tisdag, juni 28, 2011

Apropåfåglar

Sleepless har länkat till SvD-bloggen där det pratas om Porsche, Honda Civic och påfåglar - alltså kvinnors knullpreferenser. Forskare har kommit fram till att kvinnor vill ha korta sexrelationer med män i Posrche, men satsa på män i Honda i långa loppet. SvD:s lekmannafråga är om det inte är så att många män vill ligga med så många som möjligt. Halvproffssvar till lekmanna-SvD - ja, det finns många män som vill det. Många män vill ligga med så många män som möjligt. Många andra män tycker ligga är rätt jobbigt.

När jag ser sån forskning tänker jag alltid att det vore intressant om man kollade för annan kontakt än ligga. Typ fika. Eller festa. Eller semestra. Spela kubb. Skulle det inte där också visa sig att de flesta tycker det är flashigt med exotiska vindar från ett finare liv, men i slutändan umgås med personer som liknar dem själva? (Antar nu att de flesta kvinnor som tillfrågades tyckte Porsche var fint och Honda var normalt-ish) Samma sak med klassiska "A går fram till B av motsatt kön och frågar om de ska knulla, och alla killar vill men inga tjejer"-experimentet. Men asså, dude, man hade fått typ samma om främlingen frågade om man ville se på teve.

För övrigt tycker jag det är underhållande, för det är vansinnigt hora/madonna. Samma sak som med tjejer som är heta, fast på det sättet att man vill ligga med dem, inte flickvänsmaterial.

Typ lite uppdatering

Hej!

Nu kan jag ansluta min medtagna laptop till internet. Däremot på ett oergonomiskt ställe. Tänkte skriva lite TMI-uppdateringar, som ni som följer swussian på Twitter redan i stort sett känner till.

Det som hänt hittills är alltså att jag fått träffa två läkare med varsitt specialistområde som var relevant. På en privat klinik, förvisso, men som jag förstått så funkar det här som hemma, att man kan komma till privat mottagning på offentlig remiss och inte betaha hemska privatpriser då.

Ironiskt nog kostade mina besök här 140 spänn per gång. Som vårdcentralen hemma, alltså. Fast det gällde privat mottagning som jag kom till utan förvaring. Jag fick helt enkelt sitta i kö utanför rummet i någon halvtimme. Sen fick jag komma in. Läkarna var supertrevliga, de lyssnade, de brydde sig, de skojade och småsnackade och utstrålade uppriktig entusiasm för att jag skulle må bättre. När jag kom dit var det läkare 1:s sista dag innan semestern och han ringde läkare 2 direkt för att kolla att hon skulle ta hand om allt veckan därpå.

Jag kan inte säga att jag fick genomgående kul besked, men det otrevliga förmedlades respektfullt och med förståelse för att jag tycker det är jobbigt. De tog hänsyn till att jag kom till annat land. De anpassade byråkratin efter mina förutsättningar.

Jag fick precis mina piller igår och förhoppningsvis funkar de bra. Mitt tillstånd har förvärrats sedan jag kom hit. Jag bävar inför tanken på vad som hade hänt om jag stannade hemma och mådde där som jag gör nu. Jag har nog med otrevliga erfarenheter från akutvård och vård överlag för att misstänka att jag skulle få slåss med nävar och klor för att inte bli skickad hem med hemkurstips. Det finns anledningar till varför jag stack till Lettland.

Jag känner att det är lite känsligt område att prata om hur bra och billigt det är i östeuropa. Jag tröstar mig med att jag faktiskt främst åkte till läkare som botade min släkting, hade de suttit i Upplands Väsby hade jag åkt dit. Att läkaren hittades efter tips gör ju också att det kanske inte alls så att alla läkare i Lettland är så fina, utan att min släkting råkade träffa på ovanligt rara vårdgivare. Men, fortfarande, de kunde ta emot mig dagen jag kom. På sommaren.

Och ja, jag betalade inte som remitterad patient. Jag betalade som "hej jag är hemsk människa som kommer till specialist utan remiss och vill ha hjälp NUUUU". 140 spänn betalade jag. Och visst ska man tänka på att ekonomin ser olika ut i olika länder och 140 spänn inte är gratis för en lett. Men om jag hade gjort samma sak i Sverige hade jag fått betala 700 för det där besöket om tre mpnader. 1000 för akut besök. Ungefär vad resan hit och två läkarbesök gick på, alltså.

Nu ska jag fortsätta koda och sammanfatta svenska vestibulitdrabbade kvinnors vårderfarenheter! Toodaloo!

onsdag, juni 22, 2011

Typ var jag ar och varfor ni inte ska vanta nat skrivet.

Hej!

Sahar ar det. Jag ar i Lettland, och kommer vara har till 8 juli, av vad det verkar. Jag stack dit ganska oplanerat och ovantat eftersom [long story short] och da sa de "nasta tid lakaren har har ar i slutet av september" och det var inte okej, sa jag satte mig pa en bat och for forsta gangen fick nan verklig nytta av att ha rotter i Lettland. Nu har jag t ex fatt traffa specialist, som dessutom var trevlig och lyssnade pa mina symptom. Och jag ska undersokas av en till specialist som kommunicerar med forsta specialisten sa de hittar en losning som funkar. Tanka sig.

Som ni ser har jag inte riktigt svenskt tangentbord. Min tillgang till internet ar ocksa lite sporadisk. Sa jag tankte bara saga - glad sommar, och jag kommer nog inte blogga narmaste veckorna. Men sen - ojojoj. Vanta bara vad ni kommer fa hora vad jag tycker om sjukvard...

Puss!

fredag, juni 17, 2011

Som berg- och dalbana när man är fastspänd.

Ungefär ett år efter att jag inledde en relation med en person skrev jag ett brev till honom när jag berättade om månaderna innan. Jag skrev mycket om min syn på relationer i brev under en period, och påminns ibland om den här biten när det pratas om farliga attraktiva män.

[Vinterhelgen när vi och kompisar hängde i en stuga] gillade jag ju dig redan, jag hade kul med dig, du var spännande. Det som tillkom under kvällen var att jag insåg att jag kände mig oerhört fysiskt bekväm med dig. Och trygg. Om man skulle tala om mentala listor på hur jag är intresserad av människor när det kommer till sex flyttades du då från "människor jag begriper att nån annan kan ligga med, men jag är ointresserad" till "människor som jag inte kommer aktivt försöka få till nåt med, men om tillfället skulle vara rätt kan jag tänka mig att nåt skulle hända, och jag kan tänka på oss två i en sådan hypotetisk situation utan att känna minsta aversion".

Jag lyckas inte få fysiskt bekväm + trygg + gillar låta så special som det är för mig. Eller hur grymt bra det känns när det händer. För någontans finns till exempel sidan att att känna mig trygg med nån betyder att jag känner att jag inte kommer bli utsatt för någonting jag inte vill vara med om. Det är inte så jävla romantiskt. Det låter inte bra att säga "jag tänkte jag kunde ha sex med dig för jag kände att du inte skulle våldta mig", och det är inte alls det enda som känslan av trygghet handlar om, men det är en del av känslan.

Jag gissar att känslan av att "han kommer kunna ta emot mig när jag faller" sträcker sig bortom det bokstavliga.

Det är någonting med kombinationen spännande och trygg. Som berg- och dalbana när man är fastspänd. Jag tror jag sagt det till dig, men en av det jag mest gillar med dig är att du på sätt och vis är oförutsägbar, men också ofarlig. Jag tror jag sagt förut att jag inte har en aning om vad du kommer göra, men jag vet att du inte kommer kunna såra mig med det du gör. På sätt och vis har det ändrats, för nu kan du såra mig, men också för att jag låter dig kunna såra mig, och att jag kan göra det - det är väl ett tecken. På någonting i stil med att jag litar på dig.

Den särskilda nyansen att gilla som jag känner just om dig som trygg och spännande är vad jag ler av när [vi sov på hotell och han väckte mig genom att hälla kallt vatten på mig och sa "ha, det har jag alltid velat göra!"].

torsdag, juni 16, 2011

För Sverige i nuförtiden

Igår bloggade Pär Ström ett brev han fått som handlade om tjejavdelningar på gym. Sen var det diskussion. Jag tycker det gick ungefär såhär:
Jag: Jag tränar på tjejavdelningen för jag är wuss och för att ingen lägger tillbaka hantlarna på unisexavdelningen. Men jag kan också se en nytta med tjejavdelningar i ett invandrartätt område som där jag bor. En del av kvinnorna på tjejavdelningen hade nog inte velat/kunnat hålla på och träna med män i rummet, så man når faktiskt ut till en grupp människor som annars inte hade tränat alls.

Strömming: Killar kan också va wuss, dessutom är det könsdiskriminering med tjejavdelning och tjejtimmar på badhus.

Jag: Det är en komplex fråga, men jag kan absolut se att det är en pragmatisk lösning som gör att människor som inte hade lärt sig simma på andra sätt lär sig simma och får röra på sig. Dessutom handlar det oftast om väldigt lite tid av badhusets öppettid, och borde inte vara nåt större problem.

Strömming: När man kommer till Sverige ska man bete sig svenskt. Dessutom, tänk om muslimer vill ha judefritt på badet, ska de få ha det då?

Jag: Vad är svenskt? Hur gör vi i Sverige? Nuförtiden har vi i Sverige damtider på vissa badhus, så det är väl svenskt och som vi i Sverige gör?

Strömming: Nuförtiden är nyckelordet.

Jag: Närförtiden ska man anpassa sig efter?

Och typ där dör det för jag sticker till bio och ser den nya X-menfilmen (klarar ej Bechdeltestet som jag märkt, har massor av slashpotential).

Det jag tycker är roligast med diskussionen igår är att samma personer som gärna slänger in rasismparalleller med muslimer som vill ha judefritt, samma personer pratar även om att man i Sverige ska göra som vi svenskar gör i Sverige. Intressant...

PS. Dagens Ströminlägg handlar om en kvinna som tog seglat jorden runt i kategori "kvinna, solo". Ström kommenterar "Det innebär att ovanstående kvinna, Dee Caffari, får ära och berömmelse för ett rekord som egentligen inte är ett rekord eftersom någon annan varit snabbare. En man." Håhåjaja.

onsdag, juni 15, 2011

Toalettsegregering

Nu blir det down and dirty. Men det här är en sak jag faktiskt funderat på på riktigt.

Ni vet, såna där moderna utedasstoaletter där man har ett hål för kiss och ett för bajs? Typ Separett här. Jag har konfronterats med flera såna, med i varierande grad explicita instruktioner om vad man skulle göra i vilket hål. Det kan ju lätt bli sådär käckt underhållande när man ska skriva om kiss och bajs.

Fine, yeah. Vart ska jag mensa? Om man nu ändå skriver om kroppsutsöndringar, varför inte lika gärna faktiskt upplysa mig om vart jag ska menstruera? Jag liksom bara antar att det ska in med avföringen, men dude, hur svårt är det att skriva? Ibland har toaletter på offentliga platser käcka A4-instruktioner. Det finns clipart som föreställer överstruken tampong och överstruken pappershandduk och så står det "bara kiss och bajs (och toapapper) i toan tack =)". Och jag typ "MEN MENS DÅ???".

Första gången jag konfronterades med en sån där separerande toalett var på ett ställe där det dessutom inte fanns rinnande vatten eller vattenbehållare. Istället hade de hängt upp handsprit. Assmart, utom när man ser ut som om man just knådat inälvor.

För mig är det här inte direkt en symbolfråga eller nåt jag tänker driva långt. Knapps ens en könsfråga. Däremot är det någonting som många gånger varit besvärligt när jag hamnat på toaletter som inte är gjorda för människor som menstruerar. Samtidigt som man ju är förpassad till just toaletter om man ska hantera sitt menstruerande. Tänk vad planering av offentliga byggnader säger om vad vi väljer att tänka på.

tisdag, juni 14, 2011

Regnsäsong för Prideparaden

Tiden går, årstiderna avlöser varandra. Nu är det till exempel dags att klaga på Pride. Ni har kanske redan sett diskussionen mellan RPM och Johan Norberg. det finns massor på Newsmill, kolla bara länkarna till höger om Maggie Thaudersköld Crusells inlägg. Så nu tar jag väl och bloggar lite självklarheter.

För det första är Pride inte bara paraden. Det är också föreläsningar, seminarier, mycket politik och kultur. Och paraden är inte heller bara karnevalinslag, tittar man på paraden är många av inslagen ganska tråkiga att se på, men väldigt väldigt viktiga. De handlar nämligen om acceptans och rättigheter. Vi kan väl alla vara överens om att HBTQ-personer behandlar riktigt risigt i många länder. I Sverige var det väldigt nyligen som homoäktenskap tilläts, och man får fortfarande bara gifta sig med en person i taget. Transsexuella måste fortfarande sterilisera sig om de vill få kroppen som känns rätt.

Och vad är exempel jag nämnt om inte att någon har gjort politik av folks sexualitet och kärlek? Och denne någon är knappast demonstranterna, det är inte de som kommit på att man bara ska låta folk av olika kön gifta sig. Det är inte de som bestämmer vem är pappa till ett nyfött barn beroende på vem barnets mamma har gift sig med. Det är inte bara det att demonstranterna i Pride inte satt gränserna för hur många och hur gamla och hur könade människor ska vara för att gifta sig - de har framför allt inte varit först med att politisera sex och relationer.

Att vissa personer fortfarande tror att man är utesluten från Pride som hetero är förstås djupt beklagligt, men som tur är får man gå i paraden som hetero, cis och mono. Hur mycket man vill. Man går i paraden för att visa stöd, för att visa att man stödjer folks kamp för att slippa trakasserier, stödjer deras kamp för att ha lika rätt inför lagen. Tycker man annorlunda behöver man inte gå i paraden, men man är knappast utestängd i egenskap av just hetero.

Så nästa gång man undrar varför pride-folket tvunget måste gå genom stan och demonstrera att de är homo kan man tänka att en väldigt stor del av paraden handlar om annat än att visa sina sexuella preferenser. Och de som visar sina sexuella preferenser gör det inte heller nödvändigtvis för att de tycker det är roligt. Att man går i paraden och visar att man är gay, men också polis gör man det för att visa att man behöver inte tro att man blir borttrakasserad om man är öppet homo i sitt jobb som snut.

Varför är det så viktigt att kunna utan rädsla berätta om sitt privatliv? För att samhället fungerar på ett sätt som kräver en del social interaktion, och den sociala interaktioner innefattar att man är öppen om sitt privatliv. Kollegorna förväntar sig att man berättar om sina kärleksrelationer. Man kommer få frågor om sådant. Rädsla för vad som kan hända om omgivningen får reda på att man är avvikande leder till ett dubbelspel, och det leder i sin tur till psykiskt lidande. Och som vanligt är det inte bögarna, flatorna, transpersonerna och polyanhängare som hittat på att man ska prata om sin privatperson med kollegor.

Och om man tycker att paraden i sig är jobbig, att man tycker det är dumt att man ska spärra av delar av Stockholms innerstad för en parad av en anledning man själv inte sympatiserar om, som demonstreras för på ett sätt man inte gillar... det är okej. Det får man tycka. Det här gäller några timmar om året och är knappast något större praktiskt problem. Väldigt få tvingas titta på. Det ingår i en stads liv att staden används för olika arrangemang, och alla invånare kommer nog inte gilla alla arrangemangen.

Jag tycker personligen att marathon är obegripligt. Jag skulle aldrig komma på tanken att titta på det, och jag tvingas varje år att dela tunnelbana med fånar som betalar tusen spänn för att springa fyra mil i stan. För mig är dessutom träning väldigt privat och jag skulle aldrig komma på tanken att springa sådär offentligt. Men jag skriver inte debattinlägg om att de flesta människor faktiskt inte springer sådär mycket, så marathon handlar om att en minoritet ska få synas på oss normala människors bekostnad.

Var tredje år spärras fem gator av för Quarnevalen. Varje vår ockuperas Kungsan av japanofiler i en dag. Jag befinner mig överhuvudtaget aldrig i innerstan på första maj för jag inbillar mig att det är massa folk ute. Förra året var det ett jippo när två personer skulle visa att de fick kyrkans och statens godkännande på att bara älska och ligga med varann resten av livet. Det händer saker i staden. Man behöver inte gilla dem. Man behöver inte gilla hur de ser ut. Man behöver inte stå för samma åsikter.

Men man ska inte heller vara dum. Man ska inte vara inkonsekvent. Man bör begripa att heterosexuella människor dagligen demonstrerar sin heterosexualitet. Man bör begripa att Prideparaden är såväl en fest som en demonstration. Man bör begripa att det inte är bögarna som började göra politik av sexualitet. Man bör begripa att olika saker är olika privata för olika människor.

PS. Och jusstja, ni som skriver att man knappt kan slå på teven nuförtin utan att se homogaysaker. Jag har tips för er var ni kan slippa det. Öppna en tidning, typ vilken som helst. Eller se en film, typ vilken som helst. Eller se på teve, vilken kanal som helst. Då lär det var nästan garanterat gayfritt och massor av sköna könsblandade par!

Intressant. Jäh! Dessutom tycker jag nån ska köpa min PhPh-dress, för den är fin och jag vill inte sälja bort den till vem som helst, utan jag vill att den ska hamna i bra händer.

måndag, juni 13, 2011

Стрёмная переписка - Tanja strömmar korrespondens

När Pär Ström hade bloggat om manliga psykologer mailade jag honom och frågade artigt hur han tyckte man skulle lösa problemet. Han svarade inte. Fair enuff. Strax efteråt eftersökte han exempel på feministhat, för att skriva en Newsmill-artikel om att han har fått jätteotrevligt bemötande i media. Han klagar på att han aldrig får vettigt bemötande. Jag håller ju med, men det kanske i så fall vore mer konstruktivt att be folk att hjälpa honom hitta feminister som bemött honom utan att smäda. Då jag är en jobbig människa som frågar när hon är nyfiken mailade jag Ström igen. Här är korrepondensen vi fick till innan han återigen inte svarade. Jag tar på mig ansvaret för den moraliskt tveksamma handlingen att lägga upp en annan persons mail, då jag inte tycker det står nåt avslöjande i det.
Hej!

Jag förstår din frustration över att du inte blir ordentligt bemött. Jag är frustrerad över precis samma sak, jag tror alla skulle gagnas om du fick debattera ordentligt. Samtidigt undrar jag - hur ska man gå tillväga för att diskutera med dig? Det är omöjligt att diskutera med dig i kommentarer till din blogg. Du besvarar inte seriös kritik mot din bok (hade du läst kommentarerna i din blogg hade du sett länkar till t ex http://metablogg.blogspot.com/2011/05/it-relies-on-homonymic-relationship.html och http://metablogg.blogspot.com/2011/05/but-why-is-rum-gone.html) och du svarar inte heller på mail. När du efterlyser kommentarer till din bok i bloggen efterlyser du bara hatiska och otrevliga sådana. Hur ska man då komma fram till dig som feminist med seriösa ambitioner på ett bra samtal?

/Tanja

***

Hej Tanja! Att jag ganska sällan går in och diskuterar med kommentatorerna beror på att jag inte hinner. Det tar mycket tid nog att göra research för och skriva själva inläggen. Betr mejl så brukar jag svara, men det kommer väldigt mycket och ibland kommer jag efter och ibland missar jag mejl för gott. Tyvärr. Om du vill initiera en seriös diskussion med mig och GenusNytt ur ett feministiskt perspektiv skulle du kunna skriva ett debattinlägg som jag då publicerar. Och så bemöter jag det själv, och kommentatorerna får också säga sitt förstås. Vad säger du om det?

Hälsningar
Pär

***

Hej!

Jag har tyvärr lite dåliga erfarenheter av att publicera hos dig. Dels för att många av kommentatorer som kommenterar hos dig är otrevliga. Dels för att förra gången jag publicerade nånting var det för att jag först bad dig om att skriva lite om vilka konkreta saker man kan göra i vardagen för att uppnå jämställdhet, och du föreslog att jag skulle skriva ett gästinlägg vilket jag ser som ett trevligt erbjudande. Jag skrev ett (http://genusnytt.wordpress.com/2010/09/14/en-feminist-utmanar-genusnytts-lasare/),och du misstolkade det jag skrev (http://genusnytt.wordpress.com/2010/09/15/med-feminism-3-0-mot-nya-segrar/), vilket kunde undvikas om du hade pratat med mig om det var någonting i mitt inlägg som var oklart. Dessutom skrev du aldrig det jag frågade om du kunde blogga om - hur DU tycker man ska vardagsjobba för jämställdhet. Så som du kanske förstår har jag fått en lite bitter eftersmak i munnen efter det där.

Men om du vill göra en gammal kvinna glad och visa att du vill ta en seriös diskussion skulle jag tycka det var spännande om du kunde besvara kritiken i inläggen som jag länkat till, på Sleepless blogg. Där finns den typen av svar på din bok som du efterlyser från feministhåll. För övrigt är jag fortfarande nyfiken på hur du tycker att man ska hantera det där med att de flesta psykologer är kvinnor. Du gillar ju inte kvotering och du tycker man ska se på individers fria val, men du tycker det är ett problem att män är i minoritet bland psykologer. Hur tycker du man ska hantera det? Skulle vara riktigt intressant att läsa!

För övrigt uttalar jag mig om att kvinnor inte är gjorda av rosa fluff och änglalik godhet i andra halvan av det här programmet. I egenskap av feminist, desutom. http://catchup.radio1.se/catchup_radio.php?id=2359&category=29&type=audio

Ha en trevlig kväll!

/Tanja
Det här nu gått fyra dagar. Det har inte kommit någon reaktion, vare sig i mail eller i bloggen. Det börjar tyckas alledel uppenbart att Pär Ström helt enkelt inte är intresserad av ta diskussionen utanför sina egna blogginlägg. Jag har förståelse för att han inte hinner med allt, absolut. Men det är en helt annan sak att säga sig vara intresserad av konstruktiva sansade diskussioner och sedan efterfråga exempel på näthat, ignorera tips på relevant bemötande och totalt missförstå någon som skrivit gästinlägg åt en utan att ens diskutera med personen. Jag mailar med honom flr att jag är nyfiken för egen del, men valde att lägga upp det i bloggen för att typ, nu vet ni att det inte är det att han inte sett. Det är det att han inte vill se.

Tanja rensar garderoben

Men ööh Tanja, ska du skriva sånt i din politiska vetenskapliga debattblogg? Särskilt då du bloggar typ en gång i månaden? Jamen, det ska jag. Jag rensar garderoben. Jag försöker göra mig av med kläder. Facebook har inte fixat allt. Så jag testar här också!

Det mesta i min storlek, jag att jag är 165 lång. Mina mått är 95 (stuss), 65 (midja), 75 (under bysten) och 85 (över bysten med BH). Om det inte är min storlek så står det. Saker kan hämtas i Sthlm om det är bekväm tid/plats för mig, annars skickar jag i posten. Det här blir fulaste inlägget ever eftersom en deltext är inklistrad och formateringen är därefter. Hoppas ni kan leva med det. Anmäl intresse i kommentarer eller mail eller så.

INTE GRATIS (men förhandlingsbart)


A slice of Swussian his-to-ry!

80-talsdräkten som jag hade på releasefesten till PhonePhucker! Superjättefin, men jag har inte haft den sen dess, och det var ju ett tag sen. Att jag inte haft den beror till stor del på att den vart för liten en stor del av tiden, men den är lagom nu. Men nu vill jag inte riktigt ha den. Vill du?

Spec:
Korsett med dragkedja i sidan, fin drapering fram, resårrygg. Plastskenor, sticker ut lite på ett par håll, men jag har inte bryt mig och bryr man sig knipsar man väl av dem då. No biggie. Sitter skönt och bekvämt, enda axelbandslösa överdelen plattbystade jag nånsin kunnat bära.
Kjol - ganska hög midja, plisserad, med insydd underkjol, och även korsetten är fodrad.
Gjord i västtyskland, enligt lappen.

200 spänn, nån? Den kostade typ minst 250! Är värd minst massor!

Svart Tiger of Sweden-klänning (fler bilder här eller på begäran)

Det här är en den lilla svarta jag köpte på Tradera i hopp om att den passade. Den visade sig sitta rysligt illa på mig. Så jag säljer vidare.

Tiger of Sweden, storlek 36 (vilket innebär höftmått 90, midja 70 och 80 under bysten). Polyamid/elastan. Tror den hade vart använd 1 gång när jag köpte den och jag har aldrig använt den. Ser helt ny ut.

400 kronor. Du behöver inte älska dig som ditt eget barn.

GRATIS (men förhandlingsbart)

När den är struken är det här en tjusig glansig kjol. Min storlek, A-linje, resår i midjan. Modefärg, liksom!

Strandtopp med resår upp-och nertill som jag sytt i slöjden alldeles själv. Med rosett och gul plastpärla!

Ribbat lila linne som passar till den där 2006-nostalgifesten du ska på!

Jag har läst i Cosmo att prickar är inne! Tjock fin tubtopp i storlek XS, ursprungligen från HM.

T-shirt med Darin! Darin!
BORTLOVAD TILL GUSTAV HÄR!

Den kan du också ha om du ska på 2006-nostalgifest. Jambapoäng!

Apakorta shorts från Polo Jeans, hög midja dessutom. Normala trosor syns under, tyvärr, men går utmärkt att ha med string eller ogenomskinliga strumpbyxor. Schnygga!

Assköna cykelbyxor som jag skulle haft dygnet runt om jag var ung, sportig och trendig. Snoret är tyvärr bortslarvat på 90-talet, men det var sånt där tunt rep som man kan köpa i syaffär.

Grå, tunn (men inte genomskinlig) polotröja i äkta syntet. Lätt glansig.

För stor för mig. Skulle tippa att man kan ha den om man drar 40-ish.

Svart kavaj, köpt på myrorna, från början från Flash. Snyggt snitt som framhäver/skapar timglasfigur. Små axelvaddar, tulpankjolaktiga veck runt midjan. Tyget är 40% ramie 60% rayon. Lite trasig runt fickorna, men inget man inet kan fixa på tio minuter. Jag kan göra det åt dig om du ger mig 100 spänn, annars får du fixa själv. Puss.

Äkta "från förr i tiden". 70 cm i midjan, så den är lite för stor mot att man vill att en sån ska sitta så man inte kan andas. Ges bort gratis till nån som kan bära upp den med värdighet.

Fluffig knallrosa grej i åtminståne delvis ylle (tror jag). Ges bort gratis.

Ganska grå kjol i filtaktigt tyg (fodrad, dessutom). 60% ylle i ytterskiktet. Sportig, men också elegant. Hög midja. Dragkedja bak. Bra skick och trevlig, men inte min stil längre.


Nån gång i början av 00-talet släpade mamma de här hem från rea nånstans. Jag vet inte vad hon tänkte. Jag vet itne vad Replay tänkte. De är alltså vita med obehandlad franskant nertill och påmålade blommor, och målade streck på sömmarna. Midja 30, längd 32.

Jag skulle sälja dem, men upptäckte fläckar. Ingen aning var de kommer ifrån då jeansen aldrig använts. Jag tänkte - jag ger bort dem gratis så får den som får jeansen ta bort fläckarna. Jag tror det går.

torsdag, juni 09, 2011

Men var är draken?

Linus Fremin uppmärksammade sina Twitterföljare på amerikanska Millenium-affischen. Såhär ser den ut, snodd från Aftonbladet.

Han efterlyste "filmaffisch på en halvnaken man där en äldre kvinna håller om honom och skyddar honom som det lilla ömtåliga ting han är". Jag följde länken och tillade att för mig hade det också funkat med två män.

Sedan tittade jag på affischen lite till. Och jag tycker helt ärligt att hade det inte vart för att bilden är en stereotyp och vi ska anta att han skyddar henne, så hade det mest ser ut som att han är en liten osäker pojke som gömmer sig bakom mamma. Hon ser inte ut att behöva skydd, han står bakom henne så gått det går och armen han håller runt henne skyddar henne varken mot blickar eller slag.

Det är roligt att man kan lita såpass mycket på stereotypen att man vet att publiken kommer uppfatta skyddande man fast han gömmer sig bakom naken brud.

För övrigt så tycker jag det är lite soft när man faktiskt visar tuttar när man vill visa tuttar. Det är ännu värre om man vill visa tuttar men visar klyfta och bortretuscherar bröstvårtor.

onsdag, juni 01, 2011

No pain no gain

I samtal om kvinnlig orgasm hamnar man ofta in på hur känslig slidan egentligen är. De som vill framhäva att klitoris är det centrala i en kvinnas njutning påpekar ofta att slidan främst är känslig långt ut, ju djupare in man går desto mindre känsel. En illustration som ofta används är att man vid provtagning av vävnad i slidan knipsar av bitar av slidväggen utan bedövning. (När mitt bråk med NBT pågick som mest skämtades det till slut om stora köttbitar)

Nu är det förstås sant att slidan är mindre känslig längre in, men efter att jag själv lämnat sådana prover tycker jag att ryktet om slidans okänslighet är nåågot överdrivna. Jag tycker i och för sig också att jag kan få vaginalorgasm.

Fortsättningen på inlägget kan nog framkalla obehag hos känsliga personer, särskilt om de är känsliga för nålar eller fittont. Jag har alltså lämnat två vävnadsprov med ett par månaders mellanrum då jag var med i en studie. Första gången tog man en bit, andra gången två, på olika ställen. Snälla gynekologen berättade vad hon skulle göra, och jag blev förvånad när hon nämnde bedövning. Hon sa att man kan göra utan, men de valt att bedöva. Det är jag rätt tacksam för såhär i efterhand.

Bedövningen applicerades lokalt, med nål. Det kändes, helt klart. Det gjorde dessutom ont. Klart mer ont än blodprov i armvecket. Dessutom ont på ett speciellt sätt. Det finns en sort smärta som, även om den inte är stark, känns farlig. Kroppen varnar med en gång att där ska man inte hålla på och ta risker. Även om det inte gjorde så fasligt ont att bli stucken i slidan var det klart obehagligt.

Det här med att knipsa av stora köttstycken, det borde ju inte kännas alls då, efter bedövningen. Det kändes mycket riktigt ingenting en av de tre gångerna. De andra gångerna kändes det, klart obehagligt. Jag skulle göra om det varje dag om det hade behövts, men jag behövde tänka på att slappna av. Det hjälpte inte att verktyget såg asläskigt ut.

Summa summarum gjorde det definitivt mindre ont än att sätta in spiral, men betydligt mer ont än vad ja skulle se som tecken på avsaknad av nerver.

Så ja. Syftet med det här inlägget var att berätta hur det gick för mig vid provtagning. För att illustrera hur "slidan har så lite känsel att man kan ta prover utan bedövning" kan fungera i praktiken. Ja, man kan nog. Men jag tvivlar på att de som använder vävnadsprovknipsningar som argument för att slidan saknar känsel någonsin lämnat sånt prov.