lördag, november 23, 2013

Mingelfest i gips

När man pratar om dåligt bemötande av personer som avviker (i mitt fall är det ju oftast etnicitet eller poly som är frågan) så får man många reaktioner som handlar om att människor ju bara är nyfikna. De vill lära känna en. De vill ju bara veta vad man är för människa.

Jag ska nu förklara varför jag och många andra reagerar på alla "neutrala" frågor om var vår vackra dialekt kommer ifrån.

Tänk att du kommer på en mingelfest. Det är personer du inte känner så väl, men det är okej, du tycker om att mingla och lära känna nya människor. "Välkommen... Men shit, har du slagit dig!" säger värde när hen ser dig! "Vad hände?". Och du förklarar att jamen, du var på väg till jobbet, och det var den första frostdagen och du hade Converse och halkade, och du bröt foten, och det förklarar gipset och kryckorna.

Och så fortsätter kvällen. Varje nytt samtal inleds med att du måste dra historian om att du halkade. Varje nytt möte inleds på precis samma sätt. Du blir inte frågad om din geek-tischa, du blir inte frågad om hur du känner värden och värdinnan, och även om inledningen kan vara ett par meningar om nåt annat så halkar (haha) samtalet alltid in på att du ramlat och brutit foten. Du för höra samma skämt om och om igen. Du får höra deras historier om ben de eller deras vänner brutit, utan att du är det minsta intresserad av de historierna.

Det är inte det att människors nyfikenhet är otrevlig, men det blir väldigt tröttsamt. Visst, människor är nyfikna, men måste de vara nyfikna på just din fot, allihop? De lyckas ju vara nyfikna på annat hos dig i vanliga fall.

Förstår ni hur lack man kan bli om den festen är ens liv? När man kan ramsan om vilka länder man bott i innan Sverige så pass bra att man inte behöver hjärnan till den längre? Förstår ni att man kan börja ta upp det där konstiga själv när man träffar nya människor, inte för att man tycker det är intressant, men för att få det överstökat. Att jag är panikuttråkad på redovisning av samtalsparternas ryska ordförråd?

Jag förstår att människor är nyfikna, och jag är artig och vänlig. Men blir alltid så glad när jag slipper detta, för att jag är så trött, det här är så uttjatat. Och jag tyckte att liknelsen till mingelfest i gips var så klockren att det kanske får vissa att förstå hur det känns. Och  kanske fråga nåt personen är mindre trött på nästa gång de träffar nån och får omedelbara anfall av nyfikenhet.

4 kommentarer:

Brooke sa...

Hade en konstlärarinna som pratade om det här och adoption. Hon använde uttrycket "den osynliga kören" som varken syns för utomstående eller ens själva vet om att de existerar som ett kollektiv.

Nollråtta sa...

Jag är inte så förtjust i att mingla eller träffa nya personer, så för mig är det inget stort problem att behöva dra samma historia gång på gång. Men jag kan förstå att det är det för de som är mer sociala.

Anonym sa...

Åh vad jag håller med!!
Önskar verkligen med hela mitt hjärta att folk åtminstone varannan gång de fick impulsen att fråga mig "Var kommer du ifrån?" höll inne med det och istället frågade något annat.
"Var kommer du ifrån?" är INTE trevlig nyfikenhet. Det är att markera "jag ser att du inte hör hit" och reducerar en medmänniska till avvikande främling.
/sara

S. sa...

Kom att tänka på det här inlägget igen idag, då jag nyligen gått från gravid i smyg till synligt gravid. Mycket trött på att prata om min mage, mina matvanor, vet vi vad det är? (en bebis hoppas vi), namn och så vidare. För mig har det pågått en månad (och det går ju över), kan inte föreställa mig hur trött jag skulle vara på detta om det var hela mitt liv....