tisdag, november 11, 2008

What we gonna do now is go back. Way back.

I din presentation står det att du föddes 1984 i Leningrad. Hur kommer det sig?
- första frågan när tidningen Vi intervjuade mig i samband med Phonephucker
Jag nämnde mitt förflutna i småstad för ett par inlägg sedan, och kom på att jag kanske skulle ta och dra mitt livs historia lite kortfattat. Det finns luckor i folks koll på det, och det kanske inte är så dumt att lite offentligt och sammanhängande förklara vad jag hade i Lettland att göra och vilka mina föräldrar är.

Jag föddes, mycket riktigt, i Leningrad, numera Sankt Petersburg. 25 mars 1984, en solig söndag. De trodde jag skulle födas på kvällen så pappa traskade iväg på bio (han skulle ju ändå inte få vara med och umgås med mamma, däremot kunde han ju sitta i pappa-rummet och vänta på nyheterna), men jag ploppade ut raskt och relativt smärtfritt. "Det blev en flicka!" sa barnmorskan. "Är det nån skillnad?" sa min mamma.

Mamma och pappa gifter sig! Hurra!

Mina föräldrar möttes på Teknologiska Institutet där de pluggade kemi. Mamma pluggade till kemist för att hennes kemistfarsa ansåg att det var en bra idé, pappa pluggade till kemist för att hans mamma ville att han skulle bli läkare. De var unga, livet lekte, arbetslöshet fanns inte som begrepp och de skulle få pensioneras när de var 45 för att kemisk industri ansågs vara farlig. När de gifte sig och fick mig var mamma 20 och pappa 19. Det var rätt normalt i deras tid och rum.

Mamma!

Svetlana föddes i Volgograd (mormor likaså, i mars 1943. Obs! det är coolt) men hennes föräldrar flyttade till Lettland när hon var liten. Morfar var ju kemist och han skulle vara med och industrialisera delrepubliken. Familjen hamnade i den nybyggda Olaine, staden hade som jag vet som mest fem fabriker på 20 000 invånare. Min bild av stadens glansdagar är att alla var antingen ingenjörer eller folk som servade ingenjörer (dagisfröknar, butiksbiträden, etc). En förenklad bild, förvisso, men inte helt osann. Olaine är en mycket lyckad småstad på det sättet att den faktiskt är en stad med egen identitet och allt, men ligger bara två mil från Riga och det är ofta lättare att ta sig till centrala Riga från Olaine än från förorterna.

Pappa!

Andrej har rötterna i Kuban-kosacker. (Obs! det är coolt) Hans pappa, mannen som jag har fått mitt efternamn från, var bortirrad. Hans mamma, sjuksköterska i grunden, vidareutbildade sig och när jag var född och många år framåt var hon labbchef på ett sjukhus i Krasnoarmejskaja, en mindre stad (kallad naturligtvis stanitsa, ordet för kosackby) inte så långt ifrån Krasnodar. Staden har efter Sovjets fall fått tillbaka sitt gamla namn Poltavskaja, men inte enligt Google. Ha.

Ett av få bildbevis på att jag har rört vid Kärnfamiljen med en pinne.

Mamma och pappa skildes när jag var tre, i samband med att mamma flyttade tillbaka till Olaine för att börja jobba på Biolars. Mamma fick vårdnaden utan några större bråk och konflikter. Pappa flyttade så småningom tillbaka till Krasnoarmejskaja och började plugga till läkare i Krasnodar. Jag bodde i Olaine under skolåret och hos pappa på somrarna. Det funkade utmärkt, även om det kompicerades när Sovjet föll sönder, förstås. Inte minst för att min mamma inte längre var ingenjör med fömåner, så man fick åka Riga-Adler-tåget i 2,5 dygn istället för att flyga till Krasnodar.

Hela tiden jag och mamma bodde i Olaine bodde vi i korridor, förresten. När man kom blev man tilldelad ett rum i korridor i ett hus som fabriken där man jobbade ägde, och sedan fick man lägenhet i fabruikägt hus. Men mamma var ensamstående och då var det såklart en massa kärnfamiljer som prioriterades i lägenhetskön. Och sen föll systemet sönder och ingen tilldelades lägenhet längre.

Skoluniform var inte obligatoriskt, egentligen.

Jag började skolan när jag var sex, för det var så man gjorde. Jag såg verkligen fram emot att få vara med i barn- och ungdomsorganisationen, men Lettland var tidiga på att avskaffa det, så jag fick inte. Fortfarande, 18 år senare, en av de största besvikelserna i mitt liv. Skoluniformsobligatoriet avskaffades också, även om en del hade det i alla fall, av gammal vana och för att föräldrar hade hunnit skaffa det i förväg. Lettiska skoluniformer ansågs vara väldigt åtråvärda, som jag förstått det, för de var snygga och europeiska med kavaj och plisserad kjol. Men jag hade en rysk jag fått av farmor.

Att jag har gått i sovjetisk skola har gjort att jag känner att jag gjort en tidsresa om jag jämför med svenska jämnåriga. Vi hade betyg från ettan, förutom ämnesbetyg hade vi betyg i flit och uppförande. Disciplin - man ställde sig upp när en vuxen kom in i klassrummet, räckte upp handen på ett särskilt sätt, var betydligt mer formell mot lärarna än svenska lågstadieungar. Dessutom kunde man få smäll på fingrarna med linjalen eller få en hel lektion tillägnad en själv genom att läraren skällde ut en. Jag var inte bråkig, men understimulerad och vad ska vi säga... jag hade åsikter ibland. Jag kom dock lindrigt undan eftersom min mamma stod upp för mig mot systemet, eftersom jag var driftig och organiserade en massa roliga timmar, tävlingar och fester i klassen och eftersom jag var smart. Jag var inte den med bäst betyg, men jag var smart och klassens uppvisningsexemplar när det kom till tävlingar i matte och ryska, samt olika kunskapslekar.

Ni kan kanske tänka er hur det gick för en industriberoende stad som Olaine efter Sovjets fall och alla infrastrukturerna och kontakterna med Ryssland liksom kollapsade litegranna. Mamma fick sparken 1992, om jag minns rätt, och ett tag var hon arbetslös. Arbetslöshetsbidrag fick man i sex månader, sedan var det bara att. Mamma campade lugnt hemma i ett halvår och sedan började på en bokföringskurs. Vi var rätt fattiga under den tiden. Inte så vi svalt (vi hade ju släkt i stan och så), men det var rätt monotont med maten och jag kan fortfarande inte se den billigaste ostsorten utan att rysa. Eller inlagd squash och kokt potatis. Jag är lite glad att jag har varit fattig, men jag kan också konstatera att även om man kan ha kul utan pengar föredrar jag att ha kul med pengar. Lätt.

Mammas smarta drag med bokföringsklursen ledde så småningom till att hon blev ekonomichef i stans vårdcentral/sjukhus. Så kan det gå.

Det är föresten inte helt irrelevant att nämna att under mina postsovjetiska lettlandsår har min polyandligt sökande mamma lyckats stoppa in mig i två olika söndagsskolor. Först en ryskortodox; de berättade roliga sagor, men sedan började de bara prata om den gudomliga liturgin. Det var tråkigt, fast man fick en målarbok. Sedan snöade mamma in på Hare Krishna. Deras söndagsskola var mycket roligare, det var mer party och fantastiskt god mat (saknar fortfarande). Jag är grymt tacksam för att jag fick prova på olika religioner och tidigt lära mig att alla har nåt vettigt att säga, och det är ungefär samma sak. Men när var var runt tio slog det mig att de i Hare Krshna inte bara förväntade sig att jag skulle gå dit, memorera verser från Bhagavad Gita och äta friterade degbollar i sirap, utan att jag skulle tro på de roliga sagorna. Det kändes obekvämt, för jag trodde inte. Så jag slutade.

I alla fall. 1995 var en väldigt omskakande år. I början av året påtänktes tanken att mamma kanske skulle gifta sig med en utlänning. Julen firades med hans familj och när vi åkte från lantstället åkte vi till det som vi nu skulle kalla vårt hem. Bagarmossen. Mer än så tänker jag inte skriva om det nu, för det kommer leda till en tegelsten av osammanhängande essä. Och mamma och svensken skilde sig när jag var 18.

VT96 började jag i femman i Bagarmossens skola, jag hoppade ner ett år för att kunna komma ikapp med språket och så, men det ledde till att jag hamnade i klass med jämngamla svenskar, så det var kanske ingen större förlust. Där gick jag i Svenska 2. Tre terminer senare var jag klar med högstadiets mattebok och redo för Engelbreksskolans matteklass. Eftersom det är inte lika kul att dra anekdoter om svensk skola jämfört med sovjetisk drar jag min fortsatta karriär mycket kortfattat:

HT97-VT00 Matteklass på Engelbrektsskolan på Östermalm. Salig blandning av priviligerade kids som bor i närheten, mindre priviligerade kids som bor i närheten och matteduktiga kids från all over.
HT00-VT03 Samhällsvetenskapliga linjen med inriktining kultur på Norra Real. Det får man inte jobb på, basånivet.
VT03-HT04 Tekniskt Basår på KTH Campus Telge. I Södertälje.
HT04-VT05 Teknisk Fysik på KTH.
HT05 Upphetsande och Förråande - sex, censur och kroppslighet på SU medan jag bestämmer mig.
VT06 Telefonseeeex!
HT06 Grekiska för filosofer på Södertörn och telefonseeeeeex!
VT07- Psykologlinjen på SU

Så, det var det. Jag har försökt att koncentrera mig på det väsentliga och hoppa anekdoterna, men nu kan jag i alla fall hänvisa till det här om nån vill ha förklaring på varför jag hittar i Riga. Fråga om det är nåt mer ni vill veta.

9 kommentarer:

Julia sa...

Vilken konstig fråga, "hur kommer det sig" - jag hoppas du svarade "joföratt när en mamma och en pappa tycker väldigt mycket om varandra..."

needy girl sa...

Om du är född i Leningrad så är väl ändå din mamma och mormor födda i Stalingrad? Eller har jag missat nåt?

Theo sa...

Det finns en tydlig cykliskhet i dina skol- och utbildningsval, matte/naturvetenskap -> humanoira -> matte/naturvetenskap.

Läkare härnäst månntro?

If you're into it sa...

wow! gick du också i engelbrektsskolan? jag hatade det där jävla stället så jävla mycket!

If you're into it sa...

eh. jag gick förresten också kultur på norra real. whaddyaknow!

Tanja Suhinina sa...

Julia:
Haha, jo. Jag var typ "eeeeh, men du vet, när två teknologer tycker om varandra riktigt mycket". Sen sa hen "ditt namn låter finskt, har du finskt påbrå?" och jag insåg att tjillen hade missat grejen litegrann.

Needy:
Mamma är född i Volgograd. Mormor i Stalingrad. Yess.

Theo:
Tell me about it =) Men jag försöker se det som att psykologi är tvärvetenskap.

if you're into it:
Jag tror inte jag hatade Engelbrekt mer än jag skulle hatat någon anna skola där jag gick i högstadiet. Matteklass var ju hur som helst bättre än vanlig.

christina sa...

åker du till ryssland ibland nuförtiden? hur känns genusklimaten där jfr sverige?

blir så himla nyfiken, vill helst läsa nån form av roman: "tanja" =)

iva sa...

ååååh släktfoton! fabulous! :D

jag har btw följt din blogg rätt länge, men aldrig kommenterat fööör det känns typ fangirligt och sådär att ba "håller me!!!!" på varje inlägg :) men det gör jag! och du har fått mig att ändra massa åsikter. eller, duvet, inte så mycket åsikter som saker man tar för givet tills något/någon får en att tänka efter.

Magnus sa...

Matteklass? Får mig att tänka på en gammal SNL-sketch med Will Ferrell som Bush: "Math is very much a part of the axis of evil."

Men ja, det ÄR coolt att ha en mormor född i Stalingrad 1943!