söndag, juni 10, 2012

Titta, en bög! [burkskratt]

Det är så himla trevligt att veta att man inte behöver tvivla på att man besitter en viss egenskap. Jag vet till exempel att jag är smart, så ingen kan sänka mig med argumentet att jag helt enkelt är dum i huvudet. Jag vet också att jag inte är tjock, oavsett hur jag behagar känna mig. Och så vet jag att jag är rolig. Att vara rolig är en av mina mest kännetecknande egenskaper, det kan jag verkligen påstå. I och med det känner jag mig inte minsta berörd när jag anklagas för att sakna humor. Det blir i och för sig inte jag personligen så ofta. "Amen slappna av, det är bara ett skämt" är snarare vanligt förekommande när ett plumpt offentligt övertramp ska försvaras. Men jag har humor, jag vet det, och jag känner mig inte träffad.

Jag tänkte skriva om o-PK-humor. När man skämtar om handikapp, eller våldtäkt, eller drar sexistiska skämt, eller rasistiska. Den typen av humor. Som alltid försvaras med att man ska kunna skämta om allt.

Jag håller med om att man ska kunna skämta om allt. Däremot inte alltid och med alla. Jag tror att de flesta av "man ska kunna skämta om allt"-personerna inte skulle dra ett skämt om ett känsligt ämne om de befann sig i samma rum som en person som tillhör gruppen man skämtar om, och inte har visat att hen är okej med skämtet. Exempelvis, om man hade ett rum fullt med bekanta varav en vars förälder nyligen dött i cancer, hade man förmodligen inte dragit cancerskämt. Om man inte kände till att personen är okej med det och uppmuntrar sådant. Alla vet nog hur otrevlig stämningen kan bli om man drar ett "farligt" skämt, och någon i rummet blir ledsen för att skämtet träffade en med all rätt ömmande punkt.

Många av sådana känsliga ämnen syns oftast tydligt. Hudfärg, exempelvis, kön eller funktionshinder. En del sådant dyker upp efter ett sådant skämt, och förstör stämningen. Men en del saker är sådant man kanske inte vill säga högt, ens om skämten gör ont. Just våldtäkt kan vara en sån erfarenhet, och det är bland annat därför som det är opassande att skämta om det. En person som har erfarenhet av våldtäkt mår förmodligen inte helt prima när fenomenet kommer upp i ett samtal där hen inte är beredd på det. Det är också vanligt att man inte vill prata om sina erfarenheter (i alla fall inte med alla, alltid). Det socialt rimliga blir att skratta med. Annars blir man kanske ifrågasatt och måste förklara sig. Öppna upp sig mer än man vill. Skapa otrevlig stämning.

Och skrattar den personen så kommer den som drog skämtet belönas. Belönas, fortsätta, och aldrig inse att hen har dragit våldtäktsskämt för personer som blev sårade. Hen kommer sannolikt vara övertygad om att hen aldrig skulle skämta om våldtäkt med nån som faktiskt har erfarenhet av övergrepp - för hen kommer aldrig inse att hen redan gjort det.

Den här typen av humor (eller, egentligen, all humor) har en tydlig funktion i vi/de-byggande. När man drar skämt som man vet har hög riskfaktor att såra gör man det ofta för att man antingen tillhör den potentiellt sårade gruppen själv, eller för att man antar att det inte finns någon ur den gruppen som hör och kommer klaga. "De"-byggande humorn antar att vi som är här inte tillhär gruppen som det skämtas om, och på grund av detta inte kommer att ta illa upp. "Vi"-byggande är nog mer komplext. Det kan röra sig om att man använder humor som terapi, eller för att kunna tala om sådant som anses vara ett jobbigt samtalsämne. Det kan också röra sig om att man visar hur gärna man vill sparka på sig själv, för att man så gärna vill passa in i gruppen. Det senare är en begriplig men farlig mekanism. Om en tjej skrattar åt kvinnoförnedrande skämt, då måste det ju vara okej?

En annan aspekt av att kunna skämta om allt är att många politiskt inkorrekta skämtare lätt glömmer att skämt ska innehålla humor. Som ett exempel kan jag berätta att nu i veckan försökte jag och min kille se på nya filmversionen av Det våras för Hitler (bara den grejen kan man förstås diskutera i sammanhanget). Vi stängde av halvvägs, efter en scen där all humor baserades på att det var män och de var gay. Jag tror faktiskt det var i samma veva som vi försökte oss på Little Britain USA, och stängde av efter en sketch där all humor (som förr oss oförstående markerades med burkskratt) handlade om att en av deras skådisar om och om igen sade till Rosie O'Donnell att hon är äcklig för att hon är lesbisk.

Vi slutade se på grund av den otrevliga smaken av spya i munnen, men vi hade fortsatt se om det fanns någonting mer i skämten är att visa homosexuella personer. När "hen är gay" i sig är skämtet är det liksom inget skämt. Eller klasisska humor när man ser en heteroman plötsligt bli utsatt för bögerier. Typ att han surfade porr, och så visade det sig att han råkade öppna en bögklipp. Eller att heteromannen pratar med en annan man om relationen, och så visar det sig att partnern som den andre mannen talar om är en man! Vi förväntas skratta. Inte år att heteromannen är en sån wuss att han inte kan hantera homosexualitet. Vi förväntas skratta åt "suddenly - bög!".

Sådant ryms naturligtvis inom yttrandefriheten, och jag blir upprörd om den typen av humor förbjuds av lagarna. Media får däremot gärna för min del stoppa sådant, och privatpersoner får gärna för min del säga ifrån. Jag stänger av.

8 kommentarer:

monika sa...

Just det sista brukar vara det jag reagerar på - poänglösheten. I fredags såg jag till exempel ett studentflak där skämtet var typ "ha ha, vi sa fitta och hora".

Agnes sa...

Osynliggörande i kombination med poänglöshet. Jag förstår inte varför man ens vill dra såna skämt.

Ja, dåliga skämt är alltid dåliga skämt, jag har också dålig humor vid vissa tillfällen. Men dåliga skämt ska inte behöva kopplas ihop med förtryck för att vara dåliga skämt.

Jag kan verkligen inte uttrycka mig på något vettigt sätt runt det här, har för luddiga idéer om vad jag vill säga. Och blir lite för upprörd och vill säga ALLT. Men, angående "vi och dom" och att saker inte syns och det är ju bekvämt och bra:
http://orangia.wordpress.com/2012/05/15/att-alltid-vara-den-avvikande/

Tore Kullgren sa...

Som publik har man alltid rätt att säga "det där var inte roligt". Och det är, i sig självt, en kraftfull sågning.

För en komiker eller humorist finns inget värre än att upplevas som icke-rolig. Det svider betydligt mer än att avfärdas som grov eller stötande.

Anonym sa...

Jag är bög



Jag LJÖG
HAHAHA!

Anonym sa...

För övrigt vill jag påpeka att jag skrev fel i teckenrutan för att bevisa att jag inte är en robot och det kom fram ändå. illuminati right there!

Lovisa sa...

Amen! Typ som att skämta om att folk är tjocka. HAHA HEN ÄR FET!!! Hiilarious.

Tanja Suhinina sa...

Monika:
Det var typ precis det som hela Little Britain USA handlade om. Okej att gymnasiekids gör så, men varför produceras det sån smörja?

Agnes:
Hemmablinda idiotpuckon.

Tore:
Jag har dock sett tillräckligt med ståupp-klipp för att vara säker på att man kan mötas av "har du ingen humor, eller? man ska kunna skratta åt allt" där också. Från scenen. Och hela salen skrattar. En ståupp-komiker har ju privilegiet att veta att hen minsann är rolig. Och förmodligen är just en person som blir uppskattad för gränsövertramp av den sorten.

Anonym:
Bög eller ej, använd smeknamn av nåt slag =)

Lovisa:
Jusstja. Tjock människa. Eller typ ful kvinna. Herregud vad skoj! Skämtet skriver sig självt!

Tore Kullgren sa...

Scenartisters drivkraft är till syvende och sist att få bekräftelse från publiken. Inte minst i standup, där det är svårt att hänvisa till konstnärligt djup, och de första sekunderna är avgörande.

Det händer nog så ofta på klubbarna i Stockholm, att standup-publik underkänner komikern, genom att häckla, konversera högljutt, eller lämna lokalen. Då är mikrofonprivilegiet inte värt särskilt mycket.

Den som syns i TV och film har ett tydligare överläge. Men fortfarande har publiken möjlighet att zappa bort dåligt material, och ge det betyget "inte roligt".

Orsaken till att så många människor ändå jublar åt, och betalar för, att höra simpla bögskämt och lyteskomik, ligger nog djupare i samhället än att bara handla om manusförfattarnas val av material.

Stjärnstopps-argumentet "har du ingen humor?" är mest missbrukat till vardags i fikarummet, där det finns en social press att visa uppskattning för lustigheter oavsett om man gillar dem eller inte. Det är i sådana fall som det krävs extra mod att säga "det där var inte roligt".