kilo så skulle jag kunna gå till stranden och bada". Är det viktgräns på stranden? Nope. Då kan det vara bättre att komma till B på andra vägar än A. Det kan förstås finnas hinder på de vägarna också, men kanske är det hinder som är lättare att klara av? Mer konkreta hinder, som att man vill ha badkläder på stranden, men inte har några nu. Här hamnar också många situationer där man väntar på en känsla för att göra nåt. "Om jag var pepp skulle jag gå ut och springa", eller "om jag var entusiastisk skulle jag söka nytt jobb". Det är trevligt när känslor kommer före handling, men ofta gör de tvärtom - dyker upp när man väl börjat agera. Eller så dyker de inte upp alls, men då har man åtminstone sprungit tre kilometer, eller skickat in CV.
När jag jobbar med det här så försöker jag ofta hitta de antaganden där "om" inte behöver uppfyllas för att man ska kunna göra det man vill. Ofta så pratar personer om saker de skulle göra om de mådde bättre, och ofta är det saker de lika gärna kan göra nu. Visst, det blir kanske inte 100% kul. Det kanske bara blir 50% kul. Men alternativet är att vänta på att må bättre och ha 0% kul under tiden.

***

Det här kan verka enkelt och banalt, men det är väldigt ofta som människor lever efter antaganden som egentligen inte är så rimliga. Oftast spelar det inte så stor roll, men ibland kan det vara bra att se över vad det egentligen är för mål man har, och vad det är för kartor man har ritat upp för sig själv. All den här energin du använder för att övervinna hinder A, kommer den ens vara värd när du får B? Eller är det nåt annat du egentligen är ute efter? Och om det nu är B som lockar, är A den enda vägen? 

måndag, augusti 18, 2014

Ryss är inte längre nån med koppling till landet Ryssland

Jesenin-björkar som vi kallar dem i min hemkultur



Om jag ska nämna en positiv sak som kommit ur den pågående konflikten mellan Ryssland och Ukraina... Jag vet, vidrig mening att skriva. Jag är väldigt orolig för läget. Helt klart inte samma dödstal och akut misär som andra aktuella väpnade konflikter, men potentiellt stora politiska konsekvenser. Det första som hände mig när jag kom i medveten barnaålder var att mitt land fukking kollapsade, efter det vet jag att stora samhälleliga förändringar kan hända fort och att de kan hända mig. Inte nån annanstans så att de förblir abstrakta (som Sovjets kollaps för svenska 80-talister), utan att de kan hända runt mig och människor jag känner privat. Det är framför allt det andra som kan hända, har redan hänt. Så jag är rätt orolig, ja. Men det är en grej i hur västerländska media har rapporterat som känns äntligen!.

Att vara ryss, att ha ryska som modersmål, är inte längre samma som att ha med landet Ryssland att göra.

Det har förstås alltid funnits ryssar som bott utanför Ryssland (kejsardömet, eller Sovjet med dess ryska hegemoni). Men i och med folkomflyttningar under Sovjettiden, och den vågen av utvandring som kom efter Sovjets kollaps, upplever jag att det skett en kvantitativ förändring som varit så pass stor att den blivit kvalitativ. En hel generation av ryssar har hunnit födas och växa upp med ryska som modersmål, rysk kultur, rysk identitet - men helt utanför Ryssland som stat. Krisen i Ukraina har verkligen synliggjort detta internationellt.

Jag är ju förvisso född i Leningrad (nuvarande Sankt Petersburg, då), men flyttade till Lettland när jag var tre. Jag har inte sedan dess bott i det som idag är Ryssland. Ryska är mitt modersmål och jag känner samhörighet med rysk kultur från förr. men jag känner ingenting inför landet Ryssland. Hade jag inte haft släkt där så hade jag inte brytt mig mer om Ryssland än jag bryr mig om andra stora länder med mycket vapen. Jag har väldigt begränsad koll på rysk politik, och ca ingen koll alls på modern rysk kultur. När jag möter Ryssland-ryssar känner jag att de är annorlunda än jag, och det inte enbart i egenskap av svensk. Det är också som baltryss. Jag kan prata med andra baltryssar och vi kan säga att någon från Ryssland är så himla rysk, och vi fattar vad som menas.

Jag har aldrig bott i Ryssland,men det antas ständigt. Men tröttsamt ibland. Jag förväntas ha koll på rysk politik. Jag får frågor av typ "aha, du har pojkvän, kommer han också från Ryssland?". Folk frågar mig om jag på semestern ska åka hem till Ryssland. Jag fattar ju var de frågorna kommer ifrån, absolut. Men samtidigt är det faktiskt väldigt många som har ryska namn och ryska som modersmål som inte kommer från Ryssland, inte bott i Ryssland, knappt ens kanske har släkt där. Min "avvikande" erfarenhet av att vara ryska är inte så ovanligt. Det finns väldigt många av oss nu. Som inte är dissidenter, inte exilryssar, inte har utvandrat från Ryssland, utan helt enkelt är ryssar fast inte rysslänningar. I och med Ukrainakrisen har det blivit väldigt synligt.

onsdag, juli 23, 2014

Amandra Andrews - My Life

För ungefär ett år sedan frågade Stef Gaines mig om jag kunde rita en serie till en webbserietidning som just då skulle ha tema "självbiografiskt". Jag tänkte såklart först göra nåt av min egna självbiografi, men kom inte på nåt roligt alls. Så jag gjorde det här. Det var tight deadline då, men det blev aldrig av att serien publicerades, så jag gör det här. Första serien jag hade gjort på fyra år. Fett nöjd mtp omständigheterna. 

























måndag, juli 21, 2014

Att bli till i kontakten med andra



Jag tror på individens kraft och makt att påverka sin situation. Jag tror också att individen inte finns. Jag tror på att man ska vara sig själv. Jag tror också inte att man är falsk om man är olika person med olika människor.

Jag tror att vilka vi är, vår personlighet och vårt så kallade sanna jag definieras till en stor del av vilka man umgås med. Jag upplever att det socialt är lite oklart med hur okej det ses. Å ena sidan kan man bli kallad falsk om man "anpassar" sig efter sammanhang. Å andra sida blir man socialt bestraffad för att inte passa in. Man kan bli anklagad för att "inte vara sig själv" sedan man börjat umgås med någon person. Man kan bli klandrad för att inte ha förändrats trots att att man inlett någon ny relation (även om dety oftast rör sig om relationsformen snarare än personen, dvs "blivit förälder", inte "blivit förälder till just precis individen Liam").

Hur som, jag tror verkligen att vilka vi umgås påverkar hur vi är. Att förändringar i uppvisad personlighet oftast inte är en fråga om att man anpassar sig, utan att man är olika med olika personer. Och det stannar förstås inte vid tillfällen när man aktivt umgås med personerna, vi påverkas av dem vi umgås med även när vi är med andra. Relationerna som är centrala i ens liv just då påverkar även hur man är i andra relationer, i andra situationer och sammanhang. De kommer påverka en framåt.

En av de mest givande sidorna av flersamhet i mitt liv är att jag kan vara på så många olika sätt parallellt, både "personlighetsmässigt" och sexuellt. Om jag får spekulera så tror jag inte att den här grejen är lika uppenbar i monogama relationer. Har man en partner i taget blir det kanske lätt att se skillnaderna hos sig själv som "perioder", som beroende av någon annan faktor än vilka ens närmaste var, eller vem man hade sex med. Klart att vissa förändringar är uppenbart relationsberoende, men jag tror man kan bli hemmablind och lätt missa andra förändringar och egenskaper.

När jag träffar ny partner som jag umgås mycket med så märker jag hur nya sidor kommer fram med den personen. Ofta så hade jag innan jag mött honom inte tänkt att jag är sådan, som gör de där sakerna jag gör med honom. De nya/nygamla sidorna känns fullt rimliga och Tanja-kongruenta i efterhand, men det är sällan jag på förhand skulle kunna förutsäga att jag skulle gå genom en sådan förändring. Nya sidor kommer fram, medan gamla sidorna också finns kvar i de relationerna jag redan har. Jag är så fruktansvärt glad att jag får uppleva det. Jag blir en mer intressant och komplex person. Jag får större förståelse för andra. Jag blir inte lika låst i vem jag är och inte är. Jag blir inte heller rädd för att förändras, att bete mig olika i olika situationer. Jag blir inte rädd att förlora mig själv. 

torsdag, juli 17, 2014

Vad har jag som kvinna att erbjuda män?

Jag har senaste året, och framför allt månaden, haft nån sorts "nu får det vara nog"-känsla över att bli överkörd i samtal. Jag började observera hur samtal runt mig faktiskt ser ut och insåg att det inte bara var en känsla och upplevelse. Det var helt enkelt så att vissa avbröt, bytte ämne, tog plats, ställde inga frågor och visade inget intresse. Det fanns personer som uppmuntrade vissa att prata men tystade andra. Det hela var ganska könat. Och det var personer som, om man frågade dem rakt ut, hade sagt att de är mina polare och tycker såklart jag är bra och intressant människa.

Under midsommarfirandet hände ett par saker som spikade kistan. Den ena var en diskussion om brister i organisation inom vården där tre personer formellt deltog, och två personer hördes. Den ene jobbar med IT. Den andre läst ekonomi och har inte direkt jobbat i vuxen ålder. Den tredje var jag och blev avbruten, överröstad och inte lyssnad på.

Det andra var att jag då ett par dagar innan hade fått ett prestigeuppdrag som jag var stolt över. Jag insåg att jag inte ville berätta det i midsommarsällskapet eftersom det fanns stor risk att den nyheten skulle bli bortviftad, sänkt, och hanterat som någonting extremt ointressant.

Det var då nånstans jag verkligen kopplade att de aldrig kommer lyssna på mig och behandla mig som en värdefull intressant människa. (Inte alla på festen, men flera, och även en massa folk utanför just det sällskapet). Jag hade alltid trott att bara jag blev tillräckligt duktig, framgångsrik, och kollförsedd så skulle de börja lyssna. Men såklart var det inte så det funkade. Det var inte jag. Det var de. Jag gick hem, tänkte några varv, och skrev följande på Facebook.
Lystring, framför allt manliga vänner! 
Ni kanske har märkt att jag har funderat mycket på detta med utrymme man ger och tar på sistone. Det har ju alltid varit så att snubbar jag umgåtts med har getts och tagit sig mer utrymme än jag fått eller tagit. Inte alla snubbar alltid. Men övervägande snubbar. Nästan bara snubbar. Ofta har jag hamnat i konversationer med män som hävdar att de vill umgås med mig, men det slutar med att jag tillbringar mer än halva tiden med att lyssna och validera monologer. Och vid fyllda 30 är jag rätt less. 
Så hädanefter tänker jag sluta umgås med folk som behandlar mig som tråkig, ointressant, och som ensidig mottagare av deras tal. Så om du är manlig polare så föreslår jag att du ser till att jag får halva utrymmet i våra samtal och i vår relation. Du får visa intresse för sådant jag tycker är intressant. Du får ta och lyssna på vad jag har att säga. Och DU får se till att det blir så, det är verkligen inte för mycket begärt att du ska behandla dina vänner med respekt. Det är inte mitt jobb att se till att du kan bete dig. 
Om detta inte efterlevs tänker jag helt enkelt ta mig friheten att inte bli överkörd. Det kanske betyder att jag säger rakt ut att jag fått nog av dina utläggningar och att du inte ger mig utrymme att tänka högt. Det kanske betyder att jag inte kommer fika eller luncha med dig nåt mer. Det kanske betyder att jag reser mig och går mitt i ett samtal. Oartigt? Kanske det. Men det var du som började. Det är även oartigt att sno andras tid och energi utan att ge tillbaka. 
OBS att snygga killar eller snubbar jag ligger med kommer nog få särbehandling och få hålla monologer. Orättvist? Som fan. Men vad ska jag göra, jag gillar ju kuk och snygga snubbar! 
Känner du dig inte träffad? Va bra. Då kommer jag kanske inte resa mig och gå nästa gång vi möts på en fest!
Nu blev det väldigt mycket intro, för jag skulle egentligen skriva om en detalj här. Detta med undantaget för snygga snubbar och snubbar jag ligger med. Jag var beredd på att få mothugg där, att folk skulle klaga på att jag belönar snubbar som beter sig som as. Kanske till och med jag (som alla kvinnor alltid, you know) vill att män ska vara as mot mig för att jag ska se dem som attraktiva. Det var ingen som sade nåt, men det är intressant att tanken ens kom upp.

Det är så himla typiskt att just sex ses som den stora belöningen en kvinna kan ge en man. Inte sitt sällskap, tid, intressant konversation eller kloka tankar. Om jag fortsatte ligga med en man som håller monologer och inte bryr sig om min kompetens skulle det ses som att jag belönar honom, även om jag i övrigt knappt pratade med honom, aldrig gav honom nånting av mitt intellekt, min humor eller mitt engagemang i hans liv. Jag skulle aldrig visa honom tecknad film från Japan, jag skulle aldrig skrika med i Gangsta Gangsta med honom, jag skulle inte resa med honom och inte ens promenera genom sommarnattsstockholm, jag skulle inte berätta om min hemstad. Men det skulle ses som att jag belönar honom, om jag låg med honom. För det är ju det enda en man kan vilja ha ut av en kvinna.

Hur det går med projektet? Rätt bra, faktiskt. Har inte haft tillfälle att göra slut med polare än, men det kommer nog. Har däremot bara slutat lyssna och gått iväg vid ett antal tillfällen. Kändes fantastiskt på kort sikt och som sjukt bra val på lång sikt. Rekommenderas.

tisdag, juli 15, 2014

Vems ångest skämtar du bort?




Ibland har jag perioder där jag verkligen inte känner för att skriva offentligt. Allt känns så banalt och tråkigt bara. Ska försöka slå mig ur det här with a little something om ångest och humor.

Jag jobbar bland annat på en mottagning för specifikt personer med ångest- och depressionsbesvär. Utomstående icke-psykologer kan ibland undra om det inte blir tungt, men jag tycker inte att det blir det. De flesta blir ju bättre relativt snabbt, och det är fantastiskt att kunna se det. Men visst, i början av en kontakt kan det finnas mycket som är tungt och ledsamt. Men jag har märkt en sak som säkert är en självklarhet för andra, men för mig var det en färsk observation. Personer vars problem är främst depression kan faktiskt vara lite tunga i början. Det ligger en tung dövande filt över rummet, man kan nästan ta på depressionen, man måste kämpa sig genom den, den suger energi ur den. Det är ju precis vad depression handlar om, det är därför dessa personer söker hjälp.

Ångestpatienter är däremot ofta väldigt roliga. Det är mer energi, det är mer fart och upp och ner, och framför allt är det väldigt mycket humor och skratt. För ett väldigt vanligt sätt att hantera ångest är att skämta, skoja bort. Precis som med alla sätt att hantera problem så finns det sällan sätt som är fel i sig. Däremot kan vissa metoder vara dåliga för en i längden. Ibland är mitt jobb att få personen att sluta skratta och börja ta sin ångest på allvar för att kunna bemöta den och hantera den. Ibland blir humorn en del i behandlingen.

Det finns två punkter som jag tycker är viktiga i samband med detta.

1. Att någon skrattar åt en situation betyder inte att personen inte upplever situationen som jobbig.
2. Man kan skratta bort egen ångest, ångest man själv väcker hos andra, eller ångest andra väcker hos en.

Jag har en bekant som har annan etnisk bakgrund än svensk, vilket märks på bland annat namnet och utseendet. Varje gång jag hamnar i umgänge med honom så tänker jag att nu kommer det en massa skämt om hens bakgrund, och det gör det alltid. Från personen själv, alltså. Hen påpekar ständigt sin bakgrund, skämtar till det, skojar på sin bakgrundsbekostnad. Jag tror att hen, om man frågade rakt ut, hade hävdat att hen inte alls upplever sin icke-svenskhet som jobbig eller hindrande. Jag tillåter mig leka amatörpsykolog och anar stora mängder ångestlindring.

Men vems ångest lindrar hen? Det kan mycket möjligt röra sig om egen ångest. Hen kanske tycker det är svinjobbigt att konfronteras med rasism och hens sätt att hantera blir att skämta om det. Någon annan hade kanske valt att tjafsa. För utomstående kan bortskämtandet leda till tankar av typen "min kompis N tycker inte alls det är jobbigt att vara icke-svensk, hen tar faktiskt själv upp det och skämtar om det!". Kära utomstående, kom gärna ihåg att bara för att N skrattar åt sin etnicitet, att A vitsar om sjukdom, eller att Y berättar anekdoter om tiden i en diktatur så är inte allt frid och fröjd för N, A och Y. Och kära utomstående, döm inte heller N, A och Y för att de hanterar sin ångest just på det sättet.

Det är också mycket möjligt att min bekant försöker lindra ångesten hen tror att hen väcker hos andra. Det är vanligt att personer upplever det som jobbigt att väcka ångest hos andra. De känner sig elaka som får andra att mp dåligt med sina egna problem. Så Y kanske berättar om misshandeln från sin partner, men avslutar med nåt muntert typ "nu har jag i alla fall nåt gemensamt med Rihanna!". Inte för att själv lindra sin ångest, utan för att Y märkte att samtalspartnern började bli upprörd, ledsen, eller visa empati. Personer som riskerar väcka andras ångest när de berättar om sin livssituation eller sin sjukdom kan lätt hamna i att ångestlindra genom skämt. Det är viktigt att inte ta det skämtandet för att allt är okej och att personen har en hälsosam distans.

Slutligen då, att lindra sin egen ångest över andras elände. Jag är en stark anhängade av principen "bara invandrare får skämta om invandrare". Delvis för att reta mina svensk-svenska polare, förvisso. Men också för att utsatta gruppers humor ofta är just ett sätt att hantera utsatthet och allt obehag som utsattheten medför. Samma skämt kan ha helt annan funktion i händerna på någon som inte själv har den utsatta positionen, inte minst kan den ha funktionen att lindra egen ångest. Det behöver inte handla om gruppen heller, det är exempelvis rätt vanligt att A berättar om sin diagnos till B som inte alls kan hantera det jobbiga beskedet, utan börjar skämta till det och försöker lätta upp sin egen ångest. Det är viktigt att komma ihåg att det inte är B:s ångest och behov som ska få prio i en sådan situation. För B är det viktigt att fundera på vems ångest skämtet skulle lindra. För vem kommer skämtet lätta den dåliga stämningen? För B? Att B:s ångest skämtats bort betyder inte alls att det var vad A behövde just då. Och B bör verkligen låta bli att se "men vadå, A skämtar ju om det" eller "jag har en kompis som är svart och hon skämtar om det hela tiden" som frikort till att skämta om sånt hen inte själv lider av.

onsdag, juni 25, 2014

Superhjältar out of control

Nån gång ska jag skriva om mina favoritgrejer att ta upp i terapi. Nu har jag ju jobbat så pass länge att jag börjat hitta egna favoriter och egna metaforer. Jag har hittat egna favoritsprickor där terapin kan fästa och spränga världens skal. Den här ville jag egentligen teckna som serie, och jag kanske ska sen, men nu får den vara i text så länge.
Liknelsen om superhjälten
Jag möter ofta personer som tidigt i livet fått utveckla försvar som hjälpte dem att klara av situationer de inte var mogna nog att hantera på andra sätt. Någon har kanske lärt sig att stänga av känslorna helt för att kunna hantera mobbning och misshandel. Någon har kanske lärt sig att ständigt scanna av omgivningen, förutsäga alla eventuella problem, och hitta lösningar, för att de hade en förälder som var oförutsägbar när hen drack. Dessa färdigheter är egentligen jättebra att ha. Problemet är att personerna inte har så bra kontroll över den förmågan, den slås på automatiskt och gör mycket skada. Det är ju därför de hamnar hos mig.
Det påminner mig i upplägget till en superhjältefilm. I ett kritiskt ögonblick får hjälten en kraft, en förmåga. Den är fantastisk, men i början har hjälten svårt att kontrollera den. Den kan slås på av sig själv vid fel tillfälle. Den kan skada omgivningen. Den kan skada själva personen. Såra, förstöra, dränera på energi. Göra det svårt att närma sig andra människor. Allt eftersom filmen pågår lär hjälten sig att kontrollera den förmåga så att den inte blir skadlig, inte tar över, utan kan användas i goda ändamål.
Det är så jag tänker kring dessa försvar och förmågor som jag möter hos klienterna. Förmågorna i sig är fantastiska, men man måste kunna välja bort dem, man måste kunna ha kontroll över dem, för att de inte ska skada. För att de inte ska suga energi ur klienten. För att klienten ska kunna närma sig andra. För att klienten själv inte ska bli skadad. Jag jobbar inte på att ta bort dem, men jag hjälper klienterna bemästra förmågorna de redan har.
Det här är förstås inget nytt rent teoretiskt, och inget banbrytande i psykologin. Men jag tycker det kan vara ett bra sätt att förklara. Det är också lite så jag kan visualisera i huvudet när klienter berättar om sina problem och sina förmågor.

För övrigt tänker jag att jag mig psykologrollen som att jag är magisk flicka. Mer om det senare. Kanske.