tisdag, december 30, 2008

Oh-lady-lady-lady-Oscar!

För en massa längesedan hade jag en omröstning om vad ni skulle vilja att jag skrev om, och då fanns det ett alternativ som gick ut på att jag skulle tipsa om kulturfenomen. Det har visst inte blivit någonting av det sedan dess, men nu tänkte jag börja med det så smått. Nu när Kajsa, som normalt är mitt riktmärke för god smak, kollar på Naruto av alla saker tycker jag att det är dags att prata lite tecknad film från Japanland.

Jag kan på en gång säga att jag är rätt Mangakaiskadad. Jag lyckades hoppa på pre-DivX-kid-tåget i allra sista ögonblicket och verkar ha en något mer filmhistorisk inställning till animé än många jämnåriga fans. Jag var sådär rätt manganördig i gymnasiet, tyckte att det var kul att använda japanesiska ord och tyckte att allt som kom från Japan var typ så coolt som om det kom från väst, fast gånger 1,37 ungefär. YAOI-fangirl, naturligtvis, och med bishar som ett av mina större intressen. Numera är jag inte alls lika intresserad, men jag skulle inte påstå att jag tappat bort intresset helt. Däremot är det sällan som jag nämner detta intresse i vardagslivet. Då händer det allt för ofta att någon som också är intresserad av animé försöker prata med mig och mest blir det bara pinsamt och obekvämt - vi har helt olika referensramar. Grovt förenklat:
Simultant:
Jag :
Ååååh, vi har hela Gundam på laserdisk hemma, men jag kan ju inte se för att den är otextad!!!!
Samtalspartnern: Jag laddade ner hela [nån modern serie] nyligen!
Simultant:
Jag: o_0?
Samtalspartnern: 0_o?
Ingen är bättre eller sämre än någon annan, bara annorlunda. Även om jag har lite svårt att begripa hur man kan se en jättemassa timmar moderna serier samtidigt som man hyser noll intresse för riktigt bra grejor som är äldre än tio år. Å andra sidan är det säkert svårt att begripa varför jag inte är så intresserad av moderna serier. En av förklaringarna är att figurdesignen i modern mainstreamanimé är så hiskligt ful. Annat var det på 90-talet... eller 80-talet... eller 70-talet.

Åh, 70-talet! Jag ska inte ljuga och påstå att jag läst mycket 70-talsshoujomanga, men vem som helst vet att det är nåt särskilt med det decenniet och flickserier. Jag är som bekant en väldigt sentimental människa med förkärlek för välgenomförd hjärta-smärta, så shoujo är ett av mina huvudintressen när det kommer till animé. En annan är mecha. En gång i tiden gick jag på KTH för att bygga mechor. Men det ska vi ta sen, när vi pratar Evangelion, till exempel. Nu ska jag prata Versailles ros.



Versailles ros är en manga av Riyoko Ikeda och finns även som animé på runt 40 avsnitt (det finns även en fransk-japansk spelfilm, men den har jag inte sett och den finns inte, om ni fattar var jag menar). Jag är mycket förtust i båda versionerna, och mangan är den jag kommit i kontakt med mest nyligen, men jag skulle nog rekommendera animén om ni vill välja medium. Osamu Dezakis superdramatiska regi passar serien utmärkt, Ikedas berättarstil är något stel. Däremot kan mangan alltid användas som ögongodis-komplement.

Marie Antoinette och Oscar

Handlingen är väl, i allra största drag, inte helt överraskande. En av huvudpersonerna är Marie Antoinette och man vet säkert och tryggt att om hon är med i första volymen kommer huvuden rulla i sista. Mycket riktigt, och på resan mellan dessa passerar man hovintriger, tronarvingar, Axel von Fersen, dyra diamanthalsband, ond bråd död, extravaganta klänningar, lås, moral, Bastiljen. Och Oscar. Oscar som född som flicka i en familj som traditionellt tjänar i livgardet får pojknamn och uppfostras att bete sig som en man. Det kan återigen låta banalt och upplagt för billiga poänger, kvinnor som slåss i manskläder blir i fiktionen lätt något av ett spektakel. Det blir lätt lagom delikat moralkaka av alltihop, antingen som "tjejer kan minsann också slåss!" eller som "ja, det där med svärd var ju kul, men nu är jag kär och ska föda friska barn åt Faramir". Det blir väldigt lätt väldigt mycket fokus på "OMG kvinna i manskläder", som om närvaro av en tuff-tjej-som-utmanar-uppfattningar-om-tjejer skulle vara tillräckligt för att göra ett verk intressant.

Som tur är finns det mycket mer än så i Versailles ros (även känd som Lady Oscar, Rose of Versailles, Berusaiyu no Bara eller Berubara). Om inte annat sveper handligen över en händelserik historisk period, och det är alltid intressant att se välbekant västerländsk historia genom icke-västerländska ögon. Snygga, sympatiska och intressanta figurer som man får följa genom större delen av deras liv. Intriger, vändningar och engagerande sidohandlingar. Utsökt och varierad hjärta-smärta, i ordens mest positiva betydelse. Romantik, i oderts bredaste.

André, Oscars barndomsvän.

Jag har två livsinställningsideal. Den ena är manipulativt psykobitchande. Det andra är någonting vackert, ädelt, självuppoffrande, aristokratiskt, rakryggat och principfast. Det finns gott om figurer med båda inställningarna i Versailles ros, men stämningen överlag är sådan att jag efter en genombläddring av mina mangor i tysk översättning känner tårögd längtan efter det andra idealet. För det är där man har sina älskade huvudpersoner. Och det är så man vill vara. Jag vill vara Oscar. Jag vill ha Oscar. Sällan har en tecknad figur fått mig att tappa andan som Oscar.

Jag skulle inte tycka om Versailles ros om enda punchlinen var att Oscar är en kvinna utklädd till man, men jag skulle inte älska serien så mycket om Oscar inte var just det. Versailles ros är nog den skildringen av kvinnas försök att hantera den problematiken som träffat rakast in i hjärtat. Det är smärtsamt bekant och om inte bekant så mycket trovärdigt, och skönt befriat från snedtramp på de mest uppenbara minorna som finns i fältet. Oscar måste hantera omgivningens puckodumhet, sexuellt våld, val mellan kärlek och karriär. Oscar hanterar allt det där utan att bli en av påhittade kvinnorna som inser att äventyrandet bara var ett parentes på vägen till man och barn eller att vara äckligt stark eller att sluka det bästa ur båda världarna. Genusdikotomin problematiseras utan att serien görs till ett statement. Oscar blir inte en illsutration över svårigheterna i att leva i en könad värld, Oscar blir en person av kött och blod som så gott hon kan kämpar för att få leva sitt eget liv. Och vinner. Mitt hjärta.

Se Versailles ros om: du uppskattar starka känslor, du blir knäsvag av intriger på film, du känner att du vill ha en litterär kvinnlig förebild med har svårt att finna någon, du är någotsånär intresserad av manga- och animéklassiker.
Se inte Versailles ros om: du inte kan hantera gammal och ibland ganska billig animation, du kan inte heller med 70-talsfigurdesign, överdrivna känsloyttringar får dig att peka och skratta (eller, iofs, då lär du kunna uppskatta serien som komedi istället).

Oscaaaar! Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Bilder tagna från den här sidan.

3 kommentarer:

Unknown sa...

Åh åh åh! Den är så bra. Jag är också kär i Oscar. Hur kan man inte vara det?

-= Steamboat Willie =- sa...

Jag såg filmen en gång.. Den franska.. Du behöver inte se den... ;-)

Jag såg däremot en DVD av Takarazuka-föreställningen av Rosen... *Den* var intressant! ;-) Tyvärr har jag den inte själv, så jag kan inte ge dig den, men den är mycket sevärd om du kan få tag i den... eller kanske åka till Japan. För jag tror att den fortfarande sätts upp där än i dag... men, ok, går man åp själva föreställningen så får man ingen haltaskig fansub på engelska, så man förstår kanske - om möjligt - ännu mindre av vad som händer... ;-)


Annan manga där man kan se väldigt västerländska fenomen tolkade ur ett japanskt perspektiv är "Adolf" av Osamu Tezuka, och "Emma" av Kaoru Mori. Båda rekommenderar jag varmt.

Anonym sa...

Jag tycker att det var 80-talet som ofta hade den fulaste figurdesignen. I dag, tjaa, det beror på vilka genreer man rör sig inom.
De må vara en smula anorektiska, men personerna t.ex. i Code Geass tillfredställer väl mitt behov av hjärta, smärta och brinnande passion (kommer även med mecha!)

Versailles ros är en av de finaste serierna och jag håller helt med om att den gamla animationsstilen passar perfekt till en sån känslostorm som Oscars liv är.