fredag, augusti 02, 2013

Var åtminstone tyst under Prideveckan, föraktfulla människa!

Malin Wollin skrev en hemskt otrevlig krönika om poly igår. Jag författade en debattgrejs, men har inte fått bu eller bä om den, så lägger upp texten här ist. Också kul - jag mailade Aftonbladet Wendelas redaktör och uttryckte ogillande över att WOllin får hålla på sådär mitt under jävla Prideveckan Fick svar nyss. "Jag tycker det är väldigt tråkigt att du ser krönikan som föraktfull och kränkande, jag upplever den inte alls så. Malins roll som krönikör är att subjektivt ifrågasätta allt och skriva ifrån sina egna tankar och åsikter." Texten jag skrev igår blir ju inte mindre spot on för det här svaret, liksom.

Here goes:
Det här borde egentligen vara enkelt. Alla människor är olika, och olika relationer passar olika personer. Man lever som man vill och accepterar att det finns andra sätt att leva. Det borde vara så enkelt att man aldrig hånar andra personer på grund av deras relationsval eller sexualitet.

Desvärre funkar inte världen så, och man behöver förklara detta grupp för grupp. De flesta med tillgång till media har nu begripit att det är opassande att håna homosexuella, och kan man inte låta bli så bör man åtminstone avstå under Prideveckan. Att samma sak gäller personer som inte lever monogamt har inte sjunkit in på samma sätt. När äktenskap blev könsneutralt hurrade media för att alla nu kan gifta sig, och lyckades helt glömma att man fortfarande kunde vara gift med endast en person i taget. När Centern försökte föreslå antalsneutralt äktenskap i sitt partiprogram kallade Aftonbladets Anders Lindberg detta för “rena stolligheter” i sin ledarkrönika. Och nu har Aftonbladet Wendelas krönikör Malin Wollin känt att hon tvunget behöver håna icke-monogama mitt under Prideveckan.

Wollin skriver gång på gång av att hon får ångest och obehagsrys av tanken på att ha flera partners (inte olikt Erik Haag som oemotsagt fick tala om sin ångest i RFSU:s podcast Sexpodden från 5 mars). Hon beskriver sedan kärlek som att man möter HONOM eller HENNE och då dödar den som vill dela, vilket är en oroväckande normering av våldsam svartsjuka av någon som verkar tro sig sitta inne på definitionen av hur man älskar rätt. Hon sägr sig inte vara någon “livsrecensent” men i kommande mening undrar hon ledande om de som vill vara med många ändå inte väntar på den rätte.

Det tolarantaste Wallin överhuvudtaget lyckas få fram att i en storsint gest säga “ varsågod att leva flockvis” till personer som (och detta är alltså ett citat rakt av) “blir glad som en uppströmssimmande lax av att hålla reda på många viljor och känslor och sexlust och märkligheter och gå runt och försöka gissa vad en massa andra män­niskor vill”. Tur för Sveriges alla icke-monogama att de inte behöver denna tillåtelse från Wollin för att leva som de vill. De skulle däremot bättre möjligheter till att registrera sina relationer.

Jag begriper naturligtvis att Wollin är en provokatör och att skriva elakheter om andra är det hon lever för. Jag tycker dock att det är underligt att Wendelas redaktör Tove Björnlundh väljer Wollins behov av lön över polypersoners behov att slippa bli hånade åtminstone under Prideveckan. Istället skulle Wollin kunna få sitta i ett hörn och reflekera över ifall hennes svårigheter med att hitta människor att bilda relationer med kan bero på att hon är hiskligt otrevlig.

10 kommentarer:

Dvärghundspossen sa...

Det är så himla bisarrt att gå runt och "få ångest" och "obehagskänslor" av andra vuxna människors frivilliga relationer. Erkänn att ni har problem och get over it.

Anonymus Maximus sa...

A++, speciellt slutet.

Jo sa...

Dvärghundspossen: Korkad krönika totalt sett, ja. Men det är väl inget konstigt att man ibland får ångest/obehagskänslor när man försöker sätta sig in i hur det skulle vara att leva som någon med helt andra preferenser än man själv har? Jag ser det som högst rimligt att jag kan känna starkt obehag om/när jag försöker leva mig in i t.ex. att vara emotionellt monoamorös, att njutningsfullt tugga på stora levande larver, att vanemässigt krama även folk man tycker illa om, att bara lyssna på schlagermusik och inget annat, m.fl. läggingar, preferenser och sociala vanor jag tycker att det är som det ska att andra ägnar sig åt. Eftersom de mår bra av det. Wollin försöker som jag uppfattar det föreställa sig hur det skulle vara FÖR HENNE att känna och leva polyamoröst, och känner obehag inför tanken. Mest troligt för att hennes läggning ser helt annorlunda ut. Hon kunde ha tänkt efter lite mer och skrivit om det på ett annorlunda sätt, eller kanske inte skrivit om det alls, men själva reaktionen ser jag inget fel på. Snarare verkar den högst rimlig.

Tanja Suhinina sa...

Jag håller med om att reaktionen är rimlig, men typiskt en sådan man bör hålla för sig själv. Jag tänker dagligen föraktfulla tankar som jag inte offentliggör i stora tidningar, eller ens på sociala media, för att de 1) saknar allmänintresse, 2) är otrevliga på ett okonstruktivt sätt.

Jo sa...

Tanja: Den föraktfulla aspekten av hennes krönika ser jag som renodlat dålig, men jag anser att den spontana obehagsreaktionen och föraktet är två helt skilda saker. Jag känner inte förakt för något av det jag beskrev som för mig obehagsväckande i min förra kommentar, jag anser t.ex. inte att schlagermusik är sämre än hårdrock, eller att levande larver är sämre mat än janssons frestelse.

Jo sa...

Halv-OT: Är det så att förakt är en känsla, som liksom bl.a. vrede och beundran, framför allt har ett värde som social signal?

Dvärghundspossen sa...

Jo, okej, erkänner att jag också blir äcklad av tanken på att äta larver (fast när det gäller en sån grej som att bara lyssna på schlager så tänker jag mer "vad tråkigt att bara lyssna på skitmusik jämt", inte "ÖÖÖÖH Urk *spy*").

Men såhär då: Man kan väl försöka låta bli att vältra sig i tankar som ger en ångest, både för sin egen och omgivningens skull. Framför allt offentligt. Eller, ja, what Tanja said.

Erik Westholm sa...

"fast när det gäller en sån grej som att bara lyssna på schlager så tänker jag mer "vad tråkigt att bara lyssna på skitmusik jämt", inte "ÖÖÖÖH Urk *spy*""

Det beror nog på hur viktigt musik är för en. Fick man välja att leva utan musik, god mat, film, tavlor eller böcker så skulle de flesta kunna välja något som inte skulle vara sådär jättefarligt att slippa medan någon annan förmodligen skulle kännas som att bli av med ena handen. Skulle jag bara få lyssna på dansmusik från och med idag skulle det leda till att jag blev deprimerad, för jag älskar musik.

Lägg där till att just kärlek är något som är väldigt viktigt för väldigt många. Delvis på grund av att vår kultur lägger ett väldigt stort värde vid det, och ens syn på det blir ofta väldigt centralt för ens identitet. Det blir då inte så konstigt att det blir svårt att både förstå och acceptera att det inte är så för alla (även om det givetvis är beklagligt). Att andra är olik en själv kastar trots allt ett tveksamhetens skimmer över att ens egna förhållningssätt till fenomenet är det naturliga och självklara - innebär detta kanske till och med att man är fel?

Anonymus Maximus sa...

"jag vill ha dig i en liten ask min älskade"

Jag undrar hur mycket det här beteendet har att göra med att hon kallar sin blogg för "fotbollsfrun".

Om min sociala status byggde på vem jag var ihop med skulle vederbörande vakna med mig kontaktlimmad mot sig som en siamesisk koalabjörn från helvetet.

Mattias S sa...

Jag vill också lyfta fram hur absurt det är att den här krönikan publicerades under baneret "omfamna mångfald".